torsdag 1 maj 2014

Vems ansvar?

Jag läser Marcus Birros krönika "Först och främst föräldrarnas ansvar". http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/forst-och-framst-foraldrarnas-ansvar/?fb_action_ids=10152384475379701&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B660921913957718%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D Han skriver om skolan och gruvar sig för när hans äldsta barn ska börja. Han refererar till lärare som berättar om hur rörigt och stökigt det är i skolan. Sen säger han något som jag tycker är väldigt klokt.

"Ingen enda gång har jag sett den här debatten placeras i sitt rätta sammanhang. Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud?
När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder?
Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort."

Så är det ju. Barnen har lämnats åt sitt öde och vuxenvärlden har retirerat och kapitulerat. Barnen får själva klura ut hur de ska vara och hur de ska göra. Barn behöver bli del av en kultur med mönster som man kan falla in i. Han funderar vidare och kommer in på familjens och föräldrarnas roll.

"Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: "Although my home has been broken, it's the best home I ever had".
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar."

Så här är det ju förstås. Det är väl klart att det är föräldrarna som är ansvariga för sina barn. Det är de som ska lotsa barnen i livet. Leda dem och visa dem hur det går till och hur man ska uppföra sig. Ge dem modeller för hur man är vuxen. Han säger att vi i Sverige tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Men sedan slutar han. Han slutar med att lägga ansvaret på föräldrarna. Allt är bra men han slutar för tidigt. Han tänker inte tankarna färdigt.

Hur ska föräldrar kunna ta sitt ansvar? Varför har vi lagt över ansvaret på samhället? Vem är samhället? Birro väljer att bortse från det faktum att samhället gradvis har styrt föräldrarna från barnen. Genom en rad skatteomläggningar och styrning av pengar till ett enda barnomsorgsalternativ (förskola) har föräldrarna sedan 60-talet allt mer skiljts åt från sina barn. Förr tillbringade barnen sina första 7 år tillsammans med mamma och syskon på arbetstid och med hela familjen resten av tiden. Nu finns det inga mammor hemma. Barnen har förlorat många timmar varje vecka, året runt, tillsammans med en av sina föräldrar och sina ev syskon. Barnen börjar allt tidigare i förskolan. Nu går ca 50 % av alla 1-åringar i förskola.

Så ser verkligheten ut. Och om man tycker att föräldrarna är ansvariga är det ett problem. För att kunna ta ansvar måste man få tid att ta ansvar. För att känna att man har ansvar måste man få makten att ta ansvar på det sätt man själv tror är det bästa. För att bli en vuxen, ansvarstagande människa måste man få känna att man faktiskt har makt att kunna bestämma över hur man vill leva sitt liv.

Men så är det inte i Sverige. Vi har världens näst högsta skatter - det totala skattetrycket är 69 %. Samhället tar alltså ifrån oss 70 kronor av 100 intjänade. Det säger sig självt att det blir svårt att få någon vidare värst ekonomisk makt. Men som ett stort plåster på såren får vi barnomsorg till ett mycket billigt pris. Föräldrarna betalar bara 7 % av vad förskoleplatserna kostar. Det är ju nästan gratis. Samhället visar vägen. Vi tackar och tar emot. Vi tänker inte efter om det är det här vi verkligen vill. Vill vi ha nästan gratis barnomsorg till ett pris av ekonomisk maktlöshet? Eller skulle vi vilja få behålla mer av pengarna och själva fundera ut hur vi ska göra med dem - ta hand om barnen själva eller köpa in barnomsorg?

Samhället får de föräldrar, människor, det förtjänar. Om samhället tar ifrån föräldrarna och människorna makten då får de föräldrar och människor som inte vet hur man tar ansvar. Vi är alla samhällets barn. Vi lägger alla över ansvaret i samhällets armar. Då får samhället också ta ansvaret. Om det nu kan det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar