Jag
lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm,
som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad
föräldraförsäkring.
Arpi tycker
att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina
föräldradagar.
Palm håller
med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...
för det
finns ett MEN...
Vi människor
är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.
Dessa
könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi
människor måste bli fria.
Politiken
ska hjälpa oss på vägen mot frihet.
När vi
tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på
riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns
bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när
man väljer fritt.
“Doublethink means the power of holding two
contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of
them.”
Precis
så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi
ska välja fritt. Vi ska göra som de säger.
1984...fast
så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla
på med det här eviga jämställdhetssnacket?
Folk
reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De
vill bestämma över sina dagar de fått.
Jag känner
mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss?
Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem,
föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen
till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen
i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När
dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi
kräver.
1984 igen...
“Power is in tearing human minds to pieces and putting
them together again in new shapes of your own choosing.”
“The masses never revolt of their own accord, and they
never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not
permitted to have standards of comparison, they never even become aware that
they are oppressed.”
Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för
en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara
barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och
sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de
dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men
utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt.
Det är synd om människorna.
Just så. Jag har så många gånger återkommit i tanken, och i samtal med kvinnor i mitt liv kring detta med friheten vi påstås fått. Få av oss uppfattar eller skulle beskriva oss som fria. Tvärtom är det det allt snävare manövreringsutrymmet som många gånger leder oss in i depression och utbrändhet. Vi är lurade in i att tro att vi väljer, att vi vill lämna ifrån oss barnen och förverkliga (vad är det ens?!) oss själva. Att vi på så vis blir självständiga och oberoende. Vem är oberoende i vårt samhälle? Någon endaste? Frågan jag ofta ställer mig själv är hur man hellre är beroende av en arbetsgivare, samhället, politiker än av någon som älskar en och vill en uppriktigt väl, någon som har samma prioritet som en själv - den egna familjen. Det mest grundläggande där allt annat börjar och utgår ifrån. Vår del av världen är fullkomligt hjärntvättad tänker jag då och då. Och sörjer.
SvaraRaderaPrecis! Du sammanfattar det precis som jag tänker! Jag sörjer också.
Radera