torsdag 5 september 2013

Kvotering!

Folkpartiet vill införa ytterligare en pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är tydligen ett bra stöd för kvinnor att kunna få högre löner och högre pensioner. Jämställdheten måste ökas och det kan ske om mammorna inte tar så mycket ansvar hemma. Kampen för jämställdhet går alldeles för långsamt och det här är ett sätt att skynda på arbetet lite. Det är tydligen alltså dags för kvoteringssnack igen. För några dagar sedan fanns i Dagens Industri en ledare om just kvotering.

http://www.di.se/artiklar/2013/9/3/dags-att-kvotera-foraldraforsakringen/

PM Nilsson som har skrivit ledaren tycker att "snedfördelningen av föräldraförsäkringen är en katastrof för kvinnors anknytning till arbetsmarknaden." Han säger också att staten har en försäkring som "garanterar att nyblivna mammor stannar hemma från jobbet i ett och ett halvt år, att de går ned på deltid i ett decennium för att klara hämtning efter dagis och skola, att de tar flest vab-dagar och att de föredrar arbetsplatser där denna frånvaro är möjlig, det vill säga arbetsplatser där man inte gör karriär."

Nilsson tycker att det är bra eftersom mammorna får kontakt med barnen och att det är få som ångrar att de var hemma med barnen senare i livet. Men det är också väldigt dåligt. Genom att kvinnorna är hemma de där 1,5 åren så vävs de in i ett huvudansvar för barnen som på sikt kan bli tungt att kombinera med förvärvsarbete. Mamman lär sig det där med barn - dess utveckling, sociala kontaktnät (har de så stort socialt kontaktnät när de är mellan 0 och 1,5 år?) och vet vilka som ska bjudas på barnkalas (det hinner ju bli 1 under föräldraledigheten!). Kvinnan lär sig också att ha koll på hushållssysslorna. Får man sedan ytterligare ett barn så upprepas processen.

Det här är ju inte bra för papporna eftersom de får sämre anknytning till barnen än mammorna. Fast det har i och för sig inte staten med att göra säger ledarskribenten.

Fast på ett annat sätt har staten med fördelningen av föräldraförsäkringen att göra tycker Nilsson. Det är ju så många andra köksbordsbeslut som staten har lagstiftat bort. Måndagssjukan togs bort genom att införa karensdagar. Sjukskrivning för jakt och renovering fick man bukt med genom sänkta nivåer i försäkringen. "Alla dessa justeringar och ändringar har handlat om att stärka arbetslinjen och alla har mött hårt motstånd men staten har stått på sig."

Men för politikerna är det känsligt att hindra mammorna från att vara hemma det där året. Att ge sig på patriarkatet är helt godkänt enligt Nilsson men matriarkatet ger man sig inte ostraffat på. Mammorna vill ha sina dagar och då vågar inte politikerna gå emot.

Nilsson tycker att det är ett bra förslag att införa en tredje pappamånad men det vore ännu bättre att tredela föräldraledigheten. "Precis här får den svenska arbetslinjen den jämställdhetspolitiska dimensionen som fortfarande slår världen med häpnad."

Det är så mycket som är sorgligt i den där ledaren. Karln pratar om anknyting till arbetsplatsen. Att mammor skulle hindras att anknyta till arbetsplatsen genom snedfördelningen av föräldraledigheten. Man ska väl inte anknyta till en arbetsplats. Man kan tycka att arbetet är roligt och utvecklande och att arbetskamraterna är trevliga. Det är bra. Men det är fortfarande ett arbete. Arbetskamraterna är tillfälliga kamrater. När de byter arbete eller går i pension kanske man känner en viss saknad men världen går inte under för det. De är bara arbetskamrater. Men ett barn är något annat. Mamman har burit det i sin kropp i 9 månader, fött det till världen och varit så där skör och tilltufsad som man blir efter en förlossning. Hon har ammat barnet, kanske ammar hon fortfarande när barnet är 1 år. Kanske vill mamman anknyta till det där lilla pyret hon har fått ansvar för. Det kanske är mycket intressantare än att göra karriär. Kanske menar mamman inget illa när hon roffar åt sig av föräldradagarna. Kanske känner hon bara en så stark drift, en sån längtan efter att få vara med barnet att det skär i modershjärtat vid tanken på att lämna det ifrån sig. Alla kvinnor känner inte så. Vissa vill göra karriär. Det ska de få. De som har de känslorna och det intresset ska inte hindras och det gör de inte heller. De behöver inte snåla med föräldradagar. De kan låta pappan ta alla dagar eller väldigt många. Man får lämna ifrån sig sitt lilla barn på förskola när det är 1 år, i vissa kommuner redan vid 9 månader. Dörrarna står öppna för alla som vill göra karriär. Men måste verkligen ALLA mammor vara med och betala priset för att några ska göra karriär. De som har alldeles vanliga jobb som kanske inte är så jätteroliga kanske tycker att barnet är viktigare än jobbet. De som arbetar med andras barn på förskolan kanske tycker att det känns mer meningsfullt att ta hand om de egna barnen.

PM Nilsson jämför snedfördelningen av föräldradagar med måndagssjuka och sjukskrivning för älgjakt. Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Han jämför fusk med att vilja bestämma över vem som ska vara hemma. Förmodligen tänker han i just de banorna. De som är hemma länge (1 år) med barn fuskar. De gör inget riktigt arbete. De gör ju ingen karriär. Det måste man sätta stopp för. Tänk vad bra allt kommer att bli bara man tar ur mammorna deras osunda lust att ta hand om småbarn. Men barn måste tas om hand. De klarar sig inte själva. Om inte mamman eller pappan tar hand om dem får någon annan göra det. Och det är så finurligt att de som gör det, pedagogerna, de gör karriär. De satsar på jobbet och kommer att få en heltidslön (visserligen rätt skruttig) och en så hög pension som möjligt. Deras arbete med barnen är godkänt. De är ju också mer effektiva än en vanlig mamma. De tar ju hand om många barn och frisätter deras mammor till annat yrkesarbete. En vanlig mamma tar ju bara hand om ett eller några få barn. Det är ju ruskigt ineffektivt. Låt vara att hon lagar lite mat, städar, handlar, läser läxor med äldre barn, tvättar och sånt där som ute i verkligheten kallas arbete. Men det är ju bara vanligt hushållsarbete - sånt där som kvinnor inte ska göra, i alla fall inte hemma. Om de gör det utanför hemmet och får betalt för det - då är det ju en annan sak förstås. Då är det karriär.

Jag förstår inte riktigt tankegångarna i ledaren. Jag förstår inte riktigt vem det är som ska tjäna på att mammorna hindras från att vara hemma den korta tid de har tillstånd till i dag. Är det mamman som ska må bättre - om hon får tjäna lite mer pengar, om hon slipper att ta huvudansvaret där hemma, om hon får göra karriär. Eller är det pappan som ska må bättre? Han som kommer att få bättre anknyting till barnet om han är hemma lite mer under barnets första tid. Det är lite oklart. Folk i allmänhet verkar inte vilja ha någon ytterligare kvotering. Kanske är vi lite för dumma för att begripa vårt eget bästa. Jag förstår i alla fall en sak. Det handlar inte om barnen. De är något onödigt krafs som man så fort som möjligt vill bli av med. Att ta hand om ungar är inget som det är något värde med. Det är istället arbetslinjen som gäller! Vi måste arbeta! Särskilt småbarnsmammorna! Det gäller att vi fortsätter att slå världen med häpnad!!

2 kommentarer:

  1. om det är ngt jag ångrar på min dödsbädd så är det iallafall aldrig någonsin att jag var hemma med våra underbara barn.
    och min man är faktiskt utan att låta klyschig en väldigt närvarande pappa fast han jobbar...vi pusslar så mkt vi kan resten av tiden..å jag tänker bättre en förälder hemma än att båda jobbar i vilket fall som helst.
    ja kära nån att det ska vara så svårt att bara låta alla få välja..
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att man inte kommer att ångra den tid man tillbringade med barnen! Och jag tänker som du om det där med att det är bättre om en förälder är hemma än ingen! Men målet för politikerna är ju att föräldrarna turas om första året - och sen är det bra så! Har så svårt att förstå viljan att styra folk så hårt! Varför är det så viktigt? Kram!

      Radera