Jag läser lite här och lite där om förskolan. Det slår mig hur mycket förskolan har blivit en egen varelse...en samhällskropp som är självgående...den skapades till gagn för människan...tja, så att mammorna skulle kunna bli fria och sen hette det att de skulle bli nyttiga och för att barnen skulle bli fria och sedanblev det mera fokus på att de skulle lära sig...och sedan drog skaparen handen från skapelsen och drog sig tillbaka in i mörkret. Nu lever den vidare och översteprästerna tolkar och funderar, analyserar och löser problem...
I media presenteras glimtar av tolkningarna och samtidigt avslöjas vilken syn på barn och barndom och föräldraskap som har växt fram.
Nyss kunde man läsa om en supernanny som berättar om hur man märker att ens barn inte trivs på förskolan. Man ska fundera lite extra om ens barn börjar ställa ovanliga frågor om sin förskola eller inte ens vill gå dit. Då kan det vara ett tecken på att allt inte är som det ska. Supernannyn säger att det kan vara svårt att som förälder känna att man har tillräcklig inblick i barnens vardag på förskolan och i skolan. Det kan helt enkelt vara svårt att upptäcka när ett barn inte mår bra i skolmiljön, särskilt om barnet ännu inte lärt sig prata.
Men det finns i alla fall yttre tecken..man får titta efter om barnens basbehov är uppfyllda...att barnet är mätt, har vilat och fått sin blöja bytt.
Man får titta efter förändringar i barnets beteende. Om barnet har ett språk får föräldern ställa fiffiga frågor för att få information.
Man kan som förälder vara med i förskolan en halvdag eller en dag. Då kan man se hur barnets dag ser ut och vad barnet gör där.
Ja, det låter ju fint. Men ändå så outsägligt ledsamt. Plattformen är fastlagd. Barnen ska vara i förskolan. Ja, barnen ska gå i skolan...man kan till och med säga att barn som ännu inte lärt sig prata går i skolan...utan att problematisera just det faktumet. Ska barn som ännu inte kan prata gå i skolan. Det är helt normalt att föräldrar inte riktigt vet hur deras egna barn har det på dagarna. Det är så det är. Och om man börjar misstänka att barnet inte trivs...då får man försöka luska ut varför....försöka få någon slags bild av hur det lilla barnet har det på dagarna. Man får börja med att utröna att barnet får sina basbehov omsedda---mat, vila, blöja. Men vad är det för barndom? Räcker det? Är det verkligen normalt att föräldrar inte vet hur deras små barn har det på dagarna? Är det verkligen normalt att små barn inte fostras nära sina närmsta? Behöver inte barn så mycket mycket mer än att få sina basbehov omsedda? Men ingen undrar. Ingen funderar. Man nöjer sig med att skrapa på ytan. Vi försöker lösa konsekvensproblemen som uppstår när basen är sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar