Idag tänker jag på...

...Magdalena Andersson. Jag läser om henne i Ica Kuriren. 

Så här står det:

"Magdalena är ensambarn och växte upp i en villa i Uppsala med mamma Birgitta, som var gymnasielärare i samhällskunskap och pappa Göran som var lektor i statistik vid Uppsala universitet. Föräldrarna var väldigt jämställda men Magdalena såg orättvisorna i andra hem - hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte i familjen Andersson. Pappa Göran var väldigt involverad i Magdalenas liv och intressen. De gjorde utflykter, åkte och badade och fikade."

Duhhh. Ok. Jaha. Orättvist för kvinnorna som gick ner i arbetstid?! Jaha, ja. Hur blev det på detta viset? Att man kan tycka att det är synd om någon som jobbar mindre än någon som jobbar mer. Jag trodde att man var överens om att skötsel av hem och barn är ett arbete. Det är ju därför man talar om dubbelarbete. Något som ofta drabbar kvinnor som förvärvsarbetar. De får ett dubbelarbete. Om två föräldrar arbetar heltid och dessutom har ett hem där det finns barn har familjen plötsligt tre arbeten. Att då en av föräldrarna, varför inte kvinnan om hon har lust med det?, går ner i arbetstid måste väl vara bra! Då slipper ju hon dubbelarbetet. Hon behöver bara enkelarbeta...eller nåja, halvannanarbeta. Halvannat...alltså ett och ett halvt arbete. Det är ju inte så lite det heller. 

Och så...pappor som heltidsarbetar kan ju faktiskt också vara involverade i sina barns liv. Åtminstone var min pappa det. Han jobbade heltid. Mamma var det synd om. Hon var hemma med oss barn till jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Det var synd om henne som inte var tvungen att dubbelarbeta. Haha. Konstigt nog trivdes hon bra med att ha tid för oss barn och hemmet. Men tillbaka till pappa. Han jobbade heltid i alla år. Han var också väldigt involverad i oss barn. Han borstade tänderna på oss, läste godnattsagor, åkte på skidturer och åkte och badade (fast då var mamma också med! Hon gillade också att åka skidor och bada nämligen). Han förhörde oss barn på läxor. Han promenerade med oss barn och våra hundar. Han pratade...massor pratade vi tillsammans. 

Mig är det ännu mer synd om. Jag jobbar ju inte alls. Jag är hemmafru! Hemska saker! Det är så orättvist mot mig. Jag tvingas till att ta ett jätteansvar för hem och barn. Och min man han jobbar heltid och roar sig hela dagarna. Vi är såna där som nöjer oss med att enkelarbeta. Vi jobbar var och en för sig med vårt...jag här hemma och han på jobbet. Jag finns alltid där för mina barn. Min man finns för barnen efter arbetstid. Om vi båda hade förvärvsarbetat hade barnen fått nöja sig med totalt sett mycket mindre tid från sina föräldrar. Så trots att det är synd om mig som inte heltidsförvärvsarbetar så har jag det riktigt bra! Och min man har det rätt så bra han också! Han slipper dubbelarbeta. Och jag slipper dubbelarbeta. Och barnen får mycket tid av sina föräldrar. Win-win-win.