Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång!