måndag 30 september 2013

Rollekar och en hel massa tankar om lek och dokumentation!

 Vår lilla 2,5-åringa leker allt mer och allt bättre på egen hand. Ofta börjar lekarna med att vi sitter tillsammans med något. Han tycker om alla möjliga saker - lego, bilar, klossar, järnväg... Nu senast plockade jag fram alla gamla plastdjur som hans storebröder lekte mycket med när de var små. Vi tittade på dem och pratade om vad det var för djur. Eftersom vi var och tittade på riktiga grisar ganska nyss så var han mest förtjust i just grisarna. När vi lekt en stund och jag märker att hans egen fantasi och hans egna idéer har kommit igång brukar jag meddela honom att jag bara ska gå och fixa med någonting och att jag kommer tillbaka snart. "OK" brukar svaret bli. Sen brukar han fortsätta leken på egen hand.
Det var roligt att titta på honom och tjuvlyssna när han lekte med djuren. Han ställde upp dem i rader. Han provade att ställa upp dem efter sort. Han pratade hela tiden. Han använde djurens namn och lät dem göra olika saker.
Han lät en krokodil äta upp en liten gris. Han grejade länge med att få in den stackars grisen i krokodilens mun och skrattade lite rått när han lyckades. 
 Sen blev han väldigt ömsint och bestämde att den stora grisen var väldigt trött och ledsen. Han hämtade en handduk i linneskåpet och bäddade ner grisen. Han pratade mjukt och fint och klappade på den ledsna grisen tills den kände sig bättre!
 
Jag tänker att det är fantastiskt att ett litet barn har så mycket inom sig. Det finns där och växer och utvecklas av sig självt bara barnet får vara ifred i en miljö där barnet är tryggt och kan slappna av.
 
Jag märker nu att jag jobbat lite som en förskollärare. Det är ju inne att man ska dokumentera allt vad barnen gör. Det har jag gjort nu! Jag gör det för att jag tycker att det är roligt att skriva om det jag har omkring mig och för att jag vill uppmärksamma mig själv på vad mitt barn lär sig utan att gå i förskola. Egentligen är det ju helt meningslöst att skriva ner det här. Det är inga konstigheter. Inget mirakel (fast på sitt eget lilla vardagliga vis är det ju just ett mirakel som jag får vara med och ta del av!) utan något helt naturligt. Utan ett enda spår, utan ett enda foto, en enda skriven rad så har det hänt! Jag som mamma vet att det har hänt och jag kan berätta för pappan och syskon och mormor och morfar och farmor om vad vår lille krabat har gjort på dagen när de inte är med. Vi kan le tillsammans och tala om hur fantastisk han är och han ser vår värme i våra ögon och våra leenden och vi tar upp honom i våra famnar och glädjen strömmar över honom och genom oss. Det behövs ingen dokumentation till det - bara gemenskap!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar