torsdag 29 augusti 2013

Läxhjälp och funderingar om föräldraskap!

I dagens tidning står det om läxhjälp. Det står att det finns många frivilliga som arbetar som läxhjälpare och att många skolor erbjuder läxhjälp efter skoltid. Det är många elever som har föräldrar som inte har gått i skolan eller som arbetar mycket. Därför har många elever behov av läxhjälpen. Många barn har svårt att hjälp av sina föräldrar med läxorna eftersom föräldrarna har så dåliga kunskaper själva. De har svårt med matten och kan alltså inte hjälpa barnen hemma. Man kan alltså konstatera att läxhjälpen är viktig. Jaha, tänker jag. Jag trodde liksom att själva undervisningen skedde i skolan och att det som skulle göras hemma var mer av repetition och inte nytt för eleven. Jag kan inte minnas att mina föräldrar behövde sitta och undervisa mig när jag gick i skolan. De såg till att jag gjorde läxorna och förhörde på glosor eller faktainnehåll.

Men det jag reagerade mest på i artikeln kommer på slutet. Det står att Hem och Skola upplever att läxorna blivit allt fler. Ordföranden anser att lärarna fått mindre tid att undervisa pga brister i föräldraskapet. Lärarna får vara som föräldrar och fostra barnen så att det blir lugn och ro i klassrummen.

Om det är sant är det ju allvarligt. Och lite skrattretande! Det är ju jättemärkligt att inte barnen kan uppföra sig när de börjar skolan. De är ju fostrade i förskolan av utbildade pedagoger och har dessutom fått sig till livs en massa pedagogik som ska ha förberett dem för skolan, för det livslånga lärandet. De borde inte ha några problem med att uppföra sig kan man ju tycka.
Det där med bristerna i föräldraskapet tror jag att jag begriper bättre. De flesta föräldrar har väl inte så mycket tid att vara föräldrar längre. Det räcker inte att vara förälder en stund på morgonen, på kvällen och på helgerna. Små barn behöver en förälder på heltid tror jag. Att tro att flera olika pedagoger ska kunna ta över föräldraansvaret och faktiskt kunna fostra barnet är nog en utopi. Det krävs tid och kärlek för att fostra barn. Som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv - barnet måste vilja låta sig fostras. Och det är kärleken, anknytningen, som gör att fostran blir möjlig. Det tror jag på. Man kan inte beröva folk föräldraansvaret och sen komma och vara förvånad över att de inte tar ansvar sedan! You get what you ask for!

2 kommentarer:

  1. Amen på det!
    Åh du är så klok och jag tycker ju precis som du! Men det verkar inte riktigt gå in för skola/kommun/heltidsarbetande föräldrar, om hur det är ställt. De fortsätter att springa runt och bita sig själva i baken och gläfsa beskyllningar som de själva är orsak till.

    kram på dig/
    Fina frun.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det var snällt sagt! Kram!

      Radera