söndag 25 maj 2014

Mors dag!

I dag tänker jag på min fina mamma, min mor. Jag tänker på vad hon har betytt för mig och hur mycket hon betyder för mig nu också, nu när jag själv är mor.

Jag tänker på den barndom hon var med och gav mig. Hon var hemma hos mig och min bror till jag fyllde 11 år. Jag minns min barndom som en tid av glädje och frihet. Min mamma fanns där hos oss. Hon var mycket närvarande men klistrade inte sin närvaro på oss. Min mamma hade och har mängder av intressen. Hon sydde nästan alla våra kläder. Jag minns många av de där kläderna och hur fina de var. Särskilt minns jag två sommarklänningar hon sydde åt mig när jag var kanske 6 år. Den ena var vit med smala marinblå och röda ränder på. Kort som klänningar var på 70-talet och med små fina puffärmar. Den andra var ännu vackrare. Vit botten med små cerise och orange blommor eller fjärilar på. Det som var allra finast med den var volangerna som satt liksom över ärmen och gick en bit ner. Jag minns hur min mamma gjorde gymnastik med oss. Lärde mig att stå på huvudet och på händerna och gå ner i spagat. Hon lärde mig rita och uppmuntrade mig att rita mer. Jag minns hur hon en gång gjorde klippdockor till mig. En mamma, en pappa och en flicka. De var så fina och hon gjorde flera fina kläder till dem. De där klippdockorna hade jag så mycket roligt med och jag lärde mig göra egna kläder till dem och sedan en massa egna dockor också  Jag minns en födelsedag, jag tror att jag fyllde 6 år, när jag fick en hel kartong full med hemgjorda kläder till mina barbiedockor. Kläderna var virkade eller sydda i fina tyger. Det var kappor, byxor, tröjor, sjalar, baskrar och till och med långa virkade stövlar. De var helt underbara och jag blev så glad när jag öppnade den där kartongen. Jag minns hur mamma var noga med maten och såg till att vi åt nyttig och god mat. Mamma var noga med skolan och att man skötte den ordentligt. Hon inpräntade vikten av kunskaper. Jag minns allt vi gjorde tillsammans. Enkla saker som inte kostade mycket pengar eftersom det var svårt att vara hemma hos sina barn då också. Enkla nöjen som ändå har ett skimmer av äventyr över sig. Badutflykter och bärplockningsutfärder. Magiska paddelturer med kanot. Skid- och skridskoutfärder med varm choklad och smörgåsar med. Promenader med våra hundar i skogen och på skogsvägar. Resor i Sverige till Västkusten, Ostkusten, Dalarna och Stockholm, många resor till Norge och en till Danmark och sedan ett par långa bilresor till Jugoslavien.

Nu när jag själv är mamma känner jag ännu mer hur viktig min mamma är. Det är en trygghet att hon finns där i bakgrunden. Hon finns där för mig och för mina egna barn. Hon är rolig och intressant att prata med. Hon hjälper mig att göra mina tankar klarare när jag känner mig osäker. Jag är så tacksam för att få ha just en sån mamma som jag har.

tisdag 20 maj 2014

Rättstavning 1 - årskurs 3

Här kommer första listan för åk 3:

alla
att
av
de
den, det
du

där
efter
en, ett
far
från

för
ha
hade
han
har
hon
här
i
inte
jag
kan
mamma
man
med
men
mig
mor
mycket
nu
när
och
om
pappa

sig
sin
ska
skulle
som

till
vid
är
vi
var

Diktamen:

Här är nu en liten man,
som tror att han inte stava kan,
säger likväl så till mig:
Det ska säkert reda sig.

Först så tar jag lista A.
Och när den går mycket bra,
ska jag klara lista B,
och med tiden lista C.

Mamma, pappa, hör ju på!
Hade, efter, skulle, få,
om och som och man och han
- alla svåra ord jag kan.

Rättstavning!

Det låter rätt trist, eller hur? Rättstavning. Torrt och tråkigt. Men tänk så trist det är att inte kunna stava. Att vara osäker på hur orden ska skrivas. Skolan är lite slarvig på den punkten. Man tränar lite stavning i lågstadiet och kanske sj-ljuden på mellanstadiet. Men mycket mer är det inte. Inte i mina barns skolor i alla fall. Jag har funderat lite mer på det där med stavningen. Det är så mycket mer än att bara lära sig stava rätt. När man jobbar med ord så lär man sig så mycket. Man lär sig först och främst att stava. Men man lär sig också (om läraren gör en uppmärksam på det) hur orden är besläktade med varandra. Man lär sig om förstavelser och ändelser. Man lär sig hur man kan bilda nya ord genom olika metoder. Och man lär sig vad orden betyder. När man jobbar med ord ökar man alltså den framtida läsförståelsen. Och den är ju ganska låg bland svenska elever enligt vad som framkommit i PISA-undersökningen.

Jag jobbar med stavning med mina barn. De tycker inte att det är trist och tråkigt lustigt nog. De tycker att det är riktigt roligt. Det blir lite som en tävling - med sig själv. Vi tränar en eller ett par gånger i veckan och de ord barnet stavar fel markerar jag i boken och så testar vi dem nästa gång. Det är roligt att se hur färre och färre ord stavas fel. Barnen blir upplivade av att se hur det blir bättre. Det är också roligt att försöka förklara vad de svåra orden betyder. Och det är roligt att försöka se hur ord hänger samman och är släkt med varandra.

Jag använder gamla läroböcker. Det finns böcker för rättskrivningslära från klass 3 och ända upp i gymnasiet. De är uppbyggda på samma sätt - det är listor på svårstavade ord. Sedan kommer det uppgifter till orden. Det kan handla om att blida nya ord, undersöka hur ord är släkt och därför stavas på samma sätt...Det kan handla om grammatiska övningar när man tex tar ut subjekt och predikat. Det kan vara meningar som ska skrivas som innehåller vissa ord. Varje lista avslutas med ett par diktamensövningar. Det är alltså hela texter som ska skrivas. Det är väldigt nyttigt att få göra det. Barnet får träna sig på att stava till alla ord - inte bara de svåra. När man får skriva hela texter tror jag att man skapar mönster i hjärnan för hur meningar kan skrivas. Slutligen tränar man på läsförståelse.

tisdag 13 maj 2014

Längtan efter barn...

Jag läser på olika sidor om förskolan. Det är så förvirrat. Förskollärarna verkar ha det så tufft. Barngrupperna är så stora. Det verkar vara hög ljudvolym. De administrativa uppgifterna verkar vara många. Förskollärarna verkar vara sjuka ofta och det verkar som om det är väldigt svårt att få in vikarier. De får pussla och gå in för varandra istället. Jag tycker synd om dem, det verkar vara ett hårt arbete.

Men å andra sidan älskar de sina jobb. De säger att det är så fantastiskt att jobba med små barn. De får flera kramar varje dag. De har ledsna barn i famnen. De gläder sig åt barnens framsteg.

Det låter bra. Skönt att höra att personalen älskar barnen och tycker jättemycket om att vara tillsammans med dem. Många kallar dem till och med "sina" barn. Samtidigt blir jag ledsen. Jag tänker på att det är ju faktiskt inte deras barn. De tar ju hand om andras barn. Någonstans finns en mamma som inte får så många kramar av sitt barn som hon hade fått om hon varit hemma med barnet. Hon får inga kramar av något barn på arbetstid alls. Eller så är det en mamma som arbetar på förskolan. Hon får kramar av andras barn. Hennes eget finns någon annanstans och får kramar av en annan mamma. Det är så märkligt.

Många flickor drömmer om att bli mammor från ganska tidig ålder. Jag var en sån flicka. Jag tyckte om att tänka mig in i hur det skulle bli att bli mamma. Hur jag skulle bära, sköta om barnet, gå och hålla handen, sitta och rita med barnet, krama och pussa...Jag tyckte om att titta på barnvagnar och barnkläder många år innan jag fick några barn. Ja, sen får man det där barnet och man ska väl njuta av och älska det lilla livet. Fast samtidigt tickar tiden. Den går mot 1-årsdagen. Och då börjar det bli dags. Om man är jämställd kommer den där dagen tidigare, kanske redan vid 6-månadersåldern. Då är det dags att skiljas från barnet på arbetstid. Då är det andra som ska vara tillsammans med barnet, som ska ta hand om det och glädja sig åt hur gulligt det är och över allt vad det lär sig. Frågan är om andra gör det på samma sätt som en förälder bara? Det är konstigt. För att få göra det där som flickor längtar efter - vara mamma - måste man utbilda sig till förskollärare. De får glädjen att vara tillsammans med små gulliga barn varje dag ett helt yrkesliv. Fast inte med sina egna förstås.

fredag 9 maj 2014

Läroplan för 3-åring

Jag har en 3-åring. Han går inte på dagis. Han har valt att inte utnyttja sin rättighet att gå i förskola. Eller han har ju inte sagt något till mig om hur han vill ha det men han verkar nöjd så jag antar att han är tillfredställd med min tolkning av hans behov. Han är ju stor nu. Han är sedan länge mogen för att vara på förskolan. Han kunde redan ha gått i 2 år -  två tredjedelar - sitt liv. Han skulle kunna vara borta från mig på heltid - ca 10 timmar om dagen. 15 timmar av de där 50 timmarna han kunde vara borta skulle vara gratis. För de 15 timmarna är hans garanterade rättighet. De försäkrar om att han får rätt till den undervisning, den pedagogik han behöver för att inte halka efter senare i livet, när han börjar skolan.

I förskolan har man en läroplan. Den har samma innehåll, mål och riktlinjer oavsett hur gamla barnen är. Den gäller för såväl 1-åringar som 5-åringar. Det är lite märkligt eftersom barn utvecklas och ändrar sig kraftigt genom åren. Jag tycker inte riktigt om tanken på att barn ska fostras efter en modell, efter några dokument. Jag försöker ibland läsa den där läroplanen och varje gång blir jag lika nervös. Vad är det fråga om? Man skriver om solidaritet och demokrati. Om att stimulera lust att lära och en väl avvägd dygnsrytm. För mig är en läroplan något som talar om vad man ska lära sig. Det handlar om konkreta mål. Men små barn? Dygnsrytm, lust att lära? Det handlar ju inte om några kunskaper. Det handlar ju om att ta om hand. Små barn tar man om hand. När man tar hand om dem då lär de sig saker. Sånt är livet. Man behöver inga manualer för att ta hand om barn. Det räcker att vara snäll och tycka om sitt barn - då vill man det väl och då kommer man att se till att barnets får sina behov tillfredställda. När barnet känner att det vill bli lite större kommer det att signalera att det är dags för föräldern att ändra beteende - då blir det sk trotsigt. För att vi ska förstå att barnet vill bestämma mer, kan mer, vill göra mer...Konflikterna föder en ny kontakt, nya förhållningssätt, barnet växer och föräldern växer...

Nåväl. Jag har ingen läroplan alls när jag tar hand om min 3-åring. Vi lever livet tillsammans och jag njuter av att vara med honom, höra hans funderingar, se hans kapabla kropp klättra och snurra och springa och hoppa, tycker om att höra hans klingande skratt, njuter av att märka hur han utvecklas och lär sig nya saker hela tiden, förstår mer och mer, jobbar med sin empati och inlevelseförmåga. Jag har alltså ingen läroplan men jag kan ju skriva ner en i efterhand. Jag kan titta på vad vi gör på dagarna och förklara det genom en teori.

- Vi vaknar tillsammans. Vi har sovit tillsammans hela natten och när morgonen kommer vaknar vi. Vi kramas och pussar och pratar lite med varandra. (Empatiträning, kroppskontakt - föder välbefinnande hos både barn och förälder, samtal - tränar kommunikationen och ökar ordförrådet)
- Vi går upp och går på toa, tvättar av oss i ansiktet och på händerna.
- Vi drar på tv:n och väljer ut ett tv-program han tycker om. Ofta blir det Rorri Racerbil eller Nicke Nyfiken. (långsam start - ger välbefinnande, titta på barnprogram - språklig träning, inlevelseförmåga)
- Vi städar och sköter tvätten. Barnet lär sig att sköta ett hem (förberedelse för vuxenvärlden, utmanar traditionella könsroller eftersom det är en pojke), samvaro (språklig förmåga övas och ordförrådet växer), matematiska färdigheter tränas (använder begrepp som mer, mindre, tung, lätt, en gång till, ytterligare), allmän kognitiv förmåga övas (sorterar i färger, mängder, pratar om material på tvätten)
-Sångstund (lustfyllt lärande, tränar språklig förmåga, övar koncentration.) eller teckningsstund (tränar upp den visuella förmågan, förmågan att jämföra en förlaga med sin egen bild, tränar kreativiteten, lusten att lära och leka, samtal - språklig förmåga utvecklas - fokus på färger, former - tränar upp den matematiska förmågan.) eller gymnastikövningar (lust att leka, motorisk träning, förmåga att följa instruktioner, välbefinnande)
- Vi lagar lunch tillsammans - eller 3-åringen tröttnar och hittar på något eget att greja med.
(matematiskt tänkande stimuleras - mått, antal, ordningsföljd..., kommunikation - språklig träning, allmän kognitiv träning - avväga risker, samtala om vad som är vasst, varmt, starkt..., motverka traditionella könsroller då barnet är en pojke, tränar i att ta egna initiativ, tränar samarbete och social förmåga, lust till lärande stimuleras). När barnet avviker och gör egna saker tränas initiativkraften upp, den egna fantasin tränas, lust till lek stimuleras.
- Äter lunch tillsammans med barnets pappa. (samvaro - skapar anknytning med även pappan, samtal - tränar den språkliga kompetensen. Han får höra mycket vuxenprat vilket är utmanande och ytterligare stärker den språkliga förmågan. Social träning genom att han härmar de vuxnas bordsskick och sätt att konversera.)
- Promenad för att hämta storebror i skolan. (Cyklar eller går - motorisk träning. Samtal om det vi ser - språklig utveckling. Tittar på växter och djur - utvecklar de naturvetenskapliga färdigheterna. Utvecklar lust att lära.)
- Stannar i lekpark tillsammans med storebror. (Motorisk träning, lust att leka, social träning tillsammans med syskon - lära sig vänta på sin tur, samtala om vilka lekar som ska lekas)
- Stannar ute och arbetar i trädgården om vädret tillåter. (Utvecklar de naturvetenskapliga färdigheterna, samtal - språklig kommunikation utvecklas, förberedelse för vuxenlivet - skapar arbetslust och kunskaper inom trädgårdsområdet)
- Fikar tillsammans med syskonen och mig. (samtal - språklig utveckling, social träning)
- Läxläsning med syskon. (språklig förmåga - hör ett avancerat språk och utökar sitt eget språk, modeller för hur det ska gå till när man blir äldre, social träning - lär sig anpassa sitt beteende efter situationen - får ta det lite lugnare eftersom syskonen behöver lugn och ro.)
-Pianoträning för syskon (musikalisk förmåga utvecklas, social träning - får vara lugn eftersom syskonen behöver koncentrera sig, får prova spela själv - lust att lära, leka. Utvecklar förmågan att härma - försöker lyssna efter melodier, trycka på samma tangenter som den som spelar först)
- Fri lek med syskon. (Lust att leka, kreativitet, inlevelseförmåga, social träning)
-Lagar kvällsmat (Samtal - språklig förmåga, matematisk förmåga, naturvetenskaplig förmåga, modeller för vuxenlivet.)
- Äter tillsammans hela familjen. (Samtal, anpassning efter situationen)
- Nattning - tandborstning, tvättning, saga och sång. (samtal, närvaro, kroppskontakt, koncentration, språklig förmåga och lust vid sagoläsningen, lust och musikalisk och språklig förmåga vid sången.)
Extrainslag - träffar med mormor och morfar, kompisar till syskonen, turer till affärer, skogar. Detta ger kontakt med människor i olika åldrar och från olika kulturer. Förståelsen för omvärlden ökar, inlevelseförmågan ökar, lusten att lära ökar, språket tränas, sociala koder tränas.

Ja, så ser det ut. 3-åringen har det bra och är glad och jag mår bra och är glad. Syskonen är glada över att få träffa honom så fort de kommer hem och vill gärna leka och krama och prata med honom. Han har gott om tillfällen att leka själv vilket är väldigt avslappnande och ger en djup koncentration och en förmåga att gå in i leken. Fantasin växer och lusten att leka och lära utvecklas kraftigt. Detta är ett vanligt liv. Vi behöver inte ett papper. Vi behöver inte dokumentera något alls (fast nu har jag ju gjort det förstås!). Vi ser att han mår bra och vi vet att han utvecklas i rasande fart precis som helt vanliga 3-åringar gör över hela världen. Får såna är vi människor - vi är gjorda för att utvecklas under helt vanliga betingelser. Vi är gjorda för att födas av en mamma och komma in i en familj. Vi föds inte med en bruksanvisning utan vi föds in i ett liv av människor som har längtat efter oss och som om de får ta hand om oss kommer att se till att vi mår så bra som möjligt! Det är då vi utvecklas! Det är inte svårt alls!

tisdag 6 maj 2014

Sjukdomar, trädgård och ugnspannkaka!

Det är kallt och eländigt. Inte bara kallt utan det regnar också. Kallt och fuktigt är det. Det är ju bra förstås att det regnar - växterna behöver det - men hu så kallt det är. Barnen har blivit sjuka. Hostiga och febriga. Ett par av dem har riktig otäck krupphosta på nätterna. Det är jobbigt och otäckt när det kommer. Vi testade ångbad för att lindra lite och det fungerade riktigt bra. Förut har vi mest stått på altanen och andats in den kalla luften. Det hjälper också lite men ångbadet var bättre.
 Till lunch blev det ugnspannkaka. Det är skönt att kunna göra något lättlagat när inget flyter på lika lätt som vanligt. Sjukdomar gör det hela lite rörigare eller formlösare i alla fall. Man bär med glas och snytpapper. Det blir filtar och kuddar som åker av och på och gör att det ser ostädat ut hur man än bär sig åt. Lillen blir lite uttråkad av att folk bara ligger och vilar och behöver tas om hand lite extra för att inte bli för "bråkig".
 
 Jag och minstingen lyckades ta oss ut ur huset en liten stund på eftermiddagen. Trädgårdslandet har blivit riktigt fint - rabarber och jordgubbsplantor sattes dagen innan. Vi beundrade hur fint vi har fått det och gick runt och tittade lite.
 Sen gjorde vi det vi gick ut för att göra - satte bönorna som jag blötlagde för ett dygn sedan. Jag var lite för snabb när jag slängde ner dem i vatten. Tänkte inte på att bönor inte vill hamna i för kall jord. Jordtemperaturen ska tydligen vara 15 grader upplyste min pappa mig om. Han föreslog att vi skulle sätta fröna i krukor så länge så det gjorde vi. Det var en rolig sysselsättning för en 3-åring. Han fick fylla på jord i krukorna, sticka ner sitt lilla pekfinger och göra ett hål och sedan släppa ner en böna i varje hål.  
Nu ska vi bara vänta på att det händer något. Vi är förväntansfulla allesammans!

måndag 5 maj 2014

Alla ska med!

Alla barn har rätt att gå i förskola. Ja, inte de som har en föräldraledig förälder hemma förstås (inte än) - om barnet inte har ett syskon. Får då har man rätt att gå i förskola oavsett hur gammal man är. Om man har en föräldraledig förälder då får man gå 15 timmar i veckan på förskola. Om man har en arbetslös förälder får man också gå 15 timmar i veckan på förskola. Om man är 3 år eller mer har man rätt att gå 15 timmar i veckan gratis i förskolan. Så här har det sett ut ganska länge nu. Det ändrar sig. Sakta ändrar det sig. Jag läser om kommuner där man redan har givit barnen rätt att gå i förskolan 20 timmar i veckan oavsett vad föräldrarna gör. Det finns kommuner som erbjuder 35 timmar i veckan. Det finns kommuner där man får välja mellan 15 timmar i veckan och tillgång hela året runt - även på sommarlovet. Om man hellre har 25 timmar i veckan kan man välja det men då får man ha barnen hemma på loven.

Det heter att barnen har rätt att gå i förskolan. Barnen som går kortare än heltidsbarnen kommer efter så mycket om de bara får gå 15 timmar. Så här skriver de i Uppsala Nya Tidning:

"X anser att ökningen är nödvändig eftersom många barn har sina syskon på förskolan. När undervisningen dessutom går mot en så kallas sammanhållen pedagogisk dag så hamnar de barn som bara få vistas på förskolan kortare tid lätt utanför.
– Dessutom behöver arbetslösa sina 30 timmar i veckan för att kunna söka jobb effektivt, säger hon."

Citatet väcker frågor. Jag funderar på vad det är barnen lär sig i förskolan som de inte lär sig hemma? I exakt vad hamnar de efter? Det står att undervisningen går mot en så kallad sammanhållen pedagogisk dag. Här blir jag lite rädd. Man kallar alltså verksamheten som pågår i förskolan för undervisning. Och den där undervisningen går mot en sammanhållen pedagogisk dag. Det här pekar framåt tror jag. Det pekar på att förskolan kommer att bli obligatorisk. Om det är undervisning som pågår kan man ju inte neka några barn att få ta del av den här undervisningen. Och om dagen ska bli sammanhållen så måste ju barnen vara där på samma tider. Precis som i skolan. För förskolan är ju en slags skola.

Alla ska med! Och alla kommer nog att vara tvungna att komma med! Vare sig de vill eller inte!

Trädgårdshelg!

Förra året gjorde vi i ordning för ett trädgårdsland i vår trädgård. Nu var det äntligen dags att börja odla lite! I lördags fräste vi jorden och i går gjorde sängar och gångar. Vi funderade lite på om sängarna skulle gå på längs eller tvärs och valde till slut korta sängar - 4 stycken, 120 cm breda och 30 cm breda gångar emellan.
Vi hann så lite fröer också. Det blev morötter, rädisor, rödbetor, lök och salladslök. Några olika sorters sallad ska det också bli och dill och persilja och jordgubbar som en kant längst fram. Nu är det bara spännande att se om det kommer att gro och om det kommer att bli några grönsaker till slut!
Jag älskar den här tiden och jag älskar att vara ute i trädgården. Så mycket fint händer hela tiden och varje dag ger något att glädjas över. Det är skönt och vilsamt att vara ute och rensa och klippa och roligt att fundera på om man ska ändra på något eller göra något nytt.
 I fredags slog plommonträdet ut sina blommor! Så vackert! Och barnen konstaterade att det är lite lustigt att plommonblommorna kommer först när det är de frukterna som mognar sist!
Mina klätterrosor bar sig lite lustigt åt för ett par vintrar sedan. Jag trodde att de hade dött men sen kom det i alla fall upp nya grenar. Allt var frid och fröjd ända tills rosorna skulle slå ut. Det var inga fylliga New Dawn-rosor som visade sig utan enkla rosor. Tydligen hade den vilda ursprungsplantan överlevt och skickade upp sina vilda stänglar. De fick sitta kvar en sommar men i år köpte jag nya plantor och de satte vi nu i helgen också.
De små barnen tycker att det är så roligt att följa med till plantskolan. Det finns mycket att titta på och roliga gångar mellan alla växterna. Det allra roligaste är nog att det finns fiskar att titta på och försiktigt känna på.
När man jobbar i trädgården blir man lite hungrig och då är det gott med ordentlig mat. Ica hade extrapris på kalvstek nyss och den lagade vi till i söndags. Alla tycker om stek och sås och potatis och gelé och barnen äter för kung och fosterland. Jag tycker att det är smidigt att bara kunna köra in maten i ugnen och så sköter den sig själv.
 
Maken satte tomatfrön för ett tag sedan och de har nu växt lite. 

 

 

torsdag 1 maj 2014

Vems ansvar?

Jag läser Marcus Birros krönika "Först och främst föräldrarnas ansvar". http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/forst-och-framst-foraldrarnas-ansvar/?fb_action_ids=10152384475379701&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B660921913957718%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D Han skriver om skolan och gruvar sig för när hans äldsta barn ska börja. Han refererar till lärare som berättar om hur rörigt och stökigt det är i skolan. Sen säger han något som jag tycker är väldigt klokt.

"Ingen enda gång har jag sett den här debatten placeras i sitt rätta sammanhang. Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud?
När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder?
Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort."

Så är det ju. Barnen har lämnats åt sitt öde och vuxenvärlden har retirerat och kapitulerat. Barnen får själva klura ut hur de ska vara och hur de ska göra. Barn behöver bli del av en kultur med mönster som man kan falla in i. Han funderar vidare och kommer in på familjens och föräldrarnas roll.

"Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: "Although my home has been broken, it's the best home I ever had".
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar."

Så här är det ju förstås. Det är väl klart att det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn. Det är de som ska lotsa barnen i livet. Leda dem och visa dem hur det går till och hur man ska uppföra sig. Ge dem modeller för hur man är vuxen. Han säger att vi i Sverige tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Men sedan slutar han. Han slutar med att lägga ansvaret på föräldrarna. Allt är bra men han slutar för tidigt. Han tänker inte tankarna färdigt.

Hur ska föräldrar kunna ta sitt ansvar? Varför har vi lagt över ansvaret på samhället? Vem är samhället? Birro väljer att bortse från det faktum att samhället gradvis har styrt föräldrarna från barnen. Genom en rad skatteomläggningar och styrning av pengar till ett enda barnomsorgsalternativ (förskola) har föräldrarna sedan 60-talet allt mer skiljts åt från sina barn. Förr tillbringade barnen sina första 7 år tillsammans med mamma och syskon på arbetstid och med hela familjen resten av tiden. Nu finns det inga mammor hemma. Barnen har förlorat många timmar varje vecka, året runt, tillsammans med en av sina föräldrar och sina ev syskon. Barnen börjar allt tidigare i förskolan. Nu går ca 50 % av alla 1-åringar i förskola.

Så ser verkligheten ut. Och om man tycker att föräldrarna är ansvariga är det ett problem. För att kunna ta ansvar måste man få tid att ta ansvar. För att känna att man har ansvar måste man få makten att ta ansvar på det sätt man själv tror är det bästa. För att bli en vuxen, ansvarstagande människa måste man få känna att man faktiskt har makt att kunna bestämma över hur man vill leva sitt liv.

Men så är det inte i Sverige. Vi har världens näst högsta skatter - det totala skattetrycket är 69 %. Samhället tar alltså ifrån oss 70 kronor av 100 intjänade. Det säger sig självt att det blir svårt att få någon vidare värst ekonomisk makt. Men som ett stort plåster på såren får vi barnomsorg till ett mycket billigt pris. Föräldrarna betalar bara 7 % av vad förskoleplatserna kostar. Det är ju nästan gratis. Samhället visar vägen. Vi tackar och tar emot. Vi tänker inte efter om det är det här vi verkligen vill. Vill vi ha nästan gratis barnomsorg till ett pris av ekonomisk maktlöshet? Eller skulle vi vilja få behålla mer av pengarna och själva fundera ut hur vi ska göra med dem - ta hand om barnen själva eller köpa in barnomsorg?

Samhället får de föräldrar, människor, det förtjänar. Om samhället tar ifrån föräldrarna och människorna makten då får de föräldrar och människor som inte vet hur man tar ansvar. Vi är alla samhällets barn. Vi lägger alla över ansvaret i samhällets armar. Då får samhället också ta ansvaret. Om det nu kan det.

Valborg!

En trevlig valborgskväll blev det! En promenad i naturen! God mat och härligt spring och klättrande för de mindre barnen.
 
 Liljekonvaljerna sticker upp som små spjut tätt, tätt...
Köpt baguette med en massa gott i!
 Härligt att springa på de flata stenhällarna!
 Dessa grytor har vi sett hundratals gånger. De upphör aldrig att fascinera. Det är fantastiskt att tänka på hur och när de blev till, hur otroligt länge de har funnits här, hur otroligt länge de kommer att fortsätta att finnas här...Vi är som små nålstick i tiden, korta ögonblick i stenens historia...
En liten valborgsbrasa tändes. Skönt att stå invid den och värma sig en stund. Det blev ganska kallt framåt kvällen.