Fri och glad

Jag går på promenad. Jag går och grunnar på ett radioprogram jag lyssnade på nyss. Det handlade om att unga människor verkar bli mer konservativa i sitt sätt att tänka på könsroller. Det handlade om att en del tjejer känner sig lockade av att bli så kallade soft girls. De vill ha det bra och bli försörjda av sina pojkvänner. Programmet drar upp en linje från 60-talet när industrin behövde arbetskraft och försökte locka kvinnor ut i arbetslivet genom aktiveringsinspektörer…kvinnor som ordnade kurser för uttråkade hemmafruar. Det kunde vara kurser i svetsning och svarvning. De ägnade sig också åt uppsökande verksamhet för att upplysa och locka kvinnor att ge sig ut i arbete. På något sätt vävdes arbetskraftsbehovet ihop med jämtsälldhetstanken och nu är de två så tätt sammanflätade att de inte går att skilja åt. Man tänker sig att bara en kvinna som förvärvsarbetar är fri och självständig. Kvinnor som ”går hemma” är osjälvständiga, beroende av sin man, tragiska varelser som släpar sig fram i mörkret. Tankarna snurrar vidare när en bil kör upp bredvid mig och stannar till på trottoaren. Bildörren öppnas och en kvinna går ut. På sätet bredvid sitter ytterligare en kvinna. De har pappkassar i hela baksätet och på hyllan vid framrutan ligger en mängd frukter…apelsiner, bananer, äpplen. Under tystnad plockar kvinnan på trottoaren ner någon frukt i en kasse och går sedan ut…in på en tomt och ringer på dörren. Dörren öppnas och kassen lämnas in. Kvinnan återvänder till bilen och dörren slängs igen. Bilen backar och kör ut på den större vägen och försvinner.

Jag förstår vad jag sett. Två fria självständiga kvinnor iklädda likadana kläder med en logga på bröstet, i en liten skåpbil med en dekal på framdörren. De levererar mat till gamla människor som inte längre kan laga mat. De är fria, glada och självständiga. Och jag, som gick där på min promenad med mina små hundar och med hjärnan full av tankar på samhället…och vinden i håret och fågelkvitter i öronen. Jag är ofri, beroende och förmodligen väldigt deprimerad. Eller? Hur är det nu?

Vem är fri? Vem är beroende? Av vem är man beroende? Vem är självständig?

Glimten av det fantastiska arbetslivet jag fick denna morgon gjorde mig nedslagen och ledsen. Det såg inte roligt ut. Kvinnorna såg inte fria och glada ut. Och jag tänker vidare. På de gamla människorna i husen. Kanske har de en dotter i närheten. En dotter som är fri på sin arbetsplats. Kanske hade hon kunnat tänka sig att se till att hennes föräldrar fick mat? Kanske hade hon stannat och sagt några ord och inte bara lassat in kassen och direkt farit vidare. Kvinnorna i bilen har kanske barn som i detta nu befinner sig på en förskola där någon annan fri och glad kvinna tar hand om det. Och den kvinnan i sin tur har lämnat in sitt eventuella barn på en annan institution där någon annan kv…och så vidare och så vidare. Ett samhälle där alla är fria och glada på sina arbetsplatser blir också ett samhälle där ingen har tid för någon annan, sina nära, på riktigt. Det finns inget utrymme för att leva på olika sätt i de olika faser livet bjuder på. Det finns inget utrymme att vara fri. Det tycker jag är sorgligt.

Mammaskamming

Det där med barn är bekymmersamt. De ställer till det. Särskilt för mammorna. Och nu har moderaterna tänkt till. De vill så gärna att mammorna jobba mer…öka arbetskraftsdeltaget (ja så står det i en artikel om det här) och komma tillbaka till jobbet och göra karriärer och få jobba lika mycket som karlarna. Det gäller att flexibiliteten blir större. Och därför vill moderaterna att alla möjliga människor ska få ta ut föräldrapenning för barna…det kan vara morfar och en bekant, farmor eller…ja vem man nu kan ragga upp som inte har något bättre för sig än att ta hand om en random unge. För vem som helst är bättre än mamma. Mamma har alltid något viktigare för sig. Eller borde ha i alla fall.

För mig personligen har det gått så långt att jag hatar föräldradagar. I alla fall så som de används nuförtiden. Det är bra att man kan slippa säga upp sig från jobbet om man nu skulle vilja fortsätta jobba efter att barnen kommit. Men att de ska utgöra en bortre gräns för när man inte längre i praktiken får ta hand om sina små…inte ok. Och när föräldradagarna används för att styra mammor ifrån barnen, som vapen mot mödraskapet… Totalitarism.

Jag är så glad över att jag hade möjlighet och någorlunda god förmåga att välja att vara hemma med mina barn…att till slut till och med bli hemmafru. Jag älskar den karriären. Det enda dåliga med den är att det arbete man lägger ner är totalt föraktat. Men det ger jag blanka fanken i …jag och barnen har haft det bra.

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.

 

 

 

 

 Kvinnor påverkas av graviditet och småbarnsår har forskning visat. De påverkas på så sätt att deras politiska engagemang minskar. Det minskar redan under graviditeten och ointresset håller i sig i flera år. Det har forskning visat. Och det framställs som lite av ett problem. Kvinnor och män reagerar nämligen lite olika på graviditet och småbarnsår. Och det är ju konstigt och lite dumt! Fast…är det egentligen så konstigt? Är det inte precis så det ska vara? Att ett nytt litet liv blir det intressantaste som finns för den som bär det inom sig? Och att ett litet, och faktiskt även större också, barn är bra mycket intressantare och värdefullare än politik? Om mamman inte skulle reagera så, vem skulle då samla all sin kraft och alla sina känslor kring ett värnlöst litet barn? Och är det inte bra att pappan inte blir riktigt lika insnöad? Naturen kanske  har menat det så…att vi ska vara lite olika för att på bästa sätt, på olika sätt, värna och omhulda våra barn.

En liten liten parvel på tre månader...vilken mamma kan låta bli att låta världen kretsa kring en sån? Vem tycker på riktigt att politik är viktigare och roligare att tänka på än en sån här liten en? 

ALLA SOM KAN SKA JOBBA

Det är oordning i riket. Så blir det ibland. Förr var det häxor. Nu är det invandrarkvinnor. Farliga och obekväma element som måste elimineras. Häxorna brändes vi upp. Invandrakvinnorna ska stöpas om. Inte med eld utan med information och indragna bidrag. 

Eva Nordmark, vår överstepräst...närå...bara vår familjeplanerings-, arbetslivs- och jämställdhetminster, har grunnat. 

Hon slår fast rikets viktigaste och främta budord

ALLA SOM KAN SKALL ARBETA.

Invandrarkvinnorna lyder än så länge icke detta budord. De svävar i okunnighet och nu är det dags att på allvar missionera bland dem. De skall medelst information, kanske genom uppsökande verksamhet, upplysas om konsekvenerna av att skaffa många barn. De måste förstå att de inte kommer till himlen om de envisas med sitt barbarei. Närå, men de ska inte tro att de får några penionspoäng i alla fall. Information är inte enda vägen framåt. Det kan också bli fråga om att dra in bidrag. Flerbarnstillägget kan komma att fasas ut. Får man inte bukt med dem på annat vis kan det komma att bli aktuellt. Money talks förstås.

Och här blir det aktuellt med ett nytt budord.

MAN SKALL ICKE SKAFFA FLER BARN ÄN MAN KAN FÖRSÖRJA.

Det är inte fråga om något förbud mot att föröka sig på otillbörligt sätt. Förtås. Det vore inte demokratikt. Men om man drar in bidraget så blir det ju svårt. Barn kostar pengar. Inga pengar, Inga barn. 

Lite studsar jag över skenheligheten ändå. Man skall icke skaffa fler barn än man kan försörja säger Eva. Och det ska man förstås inte. Det vore väldigt dumt. Men kan de flesta föräldrar verkligen i nuläget förörja sina barn helt på egen hand? Verklgen? Nä, det kan de inte om man tänker efter. Att ta hand om barn i dagens läge innebär att man lämnar bort dem vid ca 1 år ålder. Det är inte gratis. Inte på riktigt. En förskoleplats kostar ca 150 000 kr per år. Det är inte många föräldrar som har de pengarna att punga ut med. 

Men staten (alla skattebetalare - även de om inte har lust att lämna bort sina barn och även de om har många barn) betalar så gärna. Inte ska föräldrarna behöva betala för sånt. 

Orättvist. Ja visst! Men det är inget att prata om. Det är skillnad på lort och pannkaka nämligen. En svensk jämställdhetscertifierad tvåbarnsmamma som lämpar in ungarna till dagis och går och jobbar på ett annat dagis gör rätt för sig. En invandrarmamma (eller en sån som jag...vit med 6 barn?) med 8 ungar som hon tar hand om i hemmet. Hon är lat och omodern. Så det så. 

Vända på stenar

I politiken har det blivit inne att "vända på alla stenar." Och det är inte bara Magdalena Andersson som vänder stenar. Socialförsäkringsminster Ardalan Shekarabi försöker också plocka runt bland stenarna. Nu är det dags att återigen använda föräldraförsäkringen vad den egentligen är till för...se till att föräldrarna, särskilt mammorna, INTE är tillsammans med sina barn alltför mycket. 

Det är ju så olyckligt att mammorna gärna tar fler föräldradagar än papporna. Det är så obeskrivligt underligt. Och dumt. Och särskilt dumt är det för invandrarkvinnorna. De tar ut fler föräldradagar än invandrarpapporna och på så sätt hamnar de i, inte bara kvinnofällan, utan också SEGREGATIONSFÄLLAN. Och det är är det gäller att vända stenar. 

Man har ju redan kvoterat dagar så att mamma och pappa får varsin tingad dos...90 dagar var. Men de tingade dagarna gäller ju bara de dagar med hög ersättning. Dagarna med ersättning på grundnivå är fortfarande rena vilda västern...free for all..och mamma roffar åt sig.  Fler kvinnor än män använder idag föräldrapenning på grundnivå. Och pappor med lång inkomst eller i arbetslöshet är särskilt dåliga på att ta ut föräldradagar (de arbetslösa papporna är ju i och för sig redan hemma antar jag men...) 

Det är inte bara segregationen som är viktig att bryta. Det är även väldigt viktigt att se till att mammorna kommer bort från barnen lite mer under barnens första två år i livet. Och varför...jo, enkelt...barnen blir tryggare om de har tillgång till båda föräldrarna. Ja , och så är det ju bra för kvinnorna också förstås att separeras från barnen snabbare...då kan de snabbare etablera sig på arbetsmarknaden. Win-win-win alltså. Papporna får bättre kontakt med sina barn. Barnen blir tryggare. Kvinnorna får börja jobba. Och på så sätt löser man BÅDE jämställdhetsproblemen och integrationen. Och hushållen blir också rikare. Och det är bra för barnen. Förstås.

Och förslaget är i enlighet med genomförandet av balansdirektivet...alltså EUs direktiv om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare. Så det så! 

Är man utrikes född ska man inte tro att man kan ta hand om sina egna ungar i tid och otid. Det är bara dumheter! Svenska kvinnor har fattat galoppen...de lever så gärna i den balans som EU och regering och riksdag tycker är den rätta. 

Själv är jag lycklig och glad över att leva och ha levat i obalans en herrans massa år! Jag kan rekommendera det...den här typen av obalans ger i alla fall mig en känsla av själslig och kroppslig balans. 

Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så. 

Saliga äro de som tro

 95 % av alla barn i Sverige mellan 3 och 5 år går i förskolan. Det är bra. Men inte bra nog. De där 5 % som har slunkit undan är nämligen helt avgörande för  hela Sveriges framtid. De barn som slunkit undan är nämligen barn som verkligen skulle behöva gå i förskolan. Barn med utländsk bakgrund och barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Och så kanske det finns några svenska dissidenter gömda i den här lilla gruppen...alltså något fåtal föräldrar som tycker att små barn mår bäst av att uppfostras i hemmen eller ännu värre...som tycker att det är roligt att ta hand om sin egen avkomma. Äh, skämt å sido...men det är lätt att bli lite ironisk. För det hela är lite komiskt på något sätt. Tycker jag i alla fall. 

Förskola är liksom grejen. Medicinen mot allt. 

Hur som helst så måste man försöka få bukt med de där 5 procenten. Och det ska man göra genom uppsökande verksamhet. Föräldrar som inte har satt sina barn i förskola ska varje halvår från och med att barnet fyller 3 år uppsökas och informeras om hur bra förskolan är. Föräldrarna kan nämligen ha missat att förstå detta. Föräldrarna kan ha missat att deras barn faktiskt har rätt till utbildning. Små barn måste nämligen också utbildas och den utbildningen kan bara ges av proffs (eller outbildad personal...bara det är personal i en förskolelokal så funkar det också tror jag) i tillrättalagda lokaler. 

Man lutar sig på forskningen. Och forskningen visar att barn som gått i förskolan blir bättre i skolan senare. De blir bättre på språk och matte. Och förskolan är inte bara en utbildningsform utan också en social skyddsvall...barn som gått i förskola får en bättre psykisk hälsa än barn som varit hemma, de blir inte lika kriminella som barn som varit hemma och de kommer heller inte att missbruka droger på samma sätt som hemmabarnen. Förskolebarnen får jobb lättare. De kommer att tjäna mer pengar och få bättre pensioner. Ni hör ju. Förskolan är grejen liksom. Forskningen visar på det. 

I en rapport regeringen kommit med i detta ärende kan man läsa om att barnen får en enorm stimulans i förskolan. Personalen uppmuntrar och tar tillvara barnens nyfikenhet och intressen. Förskolemiljön är stimulerande och barnen får där lyssna på högläsning och samtala om litteratur och andra texter (sic!). Personalen lägger grunden för alla annan kunskap barnen kommer att behöva senare i livet. Barnen lär sig att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta. Personalen ser till att barnen utvecklar ett nyanserat talspråk och ordförråd och de lär sig att leka med ord, berätta, uttrycka sina tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med ord. Och barnen lär sig allt detta på både sitt eget modersmål och på svenska. Tänk er! Vilken förälder kan tävla med allt detta? Föräldraomsorgen och föräldrakärleken står sig slätt. Det hör ju var och en. 

Och allt vad förskolan gör är i enlighet med barnkonventionen. För barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras...alltså alla barn måste gå i förskola för annars särbehandlas ju de som hamnat utanför. Barnets rättighet är att gå i förskola. För det har man bestämt i Sverige. Och då är det så. Man har bestämt att barn har rätt att bilda och uttrycka egna åsikter och att de har rätt till vila och fritid, lek och rekreation och att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Och om barnen inte skickas ut i arbete...hur ska de få utöva sin rätt till vila och fritid? Det går ju inte. Och barnet kan ju inte upplysa föräldrarna om sin rätt att att gå i förskola samt att bilda egna åsikter och att uttrycka dem...så då måste ju staten åta sig denna uppgift. Det förstår ju var och en. Uppsökande verksamhet är alltså på sin plats. 

Mmm, så är det. De svenska barnen är inget problem. Deras föräldrar har fattat. De behöver inte upplysas. De behöver inte ägna en tanke åt vad deras barn behöver eller hur de egentligen vill ta hand om sina barn. Det är de utländska barnen man vill åt. Vad det vränger sig om är det där med segregation, integration, sviktande skolresultat, kriminalitet och droganvändning. Man verkar på fullt allvar tro att allt kommer att lösa sig om man bara får tag i de där 5 procenten av alla barn och ser till att de fostras på förskola och inte av undermåliga mammor. Man får hoppas att de får in 100 % av ungarna i förskolan. För sen, när det är gjort, finns det ju inget mer att skylla på. Då kommer allt att bli bra. Människomaterialet kommer äntligen att kunna bli färdigformat intill perfektion. Allt i enlighet med forskning och konventioner. Halleluja! 

The Point of No Return

Jag tittar på Allt för Sverige! Det är ett småtrevligt program tycker jag och min man. Det är roligt att lära känna deltagarna lite grand, se var de kommer ifrån och få höra deras släkthistorier. 

Det är också roligt att ta del av de kulturskillnader som finns mellan våra länder. Något som är fascinerande är att det finns hemmafruar i Amerikat. Och ännu mer fascinerande är det när de presenteras...när bildtexten poppar fram med personens namn, ålder och titel. "Hemmafru". Det ordet poppar fram nästan i varje säsong. Varje gång blir jag glad. Jag är ju hemmafru...i ett land där hemmafruar inte finns! Där själva ordet är utraderat, eller åtminstone bara finns som något slags tillmäle, ett trist, sunkigt ord som vittnar om ett smutsigt och för alltid utdaterat förflutet. Och så poppar det fram...om livs levande, helt normala kvinnor. I ett annat land finns det fortfarande hemmafruar och i vårt land måste de presenteras som just hemmafruar...på bildskärmen lyser ordet fram som om det vore ett helt normalt ord. Programmet handlar om kulturkrockar...man pratar om skillnaderna mellan oss och dem. Men det där ordet "hemmafru", att man kan vara hemmafru i ett land medan fenomenet är utrotat hos oss...det kommer aldrig upp på tapeten. Bara ordet. 

Jag blir glad när 30-åriga Nicky presenterade sig! Hon är hemmafru. Hon har två barn som är way beyond the point of no return i Sverige. De är förskolemogna så att det står härliga till. Och ändå hänger de med sin mamma! Och mamman tycker att det är roligt! Roligt att vara mamma! Roligt att ha barn! Roligt att vara tillsammans med dem! Och hon bor i ett fint hus, i ett fint område, ser bra ut, är helt normal...glad och pigg på livet! Det gör mig glad! Glad att sånt här fortfarande finns. Om så bara i ett helt annat land, långt, långt bort! 

 

Idag tänker jag på...

...Magdalena Andersson. Jag läser om henne i Ica Kuriren. 

Så här står det:

"Magdalena är ensambarn och växte upp i en villa i Uppsala med mamma Birgitta, som var gymnasielärare i samhällskunskap och pappa Göran som var lektor i statistik vid Uppsala universitet. Föräldrarna var väldigt jämställda men Magdalena såg orättvisorna i andra hem - hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte i familjen Andersson. Pappa Göran var väldigt involverad i Magdalenas liv och intressen. De gjorde utflykter, åkte och badade och fikade."

Duhhh. Ok. Jaha. Orättvist för kvinnorna som gick ner i arbetstid?! Jaha, ja. Hur blev det på detta viset? Att man kan tycka att det är synd om någon som jobbar mindre än någon som jobbar mer. Jag trodde att man var överens om att skötsel av hem och barn är ett arbete. Det är ju därför man talar om dubbelarbete. Något som ofta drabbar kvinnor som förvärvsarbetar. De får ett dubbelarbete. Om två föräldrar arbetar heltid och dessutom har ett hem där det finns barn har familjen plötsligt tre arbeten. Att då en av föräldrarna, varför inte kvinnan om hon har lust med det?, går ner i arbetstid måste väl vara bra! Då slipper ju hon dubbelarbetet. Hon behöver bara enkelarbeta...eller nåja, halvannanarbeta. Halvannat...alltså ett och ett halvt arbete. Det är ju inte så lite det heller. 

Och så...pappor som heltidsarbetar kan ju faktiskt också vara involverade i sina barns liv. Åtminstone var min pappa det. Han jobbade heltid. Mamma var det synd om. Hon var hemma med oss barn till jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Det var synd om henne som inte var tvungen att dubbelarbeta. Haha. Konstigt nog trivdes hon bra med att ha tid för oss barn och hemmet. Men tillbaka till pappa. Han jobbade heltid i alla år. Han var också väldigt involverad i oss barn. Han borstade tänderna på oss, läste godnattsagor, åkte på skidturer och åkte och badade (fast då var mamma också med! Hon gillade också att åka skidor och bada nämligen). Han förhörde oss barn på läxor. Han promenerade med oss barn och våra hundar. Han pratade...massor pratade vi tillsammans. 

Mig är det ännu mer synd om. Jag jobbar ju inte alls. Jag är hemmafru! Hemska saker! Det är så orättvist mot mig. Jag tvingas till att ta ett jätteansvar för hem och barn. Och min man han jobbar heltid och roar sig hela dagarna. Vi är såna där som nöjer oss med att enkelarbeta. Vi jobbar var och en för sig med vårt...jag här hemma och han på jobbet. Jag finns alltid där för mina barn. Min man finns för barnen efter arbetstid. Om vi båda hade förvärvsarbetat hade barnen fått nöja sig med totalt sett mycket mindre tid från sina föräldrar. Så trots att det är synd om mig som inte heltidsförvärvsarbetar så har jag det riktigt bra! Och min man har det rätt så bra han också! Han slipper dubbelarbeta. Och jag slipper dubbelarbeta. Och barnen får mycket tid av sina föräldrar. Win-win-win. 

 

 

Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.

 

 

Kvinnans villkorliga frigivning

Jag fortsätter med min lilla exposé över den historiska utvecklingen av synen på kvinnor, män, familj och barn och förvärvsarbete.

I mitt förra inlägg skrev jag om Alva Myrdal och hennes idéer om att barnen behövde frigöras från föräldrarna. De borde gå i förskola för att utvecklas på ett bättre sätt. Kvinnorna behövde också utvecklas och slippa ifrån det trista hemarbetet.

Lite senare var Alva Myrdal med och skapade begreppet ”dubbla roller”. Hon och Viola Klein kom ut med boken Kvinnans två roller 1956. Det hela gick ut på att kvinnan först skulle kunna vara mamma på heltid några år och sedan gå ut i förvärvsarbetet.

Eva Moberg vände sig mot detta i sin skrift ”Kvinnans villkorliga frigivning” som kom 1961.

Moberg menar att uttrycket ”dubbla roller” är olyckligt. Uttrycket gör att man uppfattar att kvinnan hade en given huvuduppgift…att ta hand om barn och hem. Eva menar att det inte finns något som säger att kvinnan har denna huvuduppgift. Hon går med på att det finns en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att föda fram ett barn men utöver detta…ingen. Kvinnor har orättvist nog fått en massa annat på sin lott…städning, matlagning, barnafostran….och förmågan att polera golv, sy kläder, gå till mjölkaffären och massa krafs.

Vård och uppfostran av barn är inget som har med kvinnlighet att göra. Det är en mänsklig och moralisk angelägenhet. Det är inget som säger att det måste vara kvinnan som sköter om detta.

Begreppet ”kvinnans två roller” måste alltså bort. Män och kvinnor har en huvudroll: att vara människor. I människorollen ingår att ta väl hand om avkomman.

Moberg landar i att kvinnan har blivit villkorligt frigiven. Hon är fri endast om hon accepterar sin huvuduppgift som att vårda och fostra barnen. Om hon gör detta kan hon dessutom gå ut i förvärvslivet och göra vad hon vill.

Anledningarna till att kvinnan måste bli totalt frigjord är:

-        Ett liberalt krav. Individen har rätt att vara fri.

-        Samhällsnyttan – det är inte rationellt att det ena könet avdelas för att ta hand om hem- och barnkomplexet.

-        Människor blir lyckligare om kvinnan blir frigjord.

Moberg är besviken på kvinnorna. Hon ställer sig frågan varför är det så få kvinnor som aktivt arbetar på att emancipationen fullföljs.

Hon landar i att det finns tre huvudanledningar:

1.    Kvinnor föder barn och därför blir de periodvis beroende av andra för uppehälle och trygghet.

2.    Kvinnor konkurrerar om männen och då kan de inte ge upp sin ”kvinnlighet”.

3.    Äktenskap, hem och barn är förknippade med social prestige och det är relativt lätt för en kvinna att utan någon större ansträngning eller utveckling uppnå dessa saker.

Och här kommer det fina i kråksången…Moberg visar vägen mot tvåförsörjarfamiljen. Den modell vi har nu i riket.

Moberg slår fast att det inte längre ska gå att försörja sig på att vara gift. Äktenskapet ska inte kunna fungera som en social frestelse. Man har tidigare funderat på hur man ska se på den hårt arbetande hemmafrun och det har talats om någon slags hemmafrulön. Eva vänder sig mot den på det bestämdaste. En hemmafrulön skulle bara leda till att kvinnan skulle bli ännu mer beroende av mannen. Hon skulle bli anställd av sin egen man.

För att äkta jämställdhet ska kunna uppnås menar Eva att kvinnorna måste bli helt socialt och ekonomiskt oberoende av männen. En kvinna ska inte kunna bli försörjd av sin man och en man ska inte kunna försörja sin fru. Var och en ska sköta sin hälft av hemarbetet och försörja sig genom ett yrke.

Men barnen då?

Moberg förstår att kvinnor behöver hjälp och stöd så länge barnen är små. Hon lägger fram förslaget om en barntilläggskassa. En norsk kvinnokampskvinna vid namn Margarete Bonnevie har lagt fram ett sådant konkret förslag i Norge och det verkade vara på g att införas där. Det skulle funka på så sätt att av alla löner drogs en viss procentsats av och betalades in till en barntilläggskassa som kvinnan eller mannen som skulle vara hemma med barnen fick ut. Detta skulle möjliggöra att en av partnerna var hemma en tid eller att man köpte barnpassning för pengarna. Detta skulle ju vara nödvändigt i och med att en lön inte längre skulle räcka för att försörja en familj…tvåförsörjarsamhällets baksida alltså.

Moberg inser också att det inte räcker med att kvinnorna försörjer sig själva för att jämställdheten ska uppnås. Barnen finns ju där. Någon måste ta hand om dem. Om inte mamma gör det så måste någon annan rycka in. Ja, så daghemmen, barnträdgårdarna och förskolorna måste kraftigt byggas ut. Och …Eva är ett barn av sin tid…hon förstår att hemmet ändå kräver en hel del arbete…en utvecklad organisation av all slags hemhjälpsservice kommer att krävas. Hemmafrun skulle bytas ut alltså…av en stab av personal i daghemsinstitutionerna samt ambulerande hushållerskor.

Hur blev det då?

Jo, Eva fick rätt i allt. Utom det där med hemhjälpsservicen. Ja, vi har ju Rut. Men kom igen…löser Rut vardagspusslet? Blev kvinnan frigiven på riktigt? Eller är hon i själva verket fortfarande bara villkorligt frigiven? Och ...vad är det vi vill bli frigivna från egentligen? Är det våra barn? Var det så kvinnorna tyckte på 1960-talet och är det så vi tycker nu? 

Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång! 

Det här är ditt land

Jag tittar på Carina Bergfeldts program...Det här är ditt land...precis som nästan alla andra! Programmet är det mest sedda av alla program just nu! Och det är spännande, intressant att få följa med på Carinas och hennes halvbrors resa tillsammans! Det är härligt att höra deras öppna och nyfikna samtal. Och det är intressant att ta del av de stora olikheter som finns mellan Carina och hennes bror vad gäller barn och familj och arbete. 

Här är olikheterna stora. Väldigt stora. Jag kan inte låta bli att titta på just den sekvensen i avsnitt två flera gånger...och det slutar med att jag tar ett foto på varje replik i ordväxlingen! 

Här börjar det! Carina säger att i Sverige är det toppenbra! Här är det inte dyrt att lämna in barnen på förskolan och detta gör att kvinnor får jobba precis lika mycket som män! Jeff säger att:

...och Carina svarar:

Jeff invänder:

Carina säger:

Och Jeff invänder igen och Carina svarar:

Jeff tar upp penningaproblemet:

Och Carina säger att det gör de ju inte i USA heller och Jeff svarar att USA och Sverige i så fall är lika dåliga.

Men Carina invänder att USA ändå är sämre eftersom de inte erbjuder nästan gratis barnomsorg, vilket vi i alla fall får i Sverige.

Och Jeff skojar till det...vi tävlar liksom i vem som har det bästa dåliga! 

 

På instagram fick Carina många kommentarer. De flesta tycker att vi i Sverige har det bäst och att de är dumma i USA. Några säger att vi har valfrihet i Sverige. Det är bara att vara hemma om man så vill. Precis som Carina säger alltså...vi har nästan gratis barnomsorg och detta gör att kvinnor kan förvärvsarbeta precis som männen kan och att på samma gång har vi valfrihet, dagiserbjudandet är en möjlighet, inget annat. De som vill vara hemma kan vara det. Förstås.

Hur är det då? Vad vet vi? 

I USA är 30 % av kvinnorna hemmafruar. Carina säger att det beror på att de inte har gratis barnomsorg och alltså inte har råd att lämna bort barnen. Hon verkar tro att alla vill det om de har chansen. I Sverige vet man inte riktigt hur många hemmafruar det finns. Det förs ingen statistik på det. Själva begreppet hemmafru finns inte riktigt kvar. Det är förpassat till historiens skräphög och om det poppar upp får man känslan av något osunt, sunkigt, märkligt. 

I programmet får man inte reda på de ekonomiska eller politiska fakta man skulle behöva för att kunna göra någon slags rättvis jämförelse. Men i en kommentar på Instagram skriver Jeff att i USA får man göra ett skatteavdrag om man är ensam försörjare i familjen. Här i Sverige får man inte det. Vi har individuell beskattning utan hänsyn till hur många pengarna ska räcka till. 

I Sverige kan vi förstås vara hemma om vi vill. Ingen förbjuder oss. Och detta faktum blir förmodligen förvirrande för de flesta. De funderar inte över de underliggande faktorerna som styr vårt beteende. Om man bryr sig om att läsa på lite får man raka besked. 

Det allra viktigaste man måste veta är att:

   Förskolan är inte nästan gratis. Det är bara något alla verkar tro. Förskolan kostar väldigt mycket pengar. En förskoleplats kostar ca 152 000 kr per barn och år. Tänk er den summan. Och bli inte förskräckta längre när någon påstår att man i USA betalar 10 000 kr i månaden för en dagisplats. Det gör vi här också...tom 12 000 kr i månaden. Det är bara att vi smetar ut den kostnaden på alla människor här i landet. Alla hjälps åt att betala vad det kostar. Till och med föräldrar som INTE vill lämna in sina barn till förskolan. 

Om man säger det får man genast svaret att de som lämnar in sina barn i förskolan och går till sitt förvärvsarbete har rätt till att få ekonomisk hjälp i form av nästan gratis förskola medan de som inte vill använda sig av förskola inte har den rätten. De betalar ju nämligen ingen skatt såsom de som går till arbetet gör. Och visst...så är det förstås. De som går till ett arbete får en lön och kan alltså betala inkomstskatt. Fast...vänta nu...många arbeten är ju faktiskt skattefinansierade. Kvinnor, mammor har ofta den typen av jobb...förskollärare, lärare, fritidspedagoger, vårdpersonal osv. Deras löner betalas genom skattepengar. Så man kan egentligen inte påstå att de gör någon nytta för samhället. De får en lön som har bekostats genom skatt, de lämnar in sina barn till förskolan och får avgifterna betalda genom skatt, de blir sjuka och får ekonomisk hjälp genom skattepengar, deras barn blir sjuka och föräldrarna får ekonomisk vabersättning genom skattepengar. Och de som INTE lämnar in sina barn får ingenting av detta. De föräldrar som inte orkar städa hemma kan också få ekonomisk ersättning, finansierad genom skatten, om de anlitar en RUT-städare. Det där med skatteinbetalningar är alltså inte riktigt så enkelt. 

Det är svårt att veta hur saker och ting ligger till. Den offentliga synen i riket är att här i Sverige gör vi som vi vill. Kvinnor får välja själva. Och de väljer rätt. De bara vill det. De vill inte vara hemma med barn. De vill jobba. Men frågan är om det är så på riktigt. Är det så på riktigt? Jag försöker googla. Hur många vill vara hemma med sina barn? Så frågar jag min dator. Den kan inte ge mig särskilt många svar. Fast det finns något lite att få fatt i. 2011 var ett märkligt år. Det var ett år då man pratade om hemmafruar. Det var det året Swedish Housewives visades på tv och Maria Montazami blev känd och älskad av hela svenska folket. Då poppade plötsligt en liten kortvarig hemmafrudebatt upp! På sajten Familjeliv genomförde man en undersökning. 10 000 mammor svarade på olika frågor om sitt mammaskap. Och hälften av dessa mammor svarade att de ville vara hemmafruar om de hade haft möjlighet. 53% av mammor mellan 18 och 29 år ville vara hemmafruar och hela 40 % av lite äldre mammor (mellan 30 och 44 år) ville vara hemmafruar! Samma år gjorde Aftonbladet en läsarenkät och  av de som svarade ville 70 % vara hemmafruar om de hade kunnat! 

Sen har det inte frågats något mer. Och de som analyserade de här två undersökningarna kom fram till att de, undersökningarna, inte stämde. De som svarade var inte rätt personer. Och svaret var liksom inte rätt ändå...de stackars kvinnorna var bara lurade av det där glamorösa tv-programmet med svenska hemmafruar i USA och trodde att de skulle få det så där roligt och bra om de blev hemmafruar här i Sverige. 

Man får alltså konstatera att det råder en djup klyfta mellan den statliga synen och viljan på mammor och viljan mammor själva har. 

Varför är det så då? Om mammor verkligen vill vara hemma med sina barn, bli hemmafruar, och om det är så att vi har verklig valfrihet i riket...varför blir inte alla dessa mammor hemmafruar då? Vad kan det bero på? 

Vem vet? 

Men man kan ju gissa. 

Jag gissar:

1. Pengarna. Det är på riktigt svårt att få en lön att räcka till att dra runt en familj. Och skattesystemet är inte gjort för att det ska gå. Vi har individuell beskattning och inte sambeskattning som i många andra länder. Vi har inga skatteavdrag för försörjningsbörda. Vi har väldigt låga grundavdrag jämfört med många andra länder.

2. Attityderna. Eftersom alla andra mammor jobbar blir det väldigt komplicerat att välja att bli hemmafru. Man blir väldigt annorlunda. Och människor är inte bekväma med att vara annorlunda. Dessutom blir man väldigt ensam. Eftersom alla andra jobbar. Ordet hemmafru har blivit besmittat. Det har solkats ner och vidhäftats med något snuskigt, sunkigt, fånigt osv. Det är inget vanligt ord utan ett ord som väcker starka känslor...Och att vara hemma med sina barn mer än vad föräldradagarna medger är ett onormalt, kanske helt otänkbart val. Varför liksom? Den här synen avslöjar Carina Bergfeldt när hon frågar Jeffs fru om hon verkligen är nöjd med att "bara" ta hand om hem och barn. Vill hon inte göra något för bara sig? Man uppfattar alltså att ett förvärvsarbete är att göra något för bara sig själv medan att ta hand om sitt eget barn är att vara ofri och som något trist och tråkigt. Det är inte coolt och hippt och utvecklande att ta hand om sina barn. Det är coolt och hippt och utvecklande att förvärvsarbetande, oavsett med vad. Det är mer utvecklande att lämna ungen på förskolan och köra iväg till en annan förskola och jobba med att fostra andras barn. Det är mer utvecklande att jobba i en mataffär, städa en skola, köra lastbil, jobba på ett lager...och allt annat man kan jobba med. Egna barn är bara till besvär. De är roliga att få men tråkiga att ta hand om. De är bara roliga om de förs in i den offentliga ekonomin och blir till råvaror i en barnpassar/utbildningsindustri. 

3. Tankeramar. Du kan inte tänka på sånt som inte finns i ditt medvetande. Man kan bara tänka på sånt man vet. Och att vara hemmafru är något som inte finns i folks medvetanden. Hemmafrun finns inte. Det finns inga hemmafruar. 

Att bryta sönder

Det närmar sig valår och då drar allt det vanliga igång igen. Jämställdheten hamnar på tapeten. Ja, alltså föräldraförsäkringen då. För det är den som är själva grejen med jämställdheten. Det är där det börjar liksom. När kvinnor får barn. Då blir knas. Och det måste rättas till. Centerkvinnorna vet hur det ska gå till. 

Till att börja med tar kvinnorna ut alldeles för mycket föräldraledighet. De tar hela 70 % av all föräldraledighet. Oacceptabelt.  

Varför? Jo, kvinnornas livsinkomster är 3,6 miljoner lägre än mäns och kvinnors genomsnittliga lön motsvarar 69 % av männens. Och varför är det så? Jo, det beror på de där eländiga föräldradagarna. Kvinnorna vänjer sig vid att hushållsarbeta och ta hand om barn när de är föräldralediga så här länge. Kvinnorna är borta längre från arbetsmarknaden. Deras möjligheter till löneutveckling hämmas. Och deras karriärer går i stå. Och ännu värre...

föräldraledigheten skapar NORMER i hemmet. Kvinnorna blir de som tar störst ansvar hemma. och detta leder till...

att kvinnor oftare arbetar deltid, vabbar mer och är sjukskrivna mer. 

Och detta leder till...

LÄGRE LÖNER, SÄMRE PENSIONER. 

NORMER OCH SEGA STRUKTURER upprätthålls och dessa måste BRYTAS SÖNDER. 

Det enda sättet att göra det är genom att ändra föräldraförsäkringen. 

Centerkvinnorna vill öronmärka fler dagar till pappa. Hela 150 dagar vill de öronmärka till pappa. Centerpartiet säger nej. Men kvinnorna ger sig inte. De kommer aldrig att lägga sig i denna fråga. Öronmärkning...alltså tvång...är den enda åtgärd som får effekt på kvinnornas sega normskapande. Och det är för kvinnornas bästa också. Om de är hemma längre än männen med barnen får det allvarliga konsekvenser för kvinnors hälsa, lön och privatekonomi. Och pensionen...den vill ni inte ens tänka på. 

Ja, så är det. Det finns en väg mot paradiset. Och den finner man bara om man delar lika. Barna ska födas in i denna värld och så får mamma sin del och pappa sin. Snabbt ska det gå. För sen ska dagis ha sin del. Den stora delen. Så att mamma kan tjäna pengar och tänka på sin pension. Man skulle önska att man kunde dela på graviditeten också. Och amningen. Men det kanske går, någon gång i framtiden. Det är roligt att leva i ett land där politikerna är så där snälla mot oss kvinnor. Att de vill oss så väl. De förstår att det är jobbigt att sköta hem och barn och vill avlasta oss med det...genom att se till att vi jobbar mer utanför hemmet. Pappa kommer då att få mer tid och lust att sköta om hemmet. Och barna...ja, de tar ju dagis hand om...stället där kvinnor gör karriär och tjänar pengar och jobbar in till sin saftiga pension. Och de förstår att vi kvinnor skulle bli mindre sjukskrivna om vi jobbade mer...bara vi slipper att ta hand om ungarna på heltid några månader av deras barndom blir vi friskare och starkare. Den logiken fattar väl alla? Det måste vara härligt att vara en sån där planerare...som sitter och tänker ut hur vanliga mammor ska leva...som vill BRYTA SÖNDER sånt de anser vara fel. Mammanormen. Den är fel. En mamma är en person som väntar ett barn, föder det, ammar det, tar hand om det lilla lilla barnet och sedan skickar stafettpinnen vidare...först till pappa. Sen till dagis. Mamma ska jobba. Mamma ska tjäna pengar. Det blev inte mycket mer än statare av oss tror jag visst.