Jag läser en artikel som handlar om rädslor hos barn. Tydligen har en psykolog som heter Martin Forster skrivit en bok som heter Jag törs inte men gör det ändå. Boken handlar om rädsla. Rädsla är livsviktig men ibland blir den för stor och hindrar våra barn att leva livet. Det kan handla om spindlar, att bli lämnad på skolan eller att sova själv i sin egen säng. Psykologen säger att lösningen är att utmana rädslan i små steg.
Sen kommer det exempel på rädslor. Det handlar mest om att lämna på skola och förskola. Artikelförfattaren berättar om att hans barn är otröstligt och vill inte bli lämnat i skolan och att han står kvar länge och har provat att vara bestämd, blödig och irriterad och på slutet lovar han att hämta tidigt. Psykologen som just har skrivit den här boken och som förstår att korta snabba lämningar är bra berättar att han brottas med samma problem när han lämnar sina barn i förskolan. Det är jobbigt för barnet om man drar ut på lämningen och så signalerar man att det är en stor grej att bli lämnad i skolan.
Vad ska man då göra om de svåra lämningarna blir ett mönster? Eller när barnet inte vågar sova i sin egen säng? Eller inte ens vill hamna i en situation när det inte ser sina föräldrar?
Jo, då måste man ta tag i det. Det är lätt hänt att man börjar undvika situationen som man vet att barnen tycker är obehagliga. Men det begränsar alla och hjälper ingen. Tvärtom är det viktigt att man exponeras för det som de är rädda för. Men det måste ske genom små utmaningar.
Först ska man tillsammans med barnet kartlägga när och i vissa situationer rädslan uppstår. Sedan bestämmer man små utmaningar som han eller hon ska klara. Det är viktigt att gå långsamt fram. Om barnet inte vågar sova själv kan man sova på en madrass bredvid barnet. Sedan flyttar man ut madrassen i rummet bredvid.
Det är inte lätt att få barnen att prata om sin oro eller rädsla. De kanske ogärna vill eller kan inte sätta ord på den eller för att det inte är kul att känna sig feg. Psykologen brukar förklara för barnen att rädslan styrs av det som heter amygdalan i hjärnan. Det är en liten larmgubbe som bestämmer vad man upplever som farligt innan man själv hinner tänka. Barn kan bli hjälpta av att tänka att man ska lura den lilla larmgubben.
Det är viktigt att ta tag i barnens rädslor av flera skäl. Dels därför att de begränsar barnens liv men också för att forskning visar att rädsla ofta är en komponent hos barn som drabbas av nedstämdhet och depression.
Råd från psykologen:
1. Snabba lämningar. Var ändå avslappnad och naturlig.
2. Prata. Har ni haft en jobbig lämning, prata på kvällen om hur den kan göras bättre.
3. Skaffa information. Följ med barnet till skolan så du kan skaffa dig en egen uppfattning om hur barnet har det och om det finns något problem.
När jag har läst artikeln funderar jag på en massa saker:
1. Rädslorna som presenteras är av väldigt olika art. Det går inte att jämföra rädslan för spindlar med rädslan för att bli lämnad av sina föräldrar.
2. Man tar inte upp vilka åldrar det gäller. Det är liksom inte samma sak om ett litet barn är rädd för att bli lämnat jämfört med ett större barn. Samma sak med sömnen. Ett litet barn har kanske svårt att sova ensam. Lite äldre barn kan drabbas av mardrömmar periodvis. Det är naturligt och går över. Kanske måste man inte träna så mycket utan bara lita på att det går över med åldern? Det är ju rätt ovanligt med riktigt stora barn som vill sova hos mamma och pappa! När det gäller att bli lämnad av sina föräldrar så kan det förstå vara så att rädslan begränsar barnet. För ett barn som går i skolan är det förstås jättejobbigt. Men jag undrar hur många skolbarn som är rädda för att bli lämnade i skolan egentligen. Känns inte som att det skulle vara ett väldigt vanligt problem. När det gäller förskolebarn är det förstås annorlunda. Det verkar som om väldigt många barn har svårt att bli lämnade. Rädslan för dessa barn är ju också begränsande i och med att det blir väldigt jobbigt och traumatiskt för barnet att bli lämnat. Men signalerar det lilla barnets larmgubbe fel? Kanske känner barnet rätt - det kanske inte är bra att barnet blir lämnat innan det är moget för det. Barnet kanske helt enkelt inte mår bra av det. Man kanske helt enkelt inte kan vänta sig samma saker av barn i olika åldrar.
3. Man kan träna bort rädsla genom små steg. Men man säger också att snabb lämning är att föredra. Det blir lite motstridigt tycker jag. En snabb lämning är ju inget litet steg. En snabb lämning är ju en slags chock. Men jag förstår tanken - om föräldern drar ut på lämningen kommer barnet att få hopp. Det tror kanske att mamma/pappa kommer att stanna. Hoppet blir ju falskt och man lurar barnet. Det är då förstås bättre att vara ärlig - föräldern visar genom sin snabba, men avslappnade, lämning att "jag ser att du har det jobbigt men jag går ändå och det finns inget du kan göra åt det annat än att vänja dig".
4. Jag tänker att korten blandas bort. Man gör barnen vuxnare än vad de är. De förväntas klara av saker de inte är mogna för - t ex lämnas på förskola eller sova i egen säng - och när de inte klarar av det och följaktligen blir rädda, då ska de vuxna hjälpa till att bota rädslan. Det blir väldigt konstigt tycker jag. Lite som att först skada någon och sen hjälpa till att sätta på ett plåster.
5. Det sägs att rädsla är en ingrediens i nedstämdhet och depression hos barn. Men hur hänger det ihop? Jag förstår att psykologen tror att barn som är rädda för olika saker blir deprimerade och alltså är det viktigt att hjälpa barnen att inte känna rädsla. Själv tror jag att det kan vara så att barn som utsätts för saker som gör dem rädda kan bli nedstämda. Det är jobbigt att oroa sig, att känna ångest, att må dåligt - kanske är det lätt hänt att man då känner sig nedstämd?
Så här tror jag:
Jag tror att barn som får utvecklas och mogna i egen takt, som får vara tillsammans med en anknytningsperson (mamma eller pappa) så länge det faktiskt behövs, det barnet får en inre trygghet. Det barnet kommer inte att bli så rädd för saker och ting eftersom man inte forcerar fram utvecklingen. Barnet behöver inte lära sig att bli lämnat. Det kommer att klara av det utan träning med tiden. Om de vuxna som står barnet nära svarar på barnets behov kommer barnet att lita på att världen är trygg och ta sig an utmaningar med stort självförtroende. Jag har ingen forskning som styrker det jag säger. Det är bara vad jag tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar