Min lilla 2,5-åring jobbar med sina känslor för fullt. Åldern kallas ju trotsåldern men jag gillar inte det ordet riktigt. Han håller på att bli stor bara. Han vet vad han vill och han har gott minne. Han vet vad alla andra gör och vill göra samma. Ibland krockar våra viljor. Det är inte farligt och inget att hetsa upp sig för. Men precis som han tränar sin vilja tränar han också en massa andra saker. Empati är ett stort "arbetsområde" just nu. Han älskar alla sina kramdjur och använder dem för att träna på känslor och omsorger. De matas, bäddas ner, tas med på cykelturer... Igår tog han sig an en liten råtta. Han lindade in den i en handduk och bar runt på den. Han pratade om sin råtta "den är väldigt fin" och "den är väldigt snäll" och den behövde mycket omvårdnad.
Lillen är även omtänksam mot människor, inte bara kramdjur. När någon slår sig och får ont kommer han genast och kramar och pussar. När någon av någon anledning är ledsen är han där och stryker och klappar på huvudet. När jag häromdagen skurade golvet var jag så trött att jag pustade och nästan jämrade mig lite - genast kände jag små armar runt min bröstkorg. Lillen höll om mig och stöttade mig så jag skulle orka färdigt.
Det är fantastiskt att medmänskligheten och viljan att hjälpa, trösta och stötta andra finns hos så små barn. Hur kan det vara möjligt? Behöver man lära sig det? Kan man lära ut det? Jag tror inte att man kan lära ut det eller att man behöver ha någon plan för att lära ut det. Jag tror att det är enkelt. Om barnet möts av medkänsla och empati kommer barnet att utveckla samma känslor. Om barnet blir tröstat när det är ledset, kramas om när det har ont, tas på allvar när det är jobbigt då kommer barnet att ge kärlek och omtanke tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar