tisdag 19 augusti 2014

Att vara en förebild

Av en händelse råkar jag läsa på Ebba von Sydows blogg. http://blogg.svt.se/ebba/2014/08/22266/#disqus_thread Det handlar om funderingar om hemmafruar. En hollywoodskådespelerska har hoppat av karriären för att vara med sina barn och säger att det är ett så fantastiskt val. Ebba och hennes väninnor funderar. Ska man vara hemmafru? Det är ju ändå så roligt att vara med barnen hela dagarna. Och det är jobbigt att pussla ihop allt som ska klaffa. Men så kommer Ebba att tänka på att när man väljer att bli hemmafru så har man inte lärt sig av historien. Man struntar i att tänka på framtiden, ekonomin, jämställdheten, barnens och relationens bästa. Ebba vill vara en god förebild för barnen genom att vara en förälder som har ett jobb hon tycker om. Hon vill inte att hela hennes liv ska kretsa kring barnen. Att hon sedan får dåligt samvete och måste pussla det är bara så livet ser ut. Men hon är lite kluven. Hon säger att det inte är att prioritera bort barnen när man arbetar. Hon säger att de som har råd kan ju göra det, hon missunnar dem inte det. Men det finns så många som kämpar för att få ihop det och som inte har valet. Men hur ska Ebba ha det? Är det bra eller dåligt att vara hemmafru? Vill vi det eller inte? Jag hänger inte riktigt med. Jag försöker bena ut det.

1. Det är roligt att vara med sina barn.
2. Det går inte att vara med sina barn eftersom man då inte är en bra förebild för barnen. Man tar inte ansvar för jämställdheten, barnens och relationens bästa, pensionen och ekonomin.
3. Livspusslet är jobbigt men det är en naturlig del av livet.
4. Alla har inte valet att bli hemmafruar och de kanske kämpar jättehårt och då är det inte schysst att säga att det är bättre att prioritera barnen framför arbetet.

Det var väl ungefär det blogginlägget förde fram. Tror jag.

Jag funderar på vad jag tycker.

1. Ja, det är roligt att vara med sina barn. Det är också jobbigt. Det är krävande. Det är mycket jobb att sköta om ett hem. Särskilt när barnen blir äldre. Det är mycket jobb med att sköta om all logistik och all service till en familj. Det är ett arbete att sköta om barn och hem. Ett mycket roligt och viktigt arbete.

2. Man kan visst vara en förebild samtidigt som man är tillsammans med sina barn hela dagarna. Man är en toppenbra förebild eftersom man visar i praktiken hur man tar ansvar. Man visar att det man har åtagit sig, det ror man iland. Man visar barnet vad det innebär att ta hand om ett hem, en ev trädgård, sköta sociala kontakter, hjälpas åt med saker och ting, ta hand om sig själv och sina nära...Man visar att familj är viktigt.

Det där med barnens bästa vet jag inte vad Ebba menar med. Jag antar att hon menar att barnen mår bättre på förskolan än hemma. Jag tror att hon har fel. Att man inte tar ansvar för relationen om man väljer att vara hemmafru vet jag inte riktigt heller vad hon menar med. Jo, det är klart att jag vet vad hon menar - att man blir ojämställd om en jobbar och en är hemma, att man cementerar gamla könsroller. Jag tycker att man tar ansvar för relationen när man försöker hjälpas åt, ser till att vardagen blir lite lättare för alla i familjen...Pensionen - ja, den tar man inte ansvar för förstås men va f-n - man lever ju bara en gång. Är pensionen viktigare än barnens barndom, än lite lugn och ro de där åren när barnen är små? Tänk om man dör innan man går i pension då? Då har ju slitet varit förgäves! En fördel med att välja att vara hemmafru är i alla fall att man lär sig leva snålt och det kan man ju ha nytta av när man blir fattigpensionär!

3. Livspusslet kan se ut på alla möjliga sätt. Man behöver inte välja 1000-bitarspusslet med hämtningar, lämningar, vabbande, sjukskrivningar, pendlande, krävande arbete, ett fantastiskt umgängesliv, tjