Historieätarna

Jag tittar på Historieätarna, del tre, säsong 3. Det handlar om efterkrigstiden, 50-talet. Det är framåtanda, rekordår, utveckling..,Maten är gammeldags, husmanskost, men nymodigheter tränger sig in. Det var pastellfärgat och vackra kläder, härlig musik och den riktiga tonårstiden gjorde sitt intåg. Men allt var inte bara frid och fröjd. Hemmafrun fanns. Under kriget hade hon fått förvärvsarbeta som en hel karl verkar det som men sen kom freden och allt återgick till det normala. Kvinnorna fick gå hem igen och bli hemmafruar. Yvonne Hirdman kommer och berättar över en drink. Hon säger att det fanns en omedveten föreställning om att mannen skulle försörja hustrun. Samtidigt var arbetskraftsbristen stor. Så kvinnan slets mellan alla krav...barnen, mannen, arbetsmarknaden och skönhetsindustrin...och kvinnan försökte svara mot alla krav...för så var kvinnorna fostrade. "Att vara kvinna på 50-talet var ett straff, skulle jag vilja säga." säger Yvonne. Man försökte få bukt med kvinnoproblemet. Problemet bestod i att kvinnorna inte hade egna pengar, blev försörjda, var överflödig och onödig. Det var en hel katalog av eländen som avslutades med klimakteriet. Kvinnorna själva försöker rättfärdiga sin roll. De försöker förvandla sitt hemmafruande till ett riktigt jobb genom att göra scheman,,,städa på måndag, mangla på torsdag... Och det var psykiskt utmattande att leva hemmafrulivet. Många fick knapra tabletter. Fenedrin för att bli pigga och valium för att bli trötta. Problemen var särskilt stora i storstäderna med sina trånga lägenheter. Kvinnorna hade helt enkelt för lite att göra.

Programmet avslutas med några väl valda visdomsord. Programledarna älskar 50-talet för de fina kläderna, den goda maten, mopparna, pastellfärgerna...den gamla goda tiden. Men det är inte hela sanningen. Det finns en mörk baksida - de deprimerade hemmafruarna, alla barn som inte såg till sin pappa, papporna som inte förväntades ta del i sina barns liv. Vi uppmanas att tänka på detta när vi längtar tillbaka...

Ja, hur var det då? Stämmer bilden? Jag vet inte...jag levde inte på 50-talet. Men jag känner ju folk som gjorde det...min egen mormor och farmor var två av de där hemmafruarna på 50-talet. De lagade mat, städade, sydde kläder, vävde mattor, gick och handlade, tog hand om barn...Var de olyckliga? Nä, just dessa hemmafruar var ju inte det. De var nöjda och glada människor. Kände de sig överflödiga? Nä, de utgick från att de hade ett värde. De hade ju det. Hur skulle det ha gått om de inte hade utfört sina arbeten? Vem skulle ha lagat maten, tagit hand om barnen, sytt kläderna, städat och tvättat? Det fanns inga dagis, ingen snabbmat, inga storköp...

Nu har vi allt det där. Dagis så kvinnorna slipper ta hand om barnen. I alla fall om sina egna. De andras måste fortfarande tas om hand. Bilar. Så vi kan frakta både oss själva och barnen till våra institutioner. Dammsugare. Men någon måste köra runt dem. Frys och kyl. Någon måste fylla dem. Snabbmat. Bara in i mikron. Härligt. Vi kan nöja oss med att titta på god mat i glassiga kokböcker som kändisarna förser oss med. Vi kan sleva i oss maten någon annan tillverkat vid löpande bandet. Det är härliga tider.

Så då mår vi bra då. Alla vi kvinnor som inte längre lever i en tid där det är ett straff att vara kvinna. Vi står inte i våra kök och låtsas utföra ett riktigt arbete. Vi förvärvsarbetar och är nyttiga. Vi tjänar egna pengar. Vi är fria. Fria från allt. Både man och barn och hem. Vi knaprar inte fenedrin och valium längre. Vi knaprar annat.

Sedan 1991 har användningen av psykofarmaka ökat kraftigt bland unga. Antidepressiva medel i åldrarna 15-19 år har ökat med 16247 % bland kvinnorna. För kvinnor i åldrarna 20-24 har antidepressiva medel ökat med 3570 %. De unga kvinnorna är alltså inte riktigt lyckliga. Ändå står världen öppen för dem. De MÅSTE försörja sig själva. De FÅR inte förlita sig på en man. De FÅR inte ta hand om sina egna barn: De MÅSTE lämna bort dem, Med de framtidsutsikterna borde de sprudla av lycka. Men det gör de alltså inte. Och när barnen kommer blir det värre. Då ökar sjukskrivningarna. De har ökat kraftigt bland kvinnor sedan 1980-talet...när den riktigt stora utbyggnaden av dagis kom igång och när kvinnorna mangrant lämnade sin hemmafrutillvaro. Inte av egen fri vilja utan på grund av ekonomiska incitament. De tog nämligen inte reson förrän skattesystemet förändrades så att det blev omöjligt att driva en familj på en lön.

Så här står vi nu. I ett Sverige i verklighetens grå färger, inte solblekt pastell. Och den gamla goda tiden kommer aldrig tillbaka. Det vill vi inte...inte nu när vi blivit fria!