torsdag 29 augusti 2013

Läxhjälp och funderingar om föräldraskap!

I dagens tidning står det om läxhjälp. Det står att det finns många frivilliga som arbetar som läxhjälpare och att många skolor erbjuder läxhjälp efter skoltid. Det är många elever som har föräldrar som inte har gått i skolan eller som arbetar mycket. Därför har många elever behov av läxhjälpen. Många barn har svårt att hjälp av sina föräldrar med läxorna eftersom föräldrarna har så dåliga kunskaper själva. De har svårt med matten och kan alltså inte hjälpa barnen hemma. Man kan alltså konstatera att läxhjälpen är viktig. Jaha, tänker jag. Jag trodde liksom att själva undervisningen skedde i skolan och att det som skulle göras hemma var mer av repetition och inte nytt för eleven. Jag kan inte minnas att mina föräldrar behövde sitta och undervisa mig när jag gick i skolan. De såg till att jag gjorde läxorna och förhörde på glosor eller faktainnehåll.

Men det jag reagerade mest på i artikeln kommer på slutet. Det står att Hem och Skola upplever att läxorna blivit allt fler. Ordföranden anser att lärarna fått mindre tid att undervisa pga brister i föräldraskapet. Lärarna får vara som föräldrar och fostra barnen så att det blir lugn och ro i klassrummen.

Om det är sant är det ju allvarligt. Och lite skrattretande! Det är ju jättemärkligt att inte barnen kan uppföra sig när de börjar skolan. De är ju fostrade i förskolan av utbildade pedagoger och har dessutom fått sig till livs en massa pedagogik som ska ha förberett dem för skolan, för det livslånga lärandet. De borde inte ha några problem med att uppföra sig kan man ju tycka.
Det där med bristerna i föräldraskapet tror jag att jag begriper bättre. De flesta föräldrar har väl inte så mycket tid att vara föräldrar längre. Det räcker inte att vara förälder en stund på morgonen, på kvällen och på helgerna. Små barn behöver en förälder på heltid tror jag. Att tro att flera olika pedagoger ska kunna ta över föräldraansvaret och faktiskt kunna fostra barnet är nog en utopi. Det krävs tid och kärlek för att fostra barn. Som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv - barnet måste vilja låta sig fostras. Och det är kärleken, anknytningen, som gör att fostran blir möjlig. Det tror jag på. Man kan inte beröva folk föräldraansvaret och sen komma och vara förvånad över att de inte tar ansvar sedan! You get what you ask for!

tisdag 27 augusti 2013

Mattelek med knappar!

2,5-åringen tyckte så mycket om leken med godisarna i ringar så vi fortsatte på samma spår. Den här gången fick det bli knappar istället för godis. Det var lika roligt det! Jag ritade alla entalen samt siffran 10 och gjorde motsvarande ringar under. Sedan fick han lägga varje "siffra". Jag räknade högt och han hjälpte till så gott han kunde. Det var väldigt roligt och han var mycket imponerad över hur många knappar han fick lägga när vi kom till 10!
 
 
Jag har inte som mål att han ska lära sig räkna till 10 just nu. Det finns ingen särskild nytta med det och jag tror inte att han kommer att bli bättre på matte om vi håller på med det här. Det är väldigt lätt att lära sig räkna till 10 om man bara är lite äldre och det är ju ingen brådska. Anledningen till att jag gör det här är att det är roligt. 2,5-åringar verkar vara mycket förtjusta i siffror och symboler över huvud taget. Det kanske har att göra med att de utvecklar sitt mer abstrakta språk enormt mycket i den här åldern. Varje dag förbluffas jag över de ord han lär sig. Han tycker om att prata om bredvid och framför och mycket och bättre och stor och...Han jämför och beskriver lägen och visar sin förståelse för gradskillnader hela tiden. Han snappar upp alla nya svåra ord han hör och försöker hitta tillfällen att använda dem. Det abstrakta tänkandet hör ju ihop med förmågan att förstå symboler - alltså siffror och bokstäver. Vi gör det alltså för att han tycker att det är roligt. Sedan är det ju aldrig fel att hjälpa till när barnet försöker förstå antal och mängder...
 

Fantasin är alltid närvarande. En liten nalle och en liten apa fick titta på när han lekte med knapparna. 

måndag 26 augusti 2013

"Mattemotorik" med lördagsgodis!

Ett smart sätt att hålla barnet sysselsatt en stund om man själv vill sitta och läsa lite på lördagseftermiddagen är att göra en kul "övning" med lördagsgodiset. Har man färgglada chokladdragéer kan man rita ringar på ett papper och sen kommer barnet (passar 2-åringar) att älska att lägga godisarna i ringarna! Kanske räcker det att barnet grejar själv - det är ju mest på kul men barnet tränar ju faktiskt på sin finmotorik och att para ihop antal med varandra. Min 2-åring protesterade när det var fler godisar än ringar och ville genast ha fler ringar ditritade. Om man vill vara mer pedagogisk kan man ju göra lite mer. Man kan prata om färger och räkna och är barnet äldre kan man på olika sätt träna de fyra räknesätten.
 

söndag 25 augusti 2013

Än är inte sommaren slut!

Det är helt otroligt vad fint väder det är! Fortfarande sommar - soligt och varmt. Vi hamnade på stranden i dag - badade, fikade och solade! Härligt! Kanske har vi inte badat färdigt för i år riktigt än?
 



Om skogen, hamburgare och blåbärspaj!

Sensommardagarna är underbara och vi passar på att vara ute i skogen på helgerna. Det finns hur mycket blåbär och lingon som helst och vi plockar så mycket vi orkar. Barnen knorrar lite men blir duktigare och tåligare... Igår fick 3 barn ihop en hel hink med lingon. Jag och maken plockade 8 liter blåbär tillsammans istället.
 
 
Älskar att vara i skogen. Man blir lugn och går ner i varv. Luften är ljum och frisk och det är alldeles tyst (utom barnens röster som ekar när leken blir intensiv). Det är något visst att vara där det inte finns andra människor - bara vår egen lilla grupp. Trädens stammar är höga och stilla och de står där så stilla vad som än händer utanför skogen. Marken under breder ut sig i ljusgrönt, oliv, mörkgrönt, lila...
 


När vi kom hem från vår skogstur var det dags för kvällsmat. Jag hade tänkt att bara rosta bröd och äta smörstekta kantareller (från torget) men barnen protesterade. Det var inte lördagsmat tyckte de! Det fick bli grillade hamburgare istället. Nötfärsen smaksatte jag med paprikapulver, cayennepeppar och timjan. Det blev gott. Googlade lite efter en god dressing och hittade ett recept som jag gjorde om lite grann till det här:

1,2 dl majonäs
 0,5 dl inlagd gurka i små tärningar
1 msk ketchup
1 msk svensk senap
0,25 tsk vitlökssalt
0,25 tsk paprikapulver
En nypa cayennepeppar

Jättegott!
 

 
Till efterrätt blev det en blåbärspaj med vaniljsås.
 
Lägg 0,5 l blåbär i en pajform och blanda ner 0,5 dl socker och 1 msk potatismjöl.
Blanda med fingrarna 150 smör, 1,5 dl socker och 3 dl mjöl och strö över smulet över blåbären.
Grädda i 225 grader mitt i ugnen i ca 15 minuter.
Servera med vaniljsås.
 

torsdag 22 augusti 2013

Hjälp, det kliar!

I tidningarna handlar det mycket om skol- och förskolestarten just nu. I gårdagens tidning står det om ohyra och smitta. Barnfamiljernas plågoandar är tydligen löss, skabb, springmask, mollusker och svinkoppor. Tidningsartikeln vill ge oss råd inför skol- och förskolestart om hur man bäst handskas med gisslet. Det står att tvätt av lakan i det springmaskdrabbade hemmet är en del av vardagen. Detta drabbar de flesta. Det är väldigt svårt att undvika dessa åkommor. Det är framför allt löss, mollusker och springmask som ofta förekommer. De sprids på förskolan och det finns ingenting man kan göra för att undvika smittorna.

Det här är tydligen inget att oroa sig för. För fastän att det kan kännas obehagligt och att man känner inbillade kliattacker så är det inget man behöver vara rädd för. Det är bara ofarliga åkommor som inte ger några allvarliga följder alls annat än övergående trötthet och irritation. Det enda som kan vara lite allvarligare är svinkoppor. De kan ge en infektion och man kan behöva antibiotika.

Vad ska man då tänka på nu när barnen ska börja förskola och skola? Jo, man ska tvätta och kamma barnens hår innan de börjar på skola eller förskola så att de är lusfria. Annars verkar det inte finnas mycket att göra. Att låta bli att utsätta sina små barn för de här smittorna finns visst inte på kartan. De här smittorna ingår så att säga i livet, det hör till...

Det verkar inte som om det är något att bry sig om egentligen. Det är bara obehagligt som sagt men vi är ju faktiskt lyckligt lottade som bor i ett hygieniskt land och som slipper tropiska parasiter! Ja, det var väl bra! En tropisk parasit vore ju inte så roligt precis...

Ja, vad ska man säga!? Jag känner mig i alla fall lyckligt lottad har barn som inte har råkat ut för vare sig löss, mollusker, springmask eller skabb. Svinkoppor har några av dem dessvärre haft - det råkade de ut för under den period de gick på förskola. Men sedan barnen har slutat på förskolan så har vi varit förskonade.

Det är säkert inte farligt att råka ut för allt detta men är det inte lite äckligt ändå? Är det inte lite äckligt att tänka på att små barn som inte har slutat ha saker i munnen och som kryper runt på golvet och delar dessa leksaker med varandra ska vara tillsammans så intensivt? Är det inte lite konstigt att tänka på att rådande samhällssystem utsätter våra barn för detta och att föräldrarna inte har någon möjlighet att skydda sina barn från de här smittorna? Jag kanske inte vill att mina barn ska ha löss, mollusker eller springmask? Ändå kan jag bli tvungen att utsätta mina barn från dessa smittor. Det får man helt enkelt ta! Ja, det är väl barnen som får ta det menar jag. Men lite trötthet och tillfällig irritation har ju ingen dött av förstås. Förr sa man att ovan nämnda sjukdomar var fattigdomstecken. Kanske ligger det något i det i alla fall?

Tyskland och barnomsorg

Tittar på nyheterna på tv. Det handlar om Tyskland och den nya lag som trädde i kraft den 1 augusti. Den som ger alla barn från 1 år rätt till en förskoleplats.  Man berättar att det är svårt att få fram platser. Det är svårt med lokaler och att få tag i utbildad personal. Sedan följer några reflektioner om barnomsorg och Tyskland. Reportern får frågan om varför Tyskland som är en så stark ekonomi har en så omodern och konservativ syn på barnomsorg. Reportern förklarar att det beror på Nazityskland där man hade åsikten att staten skulle fostra och forma barnen och att efter kriget blev folk misstänksamma mot detta. De ville själva fostra sina barn. Det blev viktigt att värna om familjen. Det har också att göra med en misstänksamhet mot DDR och det system man hade där med förvärvsarbetande kvinnor och barn på förskola. Reportern tar också upp att skattesystemet i Tyskland, sambeskattningen, gynnar att mamman är hemma och tar hand om barnen.

Jag känner mig lite förvirrad. Det som sägs är så underligt. Jag funderar över:

1. Tyskland är en stark ekonomi men ändå går inte alls så många barn där på förskola som i t ex Sverige. Hur kan det komma sig att det går så bra för Tyskland då? De måste ju ha haft stora kostnader eftersom de hjälpte till att få gamla DDR  på fötter efter att muren föll. Jag får inte ihop det riktigt. Vi har ju fått lära oss att det är så viktigt för tillväxten att alla kommer i arbete.

2. Man pratar om modernt och omodernt. Det är modernt med förskola och omodernt att mammor tar hand om sina barn. Men vem definierar modernt och omodernt i det här fallet? Det har ju varit modernt i drygt 40 år nu med förskola. Är det inte dags med ett nytt mode nu då? Kanske kan det bli modernt att ta hand om sina små barn igen!? Vem ska bestämma? Hur byter man mode?

3. Reportern pratar om Nazityskland och det kommunistiska systemet i DDR. De ville att samhället skulle fostra och forma barnen. I DDR hade man sina barn på dagis. Vi har tydligen också den synen på barn. Att barn måste fostras någon annanstans än i hemmet. Det pratas om social utveckling. Om att kompensera barn från hem som inte fungerar bra. Det pratas om att bryta det sociala arvet. SSU vill ha obligatorisk förskola från 3 år men talar inte om vad och hur dessa små barn ska lära sig. Flera partier pratar om obligatorium från lägre åldrar och att göra förskolan allmän från 3 år eller 2 år. Vi har alltså detta tankesätt i oss - att barn ska fostras på förskola. Jag funderar över om det där tankesättet som har sina rötter i två så obehagliga system verkligen är så bra. Jag funderar över varför intervjuaren inte reagerade på när reportern berättade om att man i Tyskland hittills har känt en motvilja mot den kultur som fanns i Nazityskland och i DDR.

4. Jag reagerade på att reportern pratade om sambeskattning och att det gör att mammorna hellre är hemma. Det var konstigt att han inte nämnde att man får använda sig av frivillig särbeskattning i Tyskland. Det gör ju att människor får frihet att välja själv. Om jag vill jobba skattar vi var och en för sig inom familjen. Men vill jag vara hemma så kan jag få ekonomiska förutsättningar för det i och med att vi tillsammans skattar för en lön. Det låter väl rätt så bra? Eller? Valfrihet är väl aldrig fel!?

onsdag 21 augusti 2013

Skolstart, trädgård, blåbärsmuffins och lite språkfunderingar.

I dag började skolan igen! Jag och minstingen följde med eftersom ett av barnen började 1:an. Det var roligt att få vara med en stund och 7-åringen var mycket högtidlig. Minstingen trodde nog han började skolan också och han stod med i kön in i klassrummet och satt med i ringen på samlingen.
 
Lillen och jag grejade lite  när vi kom hem. Vi hängde tvätt och vek tvätt, rensade ogräs och luckrade runt träden, rensade lingon och lagade lunch. Vi hann med lite roligheter också. Vi hoppade studsmatta och lillen gjorde snälla tillrop till mig - "bra mamma!" - när jag lyckades hoppa och landa på baken!
 
Jag hade ett par deciliter blåbär kvar från lördagens skogstur. Eftersom det var första skoldagen så kändes det roligt att kunna glädja barnen med nybakade blåbärsmuffins när de kom hem!
 
20 st
 
Smält 125 smör.
Blanda 3 dl vetemjöl, 1 dl fint rågmjöl, 1,5 dl socker, 1 msk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker och 0,5 tsk kanel.
Tillsätt 2 ägg, 1 dl mjölk och smöret, rör ihop smeten.
Rör försiktigt ner ca 2 dl blåbär.
Grädda i 225 grader i ca 15 minuter
 
 
Det är så fint på sensommaren tycker jag. Det är fuktigt och luften är mättad med dofter och en liten kylig ton finns i botten. Det är bråttom! Snart är det slut! Blommorna verkar tänka likadant! De blommar för fullt. Floxen är underbar just nu!


