måndag 29 augusti 2016

Att acceptera...

I Stockholm inför de ju rätt till obegränsad förskola för alla barn. Nyheten delades på fb och där jag läst har folk uttryckt sitt missnöje. Till och med förskollärare tycker det är dumt. Och de tycker inte bara att det är dumt med tanke på att förskolan redan nu lider av för stora grupper och för lite personal. De tycker också att det är dumt eftersom barnen behöver sina föräldrar och syskon. Några skrev till och med att man borde döpa om förskolan till barnhem. Vissa undrade varför man ska skaffa barn om man inte vill vara med dem. Fast på Förskolan.se, en fb-sida som ägnar sig åt att skriva om hur bra förskolan är, där man ska verka för att göra det bästa av situationen, där blev folk med felaktiga åsikter åthutade. Tydligen är det så att arbetar man i förskolan får man inte vara negativ till förskolan eller till de beslut som tas av politiker. Man får liksom gilla läget. Man måste verkställa politikernas beslut och göra det bästa av det även om man tycker att det är fel. Det finns inget utrymme för att göra motstånd.

Det är skrämmande. Jag tänker på koncentrationslägerverksamhet. (ni fattar? inte bokstavligt utan mentalitetsmässigt) Man skapar en sjuk verksamhet. Det sjuka blir normalt. Man verkar inom det "normala" och försöker göra så gott man kan. Verka inom systemet. Fast systemet är fel. Det finns inte utrymme att göra motstånd. Man måste verkställa uppdraget. Jag ryser. Det är barn som finns i den här verksamheten. Levande människor. Eller människomaterial? Det känns nästan så. Förskolan har blivit en självgående maskin. Den rullar på som en egen levande organism som vi människor göder på olika sätt. En cirkelgång där alla inblandade sköter sin del, håller varandra i schack...för vem? varför? Vi får inte frågasätta. Uppdraget måste fullgöras. Inget motstånd. Arbeit macht frei.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar