torsdag 8 augusti 2013

Den kommenderade familjen - del 5!

Jag närmar mig äntligen slutet av Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen. Sista avdelningen handlar om framtiden, om hur Ingegerd Troedsson föreställer sig att det ska bli framöver.

Hon börjar med att ställa frågan "Varför bråka?". Saker är som de är och allt fler har vant sig och anpassat sig. Kvinnor vill ha egna inkomster. De som tar hand om de egna barnen får inga lekkamrater till sina barn. Vi har inga köer till dagis och fritids. Föräldrarna är nöjda. Troedsson skriver att det enklaste är att nöja sig men att signalerna om svåra brister i den förda politiken inte går att negligeras. Kollektiva lösningar gör alltid att individer/familjer/barn kommer i kläm. Detta drabbar mest familjer med lägre inkomster och många barn.

Troedsson poängterar än en gång att hur föräldrar än väljer att ordna för sig och sina barn så ligger det ingen etik i själva valet. Varje familj måste få träffa detta val utan någon annans moraliserande.

Det oetiska är om staten, politikerna, använder sin ekonomiska makt till att styra föräldrarna, gynnar vissa alternativ så starkt att andra alternativ försvåras eller omöjliggörs. Varför skulle Alva Myrdals och hennes efterföljares vision om det goda livet vara starkare och riktigare än de enskilda människornas?

Makten över våra liv kan inte överföras till staten. Föräldrarna måste myndigförklaras och de måste få rätt att ta ansvar.

Troedsson tror inte att 2000-talets unga föräldrar kommer att acceptera att kommenderas. Hon tror inte att de kommer att acceptera tyngre arbetsbördor, mindre tid för barnen. Hon tror inte att de kommer att acceptera att styras i när barnen ska avlas och födas. Hon tror inte att de kommer att acceptera den förvrängda syn på vad som är produktivt eller inte, som snäva BNP-beräkningar. Hon tror inte att de kommer att acceptera att vård av egna barn inte är förenligt med jämställdhet. Föräldrarna måste bestämma, inte ett trångsynt ekonomiskt system.

Troedsson skriver att i början av 1800-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Västeuropa. På 1820-talet började idéer och tankar om ekonomisk och politisk liberalism vinna fotfäste. Under 1840- och 1850-talen förespråkades frihet från statliga regleringar och annan inblandning i individers fria verksamhet. Skråväsendet avskaffades och näringsfrihet infördes. De fyra ständerna ersattes av två kammare som skulle representera hela folket. Från 1870-talet var Sveriges ekonomi bland de snabbast växande i världen.

Det gick allra bäst mellan de båda världskrigen, dvs innan det svenska skattetrycket hade skjutit i höjden. Den goda levnadsstandard vi kunnat åtnjuta efter andra världskriget är inte ett resultat av högskattepolitiken utan av en tidigare svensk modell som byggde på enskilda insatser, hög grad av ekonomisk frihet och en stat som begränsade sig till ett fåtal nyckelområden.

På 1960-talet började socialdemokraterna ta den snabba tillväxten som självklar. De ville skapa "det starka samhället" och sedan jämlikhetens centraldirigerade samhälle.

Troedsson skriver att problemet med många barnfamiljers svaga ekonomi inte ligger i för låga löner utan i för höga skatter. Skattetrycket är hårdare i Sverige än i flertalet länder. Dessutom är skatterna i förhållande till försörjningsbörda ojämförligt hårdare ju fler barnen är och ju lägre inkomsten är. Hon menar att i rätten att få ta ansvar ligger också krav på respekt, tolerans och neutralitet mot hur andra familjer väljer. Monopol på barnens vård och fostran hör inte hemma i en demokrati. Barnomsorgsstödet måste därför ges en rättvis utformning.

Hon skriver också att bara om det allmänna stod för alla kostnader för barnens omsorg vore en renodlad särbeskattning moraliskt och fördelningsmässigt acceptabel. Föräldrar måste ges en ärlig chans att själva kunna klara sin försörjning, att kunna leva på sin lön. Det innebär att så långt som möjligt undanta från inkomstbeskattingen det som krävs för nödvändig konsumtion. Ju fler som ska leva på inkomsten, desto viktigare att skillnaden mellan nödvändig baskostnad och tillåtna grundavdrag inte blir för stor.

Hon menar att det måste till ett klokt utformat avdrag för nödvändiga barnomsorgskostnader. Föräldrar har ansvaret för barnens vård och fostran vare sig det är de själva eller någon annan som tar hand om barnen. Förvärvsarbetande föräldrar måste därför få dra av verkliga nödvändiga kostnader för barnomsorgen.

Ett förvärvsavdrag skulle kunna ge det barnavårdande arbetet i hemmen en mer marknadsmässig värdering. Om en förälder tar hand om barnen själv, på hel- eller deltid, kunde ett belopp motsvarande förvärvsavdraget få överföras från den förvärvsarbetande föräldern till den hemarbetande att själv skatta för. Den hemarbetande makens omsorger om barnen är ju nödvändiga för att den andre maken ska kunna förvärvsarbeta.

En annan möjlighet vore frivillig sambeskattning med grundavdrag för båda makarna samt barnen. Även ensamföräldrar borde kunna använda sig av den gynnsammare skatteskalan.

De stöd och bidrag som behövs ska utformas så att de inte dirigerar konsumtion eller livsform. Staten ska upphöra med att direkt motarbeta föräldrar som vill ta hand om egna barn.

Sist i boken följer en rad förslag om hur man kan göra familjepolitiken mer rättvis. Det handlar om att ge föräldrarna möjligheter att själva kunna bestämma över hur de vill ta hand om barnen - att både ge möjligheter att ta hand om de egna barnen eller att använda sig av barnomsorg eller att kombinera på det sättet som man tycker är bäst för den egna familjen.

Jag tycker att Troedssons bok är mycket intressant. Man får reda på vilka historiska steg som har lett fram till den familjepolitik vi har nu och får börja fundera mer över vad demokrati verkligen innebär.

Det här fäste jag mig mest vid:

- att småbarnsföräldrar bara "godkänns" (jag menar alltså att de bara kan få ekonomiskt stöd av samhället om de yrkesarbetar) om de utför arbete utanför hemmet. Att dra upp barn anses inte tillräckligt. Båda föräldrarna måste yrkesarbeta för att de ska anses göra någon nytta för samhället.
- att barnomsorgsstödet är ensidigt riktat mot ett enda alternativ vilket förstås i realiteten omöjliggör andra alternativ än kombinationen yrkesarbete + förskola för barnen.
- att monopol på barnens fostran inte hör hemma i en demokrati. Föräldrarna har ansvar för sina barn och med detta ansvar borde också rätten att få inflytande över hur barnen ska tas om hand följa.

Troedsson är optimistisk inför framtiden. Hon tror inte att småbarnsföräldrar kommer att fortsätta att finna sig i att bli så styrda som de är nu. Jag själv är inte lika optimistisk. Jag tycker nog att det verkar som om de allra flesta är nöjda. Jag tror att de flesta aldrig hinner reflektera över orättvisorna eller det faktum att saker kunde se annorlunda ut under den korta tid de är hemma med sina barn. De där första åren går så fort och de är så intensiva att man kanske inte formulerar för sig själv tanken att man kanske skulle vilja ha något annat. Eller så är det så in i märgen traumatiskt att man inte ska få ta hand om sina små barn om man skulle önska det att det är "lugnast" att aldrig släppa fram tankarna på det. Man får ju ändå inte. Varför plåga sig i onödan? Eller så har man vant sig vid att livet ska se ut på ett visst sätt. Arbetar båda föräldrarna så har man det ju bra.  Allt är ju bra då... Eller så ligger något under ytan och oroar. Om man andas om att man ser andra möjligheter, andra alternativ eller tycker att det inte är så värst som vi har ordnat det för våra barn så märker man att stämningen blir dålig, det är inget man ska prata om, ämnet är för känsligt, inte ett vanligt ämne man kan diskutera utan det är nästan lite hemligt, skamligt...

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-3_16.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/den-kommenderade-familjen-del-4.html

2 kommentarer:

  1. Det är så ofta som jag får kommentarer som "jag hade också varit hemma med barnen om jag hade haft råd..." När jag då undrar över vilka ekonomiska "uppoffringar" de har vidtagit, så är de oftast lika med noll. Man vill (kanske) vara hemma men fortfarande kunna fortsatta samma livsstil med samma ekonomiska utgifter...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig! Det är så vi också gör - vi avstår från en massa saker för att våra barn ska kunna ha en vuxen hemma. Tror att många inte ens tänker på att man kan göra så. Jag tror också att många är rädda att lämna ekorrhjulet - det känns kanske osäkert och ensamt. Sedan tror jag att det finns en massa människor som kanske inte något val - pengarna räcker helt enkelt inte!

      Men jag kan inte låta bli att hålla med Troedsson - det är översitterifasoner, rentav diktaturfasoner, att styra folk så hårt. Det är inte rättvist att vilja spendera mycket pengar på barnfamiljer - men bara om de lämnar bort barnen. Det är också underligt att vi i Sverige inte tar någon hänsyn till att familjer har olika försörjningsbörda - det är ju ganska osolidariskt när man tänker på det!

      Radera