Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.