Digitalis och stäppsalvia gör sig bra mot den vita floxen.
 


Jag har införskaffat några vita lavendlar. De är riktigt fina tycker jag.

 
 
Det blir lite annorlunda när det bara är jag och lillen hemma på dagarna. Det är tystare och lillen ska fundera ut andra saker att göra jämfört med när han helst hänger på de närmaste storebröderna. Jag får bli lite mer lekfull än jag varit i sommar - det har inte funnits något behov när det har funnits så många lekkamrater. Vi pratar hela tiden. Han är som ett litet eko som upprepar det mesta av vad jag säger och sedan använder mina ord och ordvändningar i andra sammanhang senare, när det passar.  Det är så roligt att få vara med och höra alla hans funderingar, ta del av hans slutsatser, lägga märke till alla grammatiska skiftningar. Hur han prövar sig fram med sitt språk.
 
 


söndag 18 augusti 2013

Skippa pusslandet - börja leva i stället!

Nu är det höst och skolorna börjar. Semestern är slut och de små barnen ska på förskola igen. Barnens fritidsaktiviteter drar igång. Som ett brev på posten kommer också alla dessa artiklar i tidningarna om hur man ska få livspusslet att gå ihop sig! I vår lokaltidning får vi också en sida med råd och tips. Jag blir så fascinerad varje gång jag läser dessa råd. Att ha familj är så krångligt. Det är så mycket som ska klaffa och vi vuxna måste klura och fixa och dona för att få allt att gå ihop sig. Problemen är många. Jag försöker urskilja inom vilka problemområden som presenteras i just "min" artikel.

1. Man är otillräcklig som förälder. Man är inte 100 vare sig på jobbet eller hemma. Om man har det så har man hamnat i livspusslet.

2. Logistiken är svår. Det är olika typer av frakt som ska ske varje dag.

3. Vi har mycket omkring oss men vill också vara närvarande på ett helt annat sätt än vår föräldrar. Vi engagerar oss därför väldigt intensivt när vi har möjlighet - oavsett om det handlar om lek eller aktiviteter efter skolan.

4. Pulsen höjs när det är dags att lämna och hämta barn på skola och förskola. Vi försöker få ihop så mycket tid som möjligt på jobbet samtidigt som vi försöker hämta barnen så tidigt som möjligt.


Hur ska man då lösa problemen?

1. Se det inte som ett pussel. Ett pussel har en lösning och så är inte livet.

2. När det gäller frakten av barnen hit och dig kan man 1. be farmor och morfar att avlasta ibland eller 2. gå ihop med andra familjer som hjälper till med hämtning och lämning på skola och förskola samt frakt till olika aktiviteter eller 3. ta in en barnflicka någon eftermiddag i veckan.

3. Barnen behöver frizoner utan föräldrar. Det är skönt för barn att gå på aktiviteter utan att föräldrarna står och hänger. Man kan också skära ner på aktiviteterna.

4. Det är bättre att göra undan jobbet först och sen hämta. På eftermiddagarna är det lugnt och bra på förskolan. Det är inte en tävling att hämta sina barn tidigt. Man kan vara en bra förälder ändå.


Ja, det är ju bra och fina råd allihopa! Men jag kan inte låta bli att känna mig både arg, ledsen och full i skratt! Ska det vara så här!? Är detta livet!? Lämna, hämta, fixa logistik eller avstå från allt? Var det inte mer? Ska det inte vara lite roligt att ha barn och familj också? Är barn någon slags varor som ska fraktas hit och dit? Det är så naturligt att använda de där orden - lämna - hämta. Jag kanske inte vill lämna och hämta mina barn varje dag. Jag kanske inte vill att grannar eller barnens kompisars föräldrar ska lämna mina barn på förskolan. Mina barn kanske inte behöver ytterligare vuxna som involveras i deras liv just när de är små. Far- och morföräldrar kanske inte kan hjälpa till, de jobbar nog de också! Jag kanske inte har råd med en barnflicka. Jag kanske inte vill att en barnflicka tar hand om mina barn. Jag kanske till och med jobbar som "barnflicka" (förskollärare) själv och det blir ju lite lustigt att barnflickan ska ha barnflicka till sina barn. Nej, jag kanske skulle vilja ha det på ett annat sätt. Jag kanske vill vara tillsammans med mina barn. Ha dem i min närhet. Höra deras röster och ta del av deras funderingar. Få vara med om deras utveckling till fullo. Få vara med på deras ev aktiviteter när de är små. Se dem leka med andra barn. Lära känna andra föräldrar och barn. Få vara utomhus tillsammans med mina barn och se dem upptäcka världen. När man nu har valt att skaffa små underbara barn så kunde det ju vara roligt att få möjlighet att få ta hand om dem lite längre än det där första året.

Rubriken på artikeln är "Skippa pusslandet - börja leva istället". Det är en bra rubrik tycker jag. Kanske behöver livet inte vara ett 1000-bitarspussel. Kanske kan man försöka måla en tavla istället. Med stora svepande drag, utan precision. Lite impressionistisk rentav. Det finns ju andra sätt att ta hand om familj än den där vanliga lösningen med lämningar och hämtningar. Man skulle ju kunna tänka sig att en förälder kunde sköta all logistik kring barnen, eller ska man använda ordet logistik om små barn? Kanske kan man tänka sig att man helt enkelt tar hand om hem och barn. Det är ett arbete, ett roligt arbete, som har mycket att ge för både barnen och familjen som helhet. Men den lösningen finns inte med.

fredag 16 augusti 2013

Gråt inte lilla barn!

Jag läser ett blogginlägg http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/ som handlar om vikten av att hjälpa sina barn hantera sina känslor. Det berättas om en flicka som börjar på dagis när hon är 4 år. Det är roligt först men när "smekmånaden" är över så börjar barnet gråta när det ska lämnas. Detta håller på i över ett år och gråten blir mer och mer förtvivlad, barnet klänger sig fast vid mammans ben och är otröstligt. Mamman och personalen försöker på alla sätt att få flickan att bli glad. Men så en dag ställer mamman en fråga till barnet. Hon frågar om barnet kanske vill vara ledset när det blir lämnat och det är precis så det är. Flickan vill vara ledsen men hon får inte vara ifred med sin ledsnad. Detta kan ordnas i form av en speciell stol där flickan kan sitta i fred och vara ledsen. Detta blir en vändpunkt och efter bara några dagar är flickan glad igen. Hon kunde bejaka sina känslor, få ta in dem och därmed kunna gå vidare. Hon kunde verbalisera vad hon kände efter det och berättade att hon kom på att hon både kunde sakna mamman och vara glad på samma gång.

Jag blir bara ledsen när jag läser. Det är så fint och så förstående skrivet men jag kan inte låta bli att tänka på att flickan var så ledsen så många morgnar, så lång tid. Tänker på alla kommentarer där man förstår att det finns så många ledsna barn som ska lämnas på dagis varje morgon. Tänker att det kanske är en omväg att tänka tanken att barnen är ledsna för att deras känslor inte tas på allvar, att de är ledsna för att de inte får vara ledsna i fred och gå in i känslan. Det kanske är mycket enklare än så. Kanske är barnen ledsna för att de tycker att det är så smärtsamt att skiljas från sin mamma eller pappa? Kanske är de helt enkelt inte mogna för det? Kanske är de för små? Kanske skulle det gå helt smärtfritt att skiljas från sin mamma eller pappa om de vore äldre och mogna för separationen?

Fäster mig mycket vid kommentarerna. De andas en slags vanmakt. Man vill inte att barnen ska vara ledsna och jag tycker faktiskt inte att det är fel att vilja skydda sina barn från sorger och bedrövelser. De kommer tids nog. Det finns liksom inget egenvärde i att utsätta barn för sorg. Barnen kanske behöver vara starka och känna att det finns en stark trygghet där i botten när svårigheterna kommer. Föräldrarna står för den där tryggheten och det blir kanske lite konstigt när det är just föräldrarna som rycker undan tryggheten för barnen genom att lämna dem från sig för tidigt. Budskapet blir motstridigt. Den som ska skydda dig från det farliga går ifrån dig. Nu ska du klara dig utan mig, du ska ensam hantera de här svåra känslorna, du ska gråta, eller svälja din gråt. Det ska gå in i dig att det är ingen idé att du gråter, du kan inte ändra på det som är jobbigt i alla fall. Det finns ingen väg ut ur sorgen annan än att acceptera, böja sig, vänja sig. Innerst inne kanske föräldrarna vet det. Man vet att det är fel att göra så här med barnen men man har inget val. Det är inte tänkt att man ska kunna låta barnen vara hemma hos en förälder längre än någonstans mellan 1 och 2 år. Förskolan är så kraftigt subventionerad, föräldrarna betalar i reda pengar så lite av vad en förskoleplats kostar, men i gengäld får vi alla betala dyrt till förskolan med våra skattepengar. Det gör förstås att vi inte har råd att vara hemma. En lön räcker inte till att försörja en familj. Man måste ha två löner. Föräldrarna hamnar i samma situation som barnen. Vi ställs inför ett faktum där vi inte har något val. Vi måste böja oss, acceptera. Det kan vara jobbigt och vi kan gråta och må dåligt men det enklaste är att foga sig. Men kanske ligger det därinne och gnager. Och när barnen gråter då är det inte så lätt. Blogginlägget kommer som en varm skön filt. Tänk, det kanske inte alls är så att barnen som gråter mår dåligt? De kanske bara är missförstådda? Om de bara får gråta så kommer de att kunna få kontakt med sina känslor och sen mår de bra igen. Eller?

söndag 11 augusti 2013

Utflykt till Läckö!

I går var vi på utflykt hela familjen till Läckö. Vi började utflyktsdagen i Lidköping där vi tittade lite på marknaden på torget och beundrade gamla fina hus. Vi köpte med oss Läckökringlor i konditoriet i det gamla rådhuset mitt på torget.




Läckökringlorna var mycket fina och stora och de första tuggorna var väldigt goda. Sedan blev det lite för mäktigt så om det blir någon mer gång så kommer vi att dela - en tredjedel räcker gott och väl!


Jag har varit på Läckö förut, flera gånger till och med, men det var ganska många år sedan och barnen har aldrig varit där. Fastän att jag visste att jag blivit tagen av slottet när man kör upp för backen och ser det först så blev jag tagen av synen igen! Det är så vackert att man blir alldeles andlös!


Vi startade i trädgården och man blir så sugen på att sätta fart i sin egen trädgård! Så mycket fina växter och så spännande kompositioner.



En mur av luktärter bakom en buxbomshäck.



En ljusrosa sorts vallmo fanns på alla möjlig ställen och den ska jag absolut försöka hitta och ha i min egen trädgård.


Inne i slottskyrkan.



Innan vi åkte till Läckö hade vi pratat lite om stormaktstiden. Vi tog reda på att den pågick från 1611 till 1721.
Vi gick igenom vilka regenter vi hade under den tiden och pratade om 30-åriga kriget.
Eftersom Läckö byggdes och ägdes av en biskop från början (sent 1200-tal) pratade vi om att Sverige var katolskt och på 1500-talet blev protestantiskt - reformationen.
Vi läste på lite om Magnus Gabriel de la Gardie som ägde slottet och byggde till och om det mycket. Vi tittade på bilder på hur han såg ut och läste på lite om vad han gjorde och vem han var gift med och om han hade barn.
Magnus Gabriel förlorade Läckö och mängder av de andra slott och gårdar han ägde på grund av reduktionen. Vi läste på om vad det var för något också.
På slottet gick vi med på en guidad tur och guiden var väldigt bra. Vi fick reda på ännu mer om slottet och Magnus Gabriel och hans familj. Vi fick reda på att han varit gift med Maria Eufrosyne som var syster till Karl X Gustaf och som också hade uppfostrats en tid under barndomen tillsammans med drottning Kristina. Vi fick reda på att Magnus Gabriel och Maria fick 11 barn varav 3 levde till vuxen ålder - alla blev tagna av det och vi försökte tänka oss in i hur hemskt det måste ha varit.
Vi fick reda på en hel del om dåtidens festmat. Ett bord var uppdukat med typiska rätter. Barnen blev förvånade över hur många rätter det serverades.  
Det var så spännande att få gå därinne i slottet och tänka på att här, på dessa golv, har människor för länge, länge sedan gått, levt sina liv, varit med om alla möjliga saker. Det var spännande att fundera över hur det måste ha sett ut utanför slottet på den tiden.
Det är roligt att läsa på om olika historiska skeenden och personer och sedan titta på något riktigt från den tiden. Efteråt blir man mer intresserad och vi har pratat mer om 30-åriga kriget om Magnus Gabriel och hans familj, om drottning Kristina. Vi har bläddrat i historieböcker och googlat lite och kommer nog fortsätta med att läsa om stormaktstiden lite till.

torsdag 8 augusti 2013

Den kommenderade familjen - del 5!

Jag närmar mig äntligen slutet av Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen. Sista avdelningen handlar om framtiden, om hur Ingegerd Troedsson föreställer sig att det ska bli framöver.

Hon börjar med att ställa frågan "Varför bråka?". Saker är som de är och allt fler har vant sig och anpassat sig. Kvinnor vill ha egna inkomster. De som tar hand om de egna barnen får inga lekkamrater till sina barn. Vi har inga köer till dagis och fritids. Föräldrarna är nöjda. Troedsson skriver att det enklaste är att nöja sig men att signalerna om svåra brister i den förda politiken inte går att negligeras. Kollektiva lösningar gör alltid att individer/familjer/barn kommer i kläm. Detta drabbar mest familjer med lägre inkomster och många barn.

Troedsson poängterar än en gång att hur föräldrar än väljer att ordna för sig och sina barn så ligger det ingen etik i själva valet. Varje familj måste få träffa detta val utan någon annans moraliserande.

Det oetiska är om staten, politikerna, använder sin ekonomiska makt till att styra föräldrarna, gynnar vissa alternativ så starkt att andra alternativ försvåras eller omöjliggörs. Varför skulle Alva Myrdals och hennes efterföljares vision om det goda livet vara starkare och riktigare än de enskilda människornas?

Makten över våra liv kan inte överföras till staten. Föräldrarna måste myndigförklaras och de måste få rätt att ta ansvar.

Troedsson tror inte att 2000-talets unga föräldrar kommer att acceptera att kommenderas. Hon tror inte att de kommer att acceptera tyngre arbetsbördor, mindre tid för barnen. Hon tror inte att de kommer att acceptera att styras i när barnen ska avlas och födas. Hon tror inte att de kommer att acceptera den förvrängda syn på vad som är produktivt eller inte, som snäva BNP-beräkningar. Hon tror inte att de kommer att acceptera att vård av egna barn inte är förenligt med jämställdhet. Föräldrarna måste bestämma, inte ett trångsynt ekonomiskt system.

Troedsson skriver att i början av 1800-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Västeuropa. På 1820-talet började idéer och tankar om ekonomisk och politisk liberalism vinna fotfäste. Under 1840- och 1850-talen förespråkades frihet från statliga regleringar och annan inblandning i individers fria verksamhet. Skråväsendet avskaffades och näringsfrihet infördes. De fyra ständerna ersattes av två kammare som skulle representera hela folket. Från 1870-talet var Sveriges ekonomi bland de snabbast växande i världen.

Det gick allra bäst mellan de båda världskrigen, dvs innan det svenska skattetrycket hade skjutit i höjden. Den goda levnadsstandard vi kunnat åtnjuta efter andra världskriget är inte ett resultat av högskattepolitiken utan av en tidigare svensk modell som byggde på enskilda insatser, hög grad av ekonomisk frihet och en stat som begränsade sig till ett fåtal nyckelområden.

På 1960-talet började socialdemokraterna ta den snabba tillväxten som självklar. De ville skapa "det starka samhället" och sedan jämlikhetens centraldirigerade samhälle.

Troedsson skriver att problemet med många barnfamiljers svaga ekonomi inte ligger i för låga löner utan i för höga skatter. Skattetrycket är hårdare i Sverige än i flertalet länder. Dessutom är skatterna i förhållande till försörjningsbörda ojämförligt hårdare ju fler barnen är och ju lägre inkomsten är. Hon menar att i rätten att få ta ansvar ligger också krav på respekt, tolerans och neutralitet mot hur andra familjer väljer. Monopol på barnens vård och fostran hör inte hemma i en demokrati. Barnomsorgsstödet måste därför ges en rättvis utformning.

Hon skriver också att bara om det allmänna stod för alla kostnader för barnens omsorg vore en renodlad särbeskattning moraliskt och fördelningsmässigt acceptabel. Föräldrar måste ges en ärlig chans att själva kunna klara sin försörjning, att kunna leva på sin lön. Det innebär att så långt som möjligt undanta från inkomstbeskattingen det som krävs för nödvändig konsumtion. Ju fler som ska leva på inkomsten, desto viktigare att skillnaden mellan nödvändig baskostnad och tillåtna grundavdrag inte blir för stor.

Hon menar att det måste till ett klokt utformat avdrag för nödvändiga barnomsorgskostnader. Föräldrar har ansvaret för barnens vård och fostran vare sig det är de själva eller någon annan som tar hand om barnen. Förvärvsarbetande föräldrar måste därför få dra av verkliga nödvändiga kostnader för barnomsorgen.

Ett förvärvsavdrag skulle kunna ge det barnavårdande arbetet i hemmen en mer marknadsmässig värdering. Om en förälder tar hand om barnen själv, på hel- eller deltid, kunde ett belopp motsvarande förvärvsavdraget få överföras från den förvärvsarbetande föräldern till den hemarbetande att själv skatta för. Den hemarbetande makens omsorger om barnen är ju nödvändiga för att den andre maken ska kunna förvärvsarbeta.

En annan möjlighet vore frivillig sambeskattning med grundavdrag för båda makarna samt barnen. Även ensamföräldrar borde kunna använda sig av den gynnsammare skatteskalan.

De stöd och bidrag som behövs ska utformas så att de inte dirigerar konsumtion eller livsform. Staten ska upphöra med att direkt motarbeta föräldrar som vill ta hand om egna barn.

Sist i boken följer en rad förslag om hur man kan göra familjepolitiken mer rättvis. Det handlar om att ge föräldrarna möjligheter att själva kunna bestämma över hur de vill ta hand om barnen - att både ge möjligheter att ta hand om de egna barnen eller att använda sig av barnomsorg eller att kombinera på det sättet som man tycker är bäst för den egna familjen.

Jag tycker att Troedssons bok är mycket intressant. Man får reda på vilka historiska steg som har lett fram till den familjepolitik vi har nu och får börja fundera mer över vad demokrati verkligen innebär.

Det här fäste jag mig mest vid:

- att småbarnsföräldrar bara "godkänns" (jag menar alltså att de bara kan få ekonomiskt stöd av samhället om de yrkesarbetar) om de utför arbete utanför hemmet. Att dra upp barn anses inte tillräckligt. Båda föräldrarna måste yrkesarbeta för att de ska anses göra någon nytta för samhället.
- att barnomsorgsstödet är ensidigt riktat mot ett enda alternativ vilket förstås i realiteten omöjliggör andra alternativ än kombinationen yrkesarbete + förskola för barnen.
- att monopol på barnens fostran inte hör hemma i en demokrati. Föräldrarna har ansvar för sina barn och med detta ansvar borde också rätten att få inflytande över hur barnen ska tas om hand följa.

Troedsson är optimistisk inför framtiden. Hon tror inte att småbarnsföräldrar kommer att fortsätta att finna sig i att bli så styrda som de är nu. Jag själv är inte lika optimistisk. Jag tycker nog att det verkar som om de allra flesta är nöjda. Jag tror att de flesta aldrig hinner reflektera över orättvisorna eller det faktum att saker kunde se annorlunda ut under den korta tid de är hemma med sina barn. De där första åren går så fort och de är så intensiva att man kanske inte formulerar för sig själv tanken att man kanske skulle vilja ha något annat. Eller så är det så in i märgen traumatiskt att man inte ska få ta hand om sina små barn om man skulle önska det att det är "lugnast" att aldrig släppa fram tankarna på det. Man får ju ändå inte. Varför plåga sig i onödan? Eller så har man vant sig vid att livet ska se ut på ett visst sätt. Arbetar båda föräldrarna så har man det ju bra.  Allt är ju bra då... Eller så ligger något under ytan och oroar. Om man andas om att man ser andra möjligheter, andra alternativ eller tycker att det inte är så värst som vi har ordnat det för våra barn så märker man att stämningen blir dålig, det är inget man ska prata om, ämnet är för känsligt, inte ett vanligt ämne man kan diskutera utan det är nästan lite hemligt, skamligt...

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-3_16.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/den-kommenderade-familjen-del-4.html

tisdag 6 augusti 2013

Lingonsylt och hallonmuffins!

Sommarlivet fortsätter! Det är härliga dagar! Eftermiddagarna får vigas till badliv. Det känns som om man inte får slösa bort de dyrbara sommardagarna. Snart är de slut.
 
 
 
I närheten av badstranden hittade vi en jättestor myrstack! Den var verkligen enorm och det var fascinerande att titta på myllret av myror som var på väg in och ut ur stacken, fundera över hur lång tid det kan ha tagit för dem att få ihop sitt hem!
 
 
 Lingonen är inte riktigt mogna än men häromdagen lyckades vi skrapa i hop ett halvkilo med tillräckligt mogna bär. Jag kokade en burk sylt på den som vi avnjöt tillsammans med pannbiffar, potatis och sås. Finns nästan inget godare än nykokt lingonsylt på färska, lite omogna bär - den blir så geléig och klar i färgen!
 

 
Ett av barnen bakade hallonmuffins som vi tog med oss till stranden. De var riktigt goda.

 
Blanda 5 dl vetemjöl, 2,5 dl socker, 2 tsk bikarbonat, 2 tsk vaniljsocker. Rör i 2 ägg, 1,5 dl olja och 2 dl filmjölk till en kladdig smet. Klicka i lite smet i muffinsformar och lägg sedan i färska bär (hallon, blåbär, bitar av jordgubbar) och lägg sist en klick smet till. Grädda i 175 grader i 20-25 minuter.

söndag 4 augusti 2013

Bad- och kanotliv, pastasallad och kokosrutor!

När jag var barn åkte vi ofta kanot. Det var härligt! Härligt att glida fram nära vattnet, att det var så tyst. Bara paddlarnas mjuka ljud mot vattnet, droppandet ner i vattnet...I går testade vi kanoten för första gången tillsammans med våra barn. Vi var för många för att åka långt och fick nöja oss med att ta en kortare tur och ta två vändor i stället. Det var roligt det med! Sedan turades vi om att åka en lite längre tur. Barnen hade roligt med att paddla längs stranden där vi kunde se dem.



 Vi fick en härlig lat dag med många och långa bad. Vattnet var ljummet och det tog inte ens emot lite att komma i!
 


 Vi hade med oss pastasallad till lunch.

 
 
Man kokar bara penne och blandar i crème fraiche medan pastan är varm (till 500 g pasta 1 dl crème fraiche och 2 dl gräddfil). Sedan blandar man i 3 pkt knaperstekt bacon, 1 grillad kyckling i bitar (eller några stekta kycklingbröst i strimlor), 2 finstrimlade paprikor och 1 strimlad liten purjolök. Sist rör man i en sats pesto (1 kruka basilika, 50 g pinjenötter, 3 pressade vitlöksklyftor, 1 dl finriven parmesanost och 1,5 dl olivolja som man mixar hop).

 
Till eftermiddagskaffet festade vi på kokoschokladrutor.
 
Rör i hop: 200 g smör, 4 ägg, 5 dl socker, 2 tsk vaniljsocker, 2 krm salt, 1 dl kakao och 3 dl vetemjöl. Bred ut i en långpanna med bakplåtspapper (25 ggr 35 cm).
Grädda mitt i ugnen i 200 g i 15 min,
 
Under tiden gör man kokostoppingen:
Blanda 5 dl kokos, 75 g smör, 1 dl ljus sirap, 2 dl socker, 1,5 dl grädde i en gryta och låt smälta ihop. Koka sakta i 5 minuter.
 
Bred toppingen på kakan och grädda i 10 minuter till.
 
Skär i 5 ggr 5 stora rutor.

    fredag 2 augusti 2013

    Härliga dagar!

    Det är härligt med sommarlov! Härligt att alla är lediga tillsammans och härligt att vara tillsammans och göra saker ihop! Dagarna flyter på och går i varandra. Vi sover länge, är uppe längre än annars. Dagarna ser nästan likadana ut. Tidningsläsning och tv-tittande en stund på morgnarna. Sedan lite arbete i trädgård och med hus. Efter lunch blir det bad eller bärplockning. Hem och äta och sedan lite mer arbete tillsammans. Tv en stund tillsammans innan vi kryper till kojs!
     
    Men hösten kryper sig på sakta på. Igår var vi vid en liten skogssjö och det kändes tydligt att hösten är på väg.
     
     
     

     
    Vi badade i det ljumma vattnet. Tittade på grodor och plockade blåbär. Lingonen är också på gång.

     
    Till kvällsmat åt vi våra nyplockade blåbär med socker och mjölk. Gott!