fredag 22 mars 2019

Damer diskuterar


Jag tittar på Malou igen. Det är tre kvinnor som sitter och snackar, Linda Skugge, någon ung hjärnforskare och Åsa Beckman. De pratar om ekorrhjulet. Det är ju roligt att man äntligen pratar om hur hårt livet är för många, särskilt kvinnor, som inte räcker till någonstans och blir utslitna. Men samtidigt…det är inga vanliga kvinnor som pratar. Det är kvinnor som jobbar med spännande saker, om man ska vara elak, nästan hobbybetonade saker. Sånt som de tycker är kul. De är inte städerskor. Inte lagerarbetare. Inte förskollärare eller barnskötare. Inte undersköterskor. Deras arbeten är meningsfulla för dem. Antar jag. Men jag vet förstås inte. De kanske lider alla helvetes kval när de går till sina, eller sitter hemma och arbetar, jobb och drömmer om att sadla om till lärare, städerska, undersköterska...

Pratet blir i alla fall lite snett. Det handlar inte riktigt om verkligheten.

Arbetsnormen svävar som en dimma över dem. Arbete=förvärvsarbete. Linda pratar om att Åsa Linderborg skrev så dumt om Åsa Axelsson, om att hon var en snyltare som lånade böcker på bibliotek…snyltade på dem som betalar skatt. Linda skrattar och fnyser åt hur dumt Åsa L skrev…Åsa A hade ju sjukpenning och sen gjorde hon sitt ledighetsprojekt. Och nu jobbar hon väl igen. För det gör hon väl. Ledigheten var ju liksom bara ett projekt. Åsa är ju ingen hemmafru. Hu! Så klart inte! Det fattar ju alla…inte 17 är man hemmafru. Så då så…då får hon ju förstås vara med och få välfärd. 
Linda, precis som Åsa L, glömmer bort att även en hemmafru betalar skatt. Hon bor – skatt. Hon äter – skatt. Hon har kläder på kroppen – skatt. Hon värmer upp sitt hus – skatt. Hon slänger sopor – skatt. Osv osv. ALLA levande människor i detta land betalar skatt. Och har man ingen inkomst så betalas skatten av någon annan. Den förhatliga maken. Han som försörjer en kvinna, en hemmafru. Barnen betalar skatt. Bäbisar betalar skatt. Gamlingar betalar skatt. Föräldralediga betalar skatt. Arbetslösa betalar skatt.
I andra länder, helt och hållet moderna länder med sjukvård och vägar och skolor och bibliotek tänker man lite annorlunda. Där menar man att INNAN man betalar skatt ska man få ta undan en summa pengar som ska räcka till livets nödtorft. I Tyskland rör det sig om 80 000 kr per vuxen person i familjen. Om frun är hemmafru får maken ta undan detta belopp från sin lön åt sin fru. Och för barnen får man ta undan ca 70 000 kr per barn och år. När de pengarna är undantagna betalar man skatt. Man ska ju inte betala skatt två gånger liksom – en gång på lönen och sen en gång till för att köpa det man behöver för att överleva. Och barn ska inte betala skatt för det de behöver för att överleva. Men i det här landet räknar vi inte så. Den enda skatt vi talar om är inkomstskatten. Alla andra skatter alla andra människor betalar de glöms lite lägligt bort.

Malou filosoferar. Det kan ju bli en kvinnofälla om folk, och det betyder ju kvinnor förstås, det vet alla, börjar göra saker själv. Om man tar hem gamla mamma istället för att ha henne på hem. Om man tar hem barnen från fritids. Då hamnar man i kvinnofällan. Och Åsa B fyller på…jo, för det fanns ju ett skäl till att vi utvecklade det här samhället där man inte skulle behöva ta hand om gamla mamma eller sina egna barn precis hela tiden. 
Åsa och Malou glömmer bort en sak. En ganska viktig sak. Det är alltid någon som måste ta hand om gamla mamma. Eller om barnen. Det är någon annan som gör det. Kvinnor. Så kvinnornas ”frigörelse” skedde på bekostnad av andra kvinnors ”slaveri”. Vilket är bäst…om man tänker efter noga…ta hand om sina egna barn några år, vänta med arbete en period i livet…eller lämna in de egna barnen på dagis efter ett eller ett par år och sen gå och passa andras ungar i år efter år efter år? Vilket är mest meningsfullt? Vilket är lugnast? Vilket är mest tillfredsställande? Vad är frihet? 


2 kommentarer:

  1. Du reflekterar så klokt, varmt tack för att du delar med dig! Hittade din blogg idag, och kommer med nöje fortsätta följa dig. Står själv inför skiftet, att sluta arbeta utanför hemmet. Mina yngsta barn är 4 och 7 och jag har arbetet deltid sedan yngsta var 2.5. Men nu förstår vi efter nogsam uppföljning att detta inte är vare sig rimligt eller rättvist mot vår fina familj. Vår lösning är att jag är hemma och min man fortsätter arbeta. Vår könstillhörighet har inget med denna uppdelning att göra, utan vår fallenhet för olika typer av uppdrag och våra drömmar är det avgörande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Vad roligt att du hittat hit och gillar att läsa det jag skriver! Och vad härligt att ni kan följa era hjärtans röst när det gäller vad som är bäst sätt att ta hand om er familj!

      Radera