fredag 16 februari 2018

Jag läser...

...den här boken...Feltänkt av Inger Enkvist. Den är bra. Fast obehaglig. Den handlar om skolan. Om varför det ser ut som det gör i verksamhetet. Enkvist undersöker alla strömningar som lett fram till den kunskapssyn och den inriktning skolan har fått i Sverige. Och det är inte roligt att inse att allt obehag jag känner och allt tokigt jag ser i mina barns skolvärld är resultatet av decennier av snedvridning av skolverksamheten. 
Jag är inte färdig med boken än. Man får läsa långsamt och tänka. Men hittills har jag läst om hur synen på individualitet, på medfödd kreatitivitet som ska blomma om barnet får vara ifred, om eget ansvar, om autonomi, om en icke-auktoritär lärrarroll som öppnar upp för andra auktoriteter...kompistrycket, och om IT-satsningarna. Allt jag läser får klockor att ringa och larma...jag känner igen...jag förstår varför det ser ut som det gör på riktigt därute i skolan. I mina barns skolor.

Jag tänker på den senaste veckan...det jag hört mina barn berätta om sin skolgång.

I mellanstadiet tittar de på film i engelskan. En tv-serie från utbildningsradion...läraren gör säkert så gott den kan...går igenom innan och låter eleverna jobba med filmen efteråt genom att svara på frågor i ett häfte. En glosläxa har givits också. En av tre hittills denna termin. eller om det var två. Minns inte riktigt. Jag funderar...vad exakt lär sig barnen? På vilket sätt är kunskapsöverföringen systematiserad för att skapa en planlagd inlärning? Jag tror att det mest bli något slags planlöst harvande tyvärr.

I svenskan ska de jobba med att skriva filmmanus. I grupp. Sen ska ett professionellt tv-team komma och filma. Kanske? Eller om sonen fattat fel. Vi får se. Det kommer nog ta sin tid. Undrar vad exakt barnen kommer att lära sig. Hur exakt kommer deras svenska språk att utvecklas? Vad är planen? 

I högstadiet skriver eleverna om romarriket. Ämnet är stort. Och det kan bli hur stort som helst. Läraren har inte riktigt givit några riktlinjer. Barnen ska läsa på olika ställen och sammanställa, tänka själv, resonera, dra slutsatser...och kanske lära sig något om romarriket. Det blir väl kanske något. men blir det en struktur? Vad var innan...varför blev det som det blev...vilket kom först och vilket sen...vad kom efteråt? Tror inte det. Läraren bryr sig inte så mycket om det. Eleverna är sysselsatta på sina plattor och läraren kan gå runt och fråga om någon vill ha hjälp. Sen skickas allt in och läraren kan läsa och stämpla dit en bokstav.

I tyskan i högstadiet jobbar de med realia. Tyska städer. Barnen skulle skriva ner ett antal meningar om några tyska städer på tyska. Först på svenska och sen på tyska. Det är svårt. Särskilt när man inte kan tyska. Och det kan man inte när ingen lär ut något om det. Ett grammatiskt moment har hittills gåtts igenom i tyskan i 7:an. Eller kanske två. Oklart hur det ligger till. Men inte mycket. Barnen vet hur presens fungerar. De har inte lärt sig ackusativböjning, inte dativböjning, inte genitiv, inte hur prepositionerna fungerar, inte perfekt, inte imperfekt, inte adjektivkomparation, inte adjektivets svaga eller starka böjning. Och väldigt få ord har lärts ut och tränats in. Alltså har barnen nästan noll verktyg att kunna skriva tyska meningar. Det blir någon slags terapiverksamhet. Vi leker att vi lär oss tyska. 

Varje vecka får jag ytterligare exempel på hur dåligt det fungerar därute i skolorna. Åtminstone här. Men så ser det nog ut överallt i varierande grad. Annars skulle det inte behöva skrivas böcker om eländet. Och jag sliter mitt hår i frustration. Det känns pyrt att skicka ut sina ungar i en verksamhet i timmar varje dag och veta att de inte lär sig det de ska lära sig. Och att de dessutom är utsatta för timmar av någonting...någonting som förmodligen skadar mer än det ger något. Det är ledsamt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar