Mors dag

Idag är det mors dag! Vad skulle man vara utan sin mamma? Den där människan som funnits där för en i ur och skur…stötta och tjatat, älskat och tillrättavisat, brytt sig, oroat sig, kramat och servat, som man kunnat anförtro sig åt, bita ifrån mot, behandlat illa fast man älskar henne, den man vet att man har i alla väder. Det är underbart att vara mamma. Men också svårt och hårt ibland.

I Sverige är det extra svårt att vara mamma. Och det beror på att mammor är för mycket mammor. De behöver avlastning från mammandet…för det tar för mycket tid från de viktigare sakerna. Nyss kom Annika Strandhäll med förslaget att föräldralediga mammor ska få lämna sina stora barn till förskolan i mer än 15 timmar om de vill det. De ska få lämna bort de stora barnen i 30 timmar om de så vill. Papporna som är föräldralediga vet jag inte…de måste kanske vara tvungna att ha alla sina barn hemma när de är föräldralediga med ett litet barn.

Annika Strandhäll skriver att det är så hemskt för mammorna i Sverige. De gör merparten av det obetalda hemarbetet, de tar ut mest föräldraledighet, de bär huvudansvaret för barnen och de är mer än dubbelt så sjukskrivna som männen. Sveriges mammor går sönder säger Annika. Det är så hemskt för mammorna att de tvingas börja studera för att få rätt att lämna bort sina barn när de är föräldralediga. Om de studerar får de rätt till fler timmar på förskolan.

Annika säger att den tid mammorna lägger på att bla ta hand om barn kunde kvinnorna istället ha lagt på återhämtning, karriär och socialt liv.

Man (jag) vill bara gråta när jag läser sånt här. När ska någon säga att Sveriges mammor går sönder för att de inte har tid att vara mammor. När ska någon säga att det är orätt att någon ska vara tvungen att BÅDE utföra obetalt arbete hemma och betalt arbete borta? Varför kan inte det viktiga arbete som utförs i hemmen anses vara ett arbete? Det är ju ett arbete? När ska någon säga att det är många som tycker att det är en karriär att vara mamma? Att det är återhämtning att få vara med sina barn…i alla fall när man har tid för dem? Och att ta hand om barn också kan innebära att ha ett socialt liv…särskilt om det finns andra mammor hemma som också tar hand om sina barn?

När ska Sveriges mammor inse att de är grundlurade och kräva att få ta hand om sina egna barn? När ska vi säga att vi blir friskare och gladare av att slippa dubbelarbete och få lov att ägna åt oss det viktigaste arbetet…våra barn och vårt hem?

Tänk hur vi har det? Blir ni inte förbannade? Ska vi gå och låtsas att det är roligare att jobba åt andra, utföra trista och monotona jobb, slita ut oss, stressa och hetsa...under den tid vi har små barn? Hur f-n har man fått oss till det? Hur f-n har vi gått med på att staten betalar en hel drös med pengar till varje unge som går på förskola när den mamma som tar hand om sina egna barn inte får ett ruttet öre? Och till och med måste höra att det arbete som utförs i hemmen är skit...att den tiden är värdelös och borde lagts på karriär, egen återhämtning och sociala aktiviteter...inte på våra barn. Vad är det för jävla samhälle vi lever i egentligen? 

Jag har slunkit ur systemet. Och det har jag gjort tack vare min man som vill försörja mig och sina barn. Jag har en sån där sketen karl som inte tagit ut några föräldradagar, inte vabbat, inte varit sjukskriven att tacka för det finaste jag fått...att få ta hand om våra barn och vårt gemensamma hem. En sån man är guld värd...han är god...till skillnad från den stat som till varje pris försöker trampa sönder moderskapet och de svenska familjerna och som tar varje chans att förtala mammor...och som verkar hata barn. Innerst inne kanske folk fattar. De skaffar ju inga barn längre. Och det gör de rätt i. Sen kan staten stå där och undra hur det här landet ska drivas vidare. 

Fri och glad

Jag går på promenad. Jag går och grunnar på ett radioprogram jag lyssnade på nyss. Det handlade om att unga människor verkar bli mer konservativa i sitt sätt att tänka på könsroller. Det handlade om att en del tjejer känner sig lockade av att bli så kallade soft girls. De vill ha det bra och bli försörjda av sina pojkvänner. Programmet drar upp en linje från 60-talet när industrin behövde arbetskraft och försökte locka kvinnor ut i arbetslivet genom aktiveringsinspektörer…kvinnor som ordnade kurser för uttråkade hemmafruar. Det kunde vara kurser i svetsning och svarvning. De ägnade sig också åt uppsökande verksamhet för att upplysa och locka kvinnor att ge sig ut i arbete. På något sätt vävdes arbetskraftsbehovet ihop med jämtsälldhetstanken och nu är de två så tätt sammanflätade att de inte går att skilja åt. Man tänker sig att bara en kvinna som förvärvsarbetar är fri och självständig. Kvinnor som ”går hemma” är osjälvständiga, beroende av sin man, tragiska varelser som släpar sig fram i mörkret. Tankarna snurrar vidare när en bil kör upp bredvid mig och stannar till på trottoaren. Bildörren öppnas och en kvinna går ut. På sätet bredvid sitter ytterligare en kvinna. De har pappkassar i hela baksätet och på hyllan vid framrutan ligger en mängd frukter…apelsiner, bananer, äpplen. Under tystnad plockar kvinnan på trottoaren ner någon frukt i en kasse och går sedan ut…in på en tomt och ringer på dörren. Dörren öppnas och kassen lämnas in. Kvinnan återvänder till bilen och dörren slängs igen. Bilen backar och kör ut på den större vägen och försvinner.

Jag förstår vad jag sett. Två fria självständiga kvinnor iklädda likadana kläder med en logga på bröstet, i en liten skåpbil med en dekal på framdörren. De levererar mat till gamla människor som inte längre kan laga mat. De är fria, glada och självständiga. Och jag, som gick där på min promenad med mina små hundar och med hjärnan full av tankar på samhället…och vinden i håret och fågelkvitter i öronen. Jag är ofri, beroende och förmodligen väldigt deprimerad. Eller? Hur är det nu?

Vem är fri? Vem är beroende? Av vem är man beroende? Vem är självständig?

Glimten av det fantastiska arbetslivet jag fick denna morgon gjorde mig nedslagen och ledsen. Det såg inte roligt ut. Kvinnorna såg inte fria och glada ut. Och jag tänker vidare. På de gamla människorna i husen. Kanske har de en dotter i närheten. En dotter som är fri på sin arbetsplats. Kanske hade hon kunnat tänka sig att se till att hennes föräldrar fick mat? Kanske hade hon stannat och sagt några ord och inte bara lassat in kassen och direkt farit vidare. Kvinnorna i bilen har kanske barn som i detta nu befinner sig på en förskola där någon annan fri och glad kvinna tar hand om det. Och den kvinnan i sin tur har lämnat in sitt eventuella barn på en annan institution där någon annan kv…och så vidare och så vidare. Ett samhälle där alla är fria och glada på sina arbetsplatser blir också ett samhälle där ingen har tid för någon annan, sina nära, på riktigt. Det finns inget utrymme för att leva på olika sätt i de olika faser livet bjuder på. Det finns inget utrymme att vara fri. Det tycker jag är sorgligt.

Har du inte tråkigt?

Jag är ju hemmafru. Eller vad man ska säga. Ett lite fånigt ord och varje gång jag får frågan om vad jag gör så tvekar jag lite. Vad ska jag svara? Vad ÄR jag egentligen? Hemarbetande…låter lite märkligt tycker jag. Hemmamamma…känns lite fjantigt att säga när jag inte har några barn hemma på dagarna. Det blir att jag säger att jag är ”typ hemmafru…eller vad man ska säga.”

Jag får ibland frågan om jag tycker att det blir tråkigt att vara hemma på dagarna nu när mina barn är så stora.

Svaret är: NEJ! Jag har inte tråkigt när jag är hemma på dagarna. Jag har ibland lust att fråga om den som frågar inte tycker att det är tråkigt att gå till jobbet varje dag. Men det gör jag inte…frågar alltså. För visst är det väl så att även ett jobb kan vara tråkigt. Kan vara lite ensamt. Kan vara monotont. Ointressant. Tungt. Men jag har i alla fall inte tråkigt. Jag har det roligt! Och jag har fullt upp!

Jag sköter ju om nästan allt i hemmet. Det tar lite tid. Det är en del att göra med städning, undanplockning, tvätt, sortering, klädvård..säsongsbetonade sysslor. Handling. Matlagning. Jag tycker inte att det är trist heller. Det är rätt trevliga sysslor. Och jag väljer ju själv på vilken nivå jag vill lägga ribban och när och hur jag vill göra mina sysslor.

Sen har jag ju en del fritid. Det är roligt! Jag hinner

Läsa

Spela piano

Spela fiol

Hjälpa mina två hemmavarande barn med olika skoluppgifter

Prata med mina hemmavarande barn när de kommer hem från skolan eller har sovmorgon eller luckor i sitt schema.

Måla akvarell

Promenera och njuta av naturen

Träffa mina föräldrar

Prata i telefon med mina utflyttade barn

Sticka

Virka

Skriva

Ordna med fotografier

Skjutsa mitt barn som ännu inte har körkort till div aktiviteter

Greja i min trädgård

 

Jag är tacksam och glad över att ha ett så rikt och omväxlande liv!

Propaganda

Man har forskat igen. Nu är det bla en ekonomidoktor som forskat om småbarn. Han (och fler) har kommit fram till att det inte är dåligt för barn att börja förskola tidigt. Han säger att 12-månadersbarn fortfarande är ganska små. Vissa kan inte ens gå. Men det är ingen fara. De behöver inte oroa sig för barnet och dess utveckling även om de lämnar bort dem. Vilken tur va!? Eftersom nästan alla svenska barn lämnas in på föris vid 12 månaders ålder. Forskningen har visat att det faktiskt kan vara väldigt bra för barn att lämnas in tidigt. Det kan vara välgörande för barnen att slippa ut ur det egna hemmet tidigt. Fast barnomsorgen måste vara bra. Annars är det inte bra. Och något som är bra med att lämna från sig barnen tidigt är att föräldrarna liksom blir bättre av att slippa barnen på dagtid. För då kompenserar de för den tid de missat genom att umgås desto mer med ungarna när de väl träffar dem. Win win alltså. Barnen får träna på sociala färdigheter på dagis och bli lästa för eller lekta med på kvälltid.

Ja, så ligger det till. Allt blir alltid till det bästa. Det visar forskningen.

Och det som är så bra med sån är forskning är att den går att använda till så mycket snitsigt. I tidningen Folkbladet går man lite vidare och säger att forskningen faktiskt visar att barnen utvecklas lika bra eller bättre i förskolan än hemma. Det fattar väl alla liksom…det räcker med att använda vanlig logik för att fatta…den som har 3,5 års universitetsutbildning i att hantera barn är ju bättre på att fostra barn än vanliga sketna föräldrar. Man väljer också att lyfta fram att forskningen minsann visar att det inte finns någon vits med att föräldrar tar hand om sina egna barn efter 6 månaders ålder. Häftigt va…här finns ju plötsligt en fin öppning för att gå vidare här i riket…Kanske kan man bestämma att det räcker med 6 månaders föräldraledighet. Det skulle ju stödas av forskningen. Och eftersom papporna numera ska ha hälften av föräldradagarna blir det ju sketabra…3 månader till mamma, 3 till pappa och sen är det klappat och klart. Mammorna får äntligen chansen att göra riktig karriär, tjäna mängder av pensionspoäng och få lika många löneförhöjningar som karlarna. Och barna…ja forskningen visar ju att de mår toppen. Och att de tack vare dagis kommer att få det bättre i arbetslivet och lyckas bättre på proven i skolan.

Samtidigt...i en annan del av verkligheten...på Förskoleupprorets fb-sida kan man läsa om verksamheten. En verksamhet där barngrupperna är alldeles för stora och där personalen inte alls räcker till. Förskolan i Sverige håller inte bra kvalitet. Och då faller allt forskningen visat platt till marken. Och kom igen...vilken mamma vill fostra sina barn enligt vad en ekonomidoktor forskat fram? Det är ett barn det handlar om...mitt barn...det barnet vill man väl själv ta hand om, värna om, glädjas åt, gosa med, prata med, bära på, mata, klä...bry sig om, vara tillsammans med? 

Mammaskamming

Det där med barn är bekymmersamt. De ställer till det. Särskilt för mammorna. Och nu har moderaterna tänkt till. De vill så gärna att mammorna jobba mer…öka arbetskraftsdeltaget (ja så står det i en artikel om det här) och komma tillbaka till jobbet och göra karriärer och få jobba lika mycket som karlarna. Det gäller att flexibiliteten blir större. Och därför vill moderaterna att alla möjliga människor ska få ta ut föräldrapenning för barna…det kan vara morfar och en bekant, farmor eller…ja vem man nu kan ragga upp som inte har något bättre för sig än att ta hand om en random unge. För vem som helst är bättre än mamma. Mamma har alltid något viktigare för sig. Eller borde ha i alla fall.

För mig personligen har det gått så långt att jag hatar föräldradagar. I alla fall så som de används nuförtiden. Det är bra att man kan slippa säga upp sig från jobbet om man nu skulle vilja fortsätta jobba efter att barnen kommit. Men att de ska utgöra en bortre gräns för när man inte längre i praktiken får ta hand om sina små…inte ok. Och när föräldradagarna används för att styra mammor ifrån barnen, som vapen mot mödraskapet… Totalitarism.

Jag är så glad över att jag hade möjlighet och någorlunda god förmåga att välja att vara hemma med mina barn…att till slut till och med bli hemmafru. Jag älskar den karriären. Det enda dåliga med den är att det arbete man lägger ner är totalt föraktat. Men det ger jag blanka fanken i …jag och barnen har haft det bra.

Hösten...

...rusar fram med stormsteg! Dagar och veckor försvinner i rasande fart. Jag fattar inte riktigt...men när jag hade små barn tyckte jag tiden gick ganska långsamt. Nu, däremot, fastän jag på något sätt borde ha mindre att göra, tycker jag att jag knappt hinner med allt jag behöver och vill göra! När barnen var små trodde jag att det bara var mycket att göra när barnen var just små. Jag trodde att bara den yngsta blir 7 år och börjar skolan (ja, för några år sen var ju barna 7 när de började skolan och inte 6 som nu) så skulle jag vilja börja jobba utanför hemmet och att barnen på något sätt inte längre behövde mig särskilt mycket. Jag hade fel. Helt fel. Jag har MER att göra nu än då. Och jag är nog också lite tröttare nu än då. Jag skulle absolut inte alls vilja jobba även fast mitt yngsta barn är 11,5 år. 

De senaste veckorna har vi gjort mycket. Förutom allt mitt vanliga jobb....ja, ni vet...städning, disk, tvätt, matlagning, handling, trädgårdsjobb, läxhjälp, musikcoachning...så har vi också gjort en hel del roligheter! 

Vi har varit i Uppsala och hälsat på en son och några släktingar! Vi umgicks och hade kul och vi gjorde också en utflykt till Österby Bruk och tittade på vallonsmedjan, arbetarbostäderna och den vackra herrgården! Det var också en julmarknad där och den var riktigt mysig! 

En mycket mystisk staty av en naken dam som sopar golvet...framför upphovsmannen Bruno Liljefors ateljé!

Smedsbostäderna!

Vallonsmedjan! 

Vi har varit hundvakt och alltså både gosat med vovvar och gått många härliga promenader! Ja, och så har vår äldste son, hundägaren, varit hemma hos oss ofta! Det är så mysigt! 

Hundarna blev så glada över den första frosten! 

 

Vi har varit på fiolkonsert och gitarrkonsert på Kulturskolan!

Jag har varit med mina föräldrar och skött om några gravar på tre olika kyrkogårdar!

Vår son som bor i Linköping har varit hemma en helg och det var roligt att vara tillsammans igen! Jag hjälpte honom att fixa i ordning hans overall! Och maken och de två äldsta lagade god mat tillsammans och bjöd oss andra på!

Far i huset har varit bortrest rätt mycket och vi andra har varit lite lata och ätit kvällsmat framför tvn. En kväll lyxade vi till det lite extra med vietnamesiska vårrullar framför House of the Dragon. 

Vi har träffat mina föräldrar titt som tätt...äppelkaka efter min farmors gamla recept bjöd jag på en gång! 

Fina veckor har vi haft! Jag gläder mig så mycket över att få lov att ha det så här bra! 

Tid

I tidningen mama kan man läsa om hur man ska göra för att få lite mer tid för familjen. Det ju nämligen svårt för moderna familjer att få till att samla hela familjen vid matbordet varje kväll…något som ändå är drömmen.

9 av 10 föräldrar tycker att det är viktigt att äta minst en måltid om dagen ihop med familjen. 47 % fixar det. Varför? Jo, föräldrarna jobbar sent eller barnen har fritidsaktiviteter.

Och det här är kanske inte det allra värsta. Det värsta är att 40 % av föräldrarna i riket säger att de bara träffar sina barn 1-2 timmar om dagen.

En barnläkare säger att när det nu är så här…att man har så lite tid tillsammans…ja, då blir det ännu viktigare att ta tillvara på de tillfällen som ges. Middagen måste bli en kvalitetsstund med givande samtal.

Tips:

Ställ frågor och följdfrågor.

Skapa en positiv stämning.

Ställ regelbundet frågan…Vad har varit BRA idag? Alltså för att trycka på det positiva.

Skapa regler för en lugn måltid…telefoner bort!

Bra tips. Men ändå lite deprimerande. Särskilt för de små barnen. Sitta vid ett matbord och ha en givande konversation med förskolebarn liksom…be dem berätta om vad som var bra idag, på förskolan. Visst, bra…men kom igen…en 1-åring, en 2-åring, en 3-åring…Det är klart att man ska prata med sina småttingar vid bordet men det räcker inte på långa vägar…inte när barna knappt kan prata. Nä, då är det tiden som räknas. Många långa timmar tillsammans gör att många, många ord utväxlas…och en massa annat också förstås…kramar, pussar, bus, spring, promenader, gemensamma lugna stunder, kompromisser, sånger…

Det är sorgligt att man VET att föräldrar knappt träffar sina barn på vardagarna och inte reagerar annat än med att komma med små plåster på såren.

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.

 

 

 

 

Förra veckan...

... var så händelserik att när jag tänker på den känns den om flera veckor hopbakade i en!

Vår äldste son blev färdig med sin civilingenjörsexamen och vi åkte in till universitetet och var med på en avslutningsföreläsning och lite mingel med alumner och anhöriga. Sen åt vi fin middag på restaurang! Vi fick en väldigt fin kväll tillsammans! 

Dagen efter var vi på avslutning för kulturskolan här i stan! Ännu en rolig kväll!

I lördags åkte vi på utflykt....färdades genom det svenska sommarlandskapet...gula rapsfält och klarblå himmel!

Vi stannade vid en badstrand vid Skagern för att äta lunch på väg till...

...Södra Råda och invigningen av medeltidskyrkan som nu står där igen efter att ha blivit nedbränd år 2001. Kyrkan var från 1300-talet och det var en stor tragedi när den brann ner och allt i den försvann. Men man bestämde sig snabbt för att bygga upp den igen och återställa allt till 1300-talsskick. Man skulle dessutom använda sig av gamla metoder och de rätta materialen. Nu är själva kyrkan på plats och såsmåningom ska den kläs med spån och inredas på lämpligt sätt. Det var väldgit roligt att se den, vara med på den guidade turen och liksom känna medeltiden komma nära. Tankar på att då, för så många hundra år sedan var kyrkan nybyggd precis som då...och vi gladde oss precis som de måste ha glatt sig då...att människor möttes då som nu, man stötte på någon man ville prata med, en gammal bekant, fick veta nya saker...

En man högg spån och visade hur man förborrade hål på gammalt sätt. Han hade mycket annat att berätta om skogar ohc träkvalitet som var intressant! 

Alla väggar var fyllda med målningar på medeltiden. Nu kan man se en del av dem som små tavlor på väggarna!

En replik av en bonad som fanns i kyrkan...tillverkad på samma sätt som på medeltiden! 

Nytillverkade lås på nytillverkad ekdörr!

Reten av helgen jobbade vi i trädgården och njöt av den hade att bjuda på av dofter och färger!

Och yngsta barnet åkte så mycket skejtboard med sin kompis som han hann! 

Och en rabarberpaj hann jag svänga i hop!

Och så var veckan egentligen slut men efterom det var nationaldag på måndagen blev helgen lång! Vi åkte till ett evenemang...lyssnade på en blåsorkester och drack eftermiddagskaffe på det mysiga cafét! 

En riktigt toppenvecka hade vi tillsammans! 

 

ALLA SOM KAN SKA JOBBA

Det är oordning i riket. Så blir det ibland. Förr var det häxor. Nu är det invandrarkvinnor. Farliga och obekväma element som måste elimineras. Häxorna brändes vi upp. Invandrakvinnorna ska stöpas om. Inte med eld utan med information och indragna bidrag. 

Eva Nordmark, vår överstepräst...närå...bara vår familjeplanerings-, arbetslivs- och jämställdhetminster, har grunnat. 

Hon slår fast rikets viktigaste och främta budord

ALLA SOM KAN SKALL ARBETA.

Invandrarkvinnorna lyder än så länge icke detta budord. De svävar i okunnighet och nu är det dags att på allvar missionera bland dem. De skall medelst information, kanske genom uppsökande verksamhet, upplysas om konsekvenerna av att skaffa många barn. De måste förstå att de inte kommer till himlen om de envisas med sitt barbarei. Närå, men de ska inte tro att de får några penionspoäng i alla fall. Information är inte enda vägen framåt. Det kan också bli fråga om att dra in bidrag. Flerbarnstillägget kan komma att fasas ut. Får man inte bukt med dem på annat vis kan det komma att bli aktuellt. Money talks förstås.

Och här blir det aktuellt med ett nytt budord.

MAN SKALL ICKE SKAFFA FLER BARN ÄN MAN KAN FÖRSÖRJA.

Det är inte fråga om något förbud mot att föröka sig på otillbörligt sätt. Förtås. Det vore inte demokratikt. Men om man drar in bidraget så blir det ju svårt. Barn kostar pengar. Inga pengar, Inga barn. 

Lite studsar jag över skenheligheten ändå. Man skall icke skaffa fler barn än man kan försörja säger Eva. Och det ska man förstås inte. Det vore väldigt dumt. Men kan de flesta föräldrar verkligen i nuläget förörja sina barn helt på egen hand? Verklgen? Nä, det kan de inte om man tänker efter. Att ta hand om barn i dagens läge innebär att man lämnar bort dem vid ca 1 år ålder. Det är inte gratis. Inte på riktigt. En förskoleplats kostar ca 150 000 kr per år. Det är inte många föräldrar som har de pengarna att punga ut med. 

Men staten (alla skattebetalare - även de om inte har lust att lämna bort sina barn och även de om har många barn) betalar så gärna. Inte ska föräldrarna behöva betala för sånt. 

Orättvist. Ja visst! Men det är inget att prata om. Det är skillnad på lort och pannkaka nämligen. En svensk jämställdhetscertifierad tvåbarnsmamma som lämpar in ungarna till dagis och går och jobbar på ett annat dagis gör rätt för sig. En invandrarmamma (eller en sån som jag...vit med 6 barn?) med 8 ungar som hon tar hand om i hemmet. Hon är lat och omodern. Så det så. 

Plikt

Första maj har kommit och gått! Arbetets dag. Och det passar bra att arbetets dag ligger just på våren för hu är det fullt upp nu på våren! Mycket ska ordnas och fixas! Man ska sköta om trädgården och göra den fin inför sommaren, få ner fröer i jorden, klippa och sopa och luckra. Och så ska man ju städa i ordning sitt hus inför sommaren också…kläder ska byta plats med varandra. Sommarkläder fram och vinterkläder ska plockas undan. En del behöver vädras. Garderober behöver torkas ut! Fönster putsas! Köksskåpen kanske behöver torkas ur! Och tavlorna på väggarna…de ska dammas (titta bakom dem…där blir dammet liggande) och putsas. Fönsterbleck och dörrar utomhus behöver torkas av. Man har att stå i! 

Och allt det andra som man alltid gör finns ju kvar!Tvätten, matlagningen, städningen... Och så närmar sig skolavslutningar och andra avslutningar. Nya kläder kanske behöver skaffas! Presenter kanske behöver köpas! Och så ska man iväg på olika evenemang! Roligt är det men det blir brått emellanåt!

Magdalena Andersson talade till oss på arbetets dag…första maj. Hon sa att ”alla som kan jobba – ska jobba Det är en plikt.” 

Och Magdalena menar förvärvsarbete när hon säger jobb. Annat jobb är inte jobb. Är inte det lite konstigt egentligen? När man tänker på det. Det där jag skriver om ovan…är inte det jobb? Är trädgårdstjänster bara jobb när man gör det i andras trädgårdar? Är städning bara jobb när man gör det i andras hem? Är omsorger om barnen och hemmet inte jobb alls? Är allt man gör hemma i jobbväg egentligen inte jobb utan bara fritid? Äh, det vet väl alla att det inte är så! Det är inget vi behöver prata om! Tanken är att vi ska dubbelarbeta. Först jobba borta och sen hemma. Själv är jag glad över att bara jobba på ett ställe. Och tänk…jag tycker att jag gör min plikt ändå. Jag tycker att min plikt gentemot min familj och mitt hem är större än min plikt mot staten.

Och vad jag har tyckt om att göra min plikt hemma. Jag har inte dragit mig för att jobba alls. Jag har skött om mitt hem trots att jag fått sex barn. Jag har städat och tvättat och lagat mat och läst sagor och läxor och lyssnat på fiol- och piano- och flöjtläxor. Och jag har skött min trädgård och grävt och rensat och klippt. Och jag har väntat barn och fött och ammat och burit och skött om sjuklingar. Jag har varit vaken på nätter och klarat av att ta mig igenom dagar med relativt gott humör trots sömnbrist. Och vad jag har tyckt om det! Jag har tyckt om det eftersom jag har fått ha mina barn omkring mig! Och jag tror att det har varit bra för barnen att vara med om arbete...sett en mamma göra sin plikt, sett hur det gått till att ta ansvar...och fått vara med och lära sig att både jobba och ta ansvar....och att se glädjen i det. Och det här tycker jag är att göra sin plikt mycket mer än att lämpa in ungarna på dagis och sen stressa livet ur sig själv, först på jobbet och sen därhemma. Det är inte att göra sin plikt. Det är att slita ut sig. Det är att bli tvingad att försumma sin plikt mot sitt hem, sina barn och sig själv. Jag är glad att jag har sluppit. 

Små barn satta i arbete med att städa badrummet medan ett ännu mindre barn kan få roa sig i badet (övervakad av sin moder).

Små barn får vara med och baka.

Små barn får piska mattor.

Ett litet barn får sätta fröer.

Ett litet barn får jobba med ved.

Detta är väl dilemmat. Att om alla vuxna jobbar på annan plats än barnen och barnen bara är utsatta för barnpassning och pedagogik hela barndomen...hur lär vi då ut arbetsmoral och pliktkänsla? Och hur ska vi vuxna orka med att dubbelarbeta oss genom alla barnaåren? Men politikerna litar på att vi ror det i land. De litar på att vi glömt bort det arbetarna kämpade för 8 timmars arbetsdag, 8 timmars vila och 8 timmars sömn. De litar på att vi är med på att låtsas att arbetet som ska ske i våra egna hem är fritidsnöjen. De borde fundera lite över vad ordet plikt innebär. Vad är deras plikt gentemot sitt folk.