torsdag 17 november 2016

Föräldrar har dåligt samvete i onödan!

Jag bläddrar i ett nummer av Må Bra hemma hos min mamma. På ett av uppslagen finns en liten notis: "Föräldrar har dåligt samvete i onödan" står det.
Märkligt tänker jag. Varför finns den här artikeln i denna tidning? En tidning om hälsa och välbefinnande. Vad vill den säga? Det är så underligt...det sägs alltid, överallt, att det inte är så farligt att mammor och pappor lämnar bort sina barn, inte är tillsammans med dem i vardagslag, att det inte var bättre förr. Att allt är bra. Ha inte dåligt samvete. Det finns ingen anledning. 

Men kan det stämma? Att föräldrar är tillsammans med sina barn mer nu är förr? På riktigt alltså? Jag vet ju inte hur det är i USA. Studien är ju gjord där. Men här, i Sverige, kan det ju inte stämma. För 1965 var de allra flesta mammor hemma, hemmafruar. De hade alltså hela dagarna i samma lokaler som sina barn. Numera förvärvsarbetar de allra, allra flesta mammor. De börjar när barnet är ungefär 1 år. Och fortsätter barnens hela barndom. 70 % av mammorna jobbar heltid. Det betyder att de är borta från hemmet 8 timmar, och så lunchen, och så restiden på det...alltså mellan 9 och 10 timmar om dagen. Då är det ju en omöjlig ekvation...man kan inte vara tillsammans med sina barn mer tid om man inte finns där, på plats, som en fysisk person jämfört med om man hade varit just på plats, som en fysisk person hela dagarna. 

Men så är det väl det där med kvalitetstiden. Det är väl det som menas. Att de gamla mossiga hemmafruarna städade och lagade mat och tvättade och donade...krusade örngottsband och bakade leverpastej kanske! Och att de inte brydde sig om barnen alls. Och att dagisen därför var mycket bättre. För där aktiverade och stimulerade och utsatte barnen för fantastisk pedagogik. Men nu...nu är föräldrarna så mycket bättre...de ägnar sig åt sina barn på riktigt...umgås med dem, ger dem kvalitetstid. Men jag funderar...om man är borta 9-10 timmar så är man. Och hemmet finns kvar. Det ska städas någon gång. Maten ska handlas och lagas. Det ska tvättas. Och har man inte gjort det på dagtid så får man göra det på kvällstid och på helgerna. Hur blir det med barnen då? Mamman klämmer alltså in 1 timme och 40 minuter kvalitetstid mellan tvätt, matlagning, handling, städning...ja, och så ska pappan ha sin timme också. Till skillnad från 1965 när mamman som fanns hemma hela långa dagen bara hann med en knapp timme och pappan 16 minuter. Man tar alltså bort föräldrarna ur hemmen och vips så får barnen mer tid? Det är fantastiskt. 

Ja, inte vet jag. Jag är ju hemmafru. Har hela långa dagarna på mig att vara med barnen. Ja, utom med de som är i skolan förstås. Hur mycket tid lägger jag på barnen? Det är inte lätt att svara på. Jag tänker inte kvalitetstid direkt. Vi är här tillsammans. Cirklar runt varandra som planeter i samma solsystem. Ibland nära...ibland längre bort. Just nu sitter jag här vid datorn...sonen sitter på golvet bakom mig och bygger lego. Är vi tillsammans? Vi säger några ord då och då. Jag blir ditropad för att titta på något snyggt han byggt. Vi hör varandras ljud. Det är trevligt. Är det kvalitetstid? Måste jag sitta bredvid honom för att det ska räknas som samvaro? Nä, så tycker förstås inte jag. För oss ÄR detta att vara tillsammans. Och så går dagarna. Ibland gör vi något tillsammans...ritar, gör gymnastik, läser sagor, tar en promenad, lagar mat...annars gör vi var för sig...bredvid varandra, eller i olika rum...men vi är här. Tillsammans. Vi hör varandra. Vi kan prata när vi vill. Vi kan kramas, pussas, skoja...Hur många minuter det blir? Ingen aning. Det spelar ingen roll. Vi har full tillgång till varandras tid. Hela tiden. Och de äldre barnen...de träffar jag förstås mer om jag är här när de kommer hem från skolan. Det är väl liksom självklart. Vi fikar tillsammans. vi gör läxor tillsammans...de grejar med sitt..jag hör dem, kan sätta mig en stund hos dem, ropa på dem om jag vill något, de kan komma ner till mig om de vill snacka...Full tillgång till varandras tid. 

Men så enkelt är det inte i vår tid. Det ska räknas och mätas. Viktas och värderas. Viss tid är mer värd än annan tid. Och hur man än räknar så vet man att det alltid är bäst att inte vara tillsammans med barnen för mycket. Och då måste budskapet hamras in, hela tiden, som droppen urholkar stenen. Ha inte dåligt samvete. Det är ändå bäst att inte vara tillsammans med barnen. Så är det bestämt. Och så får vi tro det. Men samvetet. Det tystnar inte så lätt. 

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Nä, städa det anlitar vi städbolag till och matkassen står utanför dörren med halv tinade varor i när vi kommer hem :-)
    Ska besöka skolan här i byn snart inför äldsta sonens skolstart. Känner ni någon som går på nån waldorf då vi står i kön till en sådan också? Man är ju lite kluven till det kommunala.

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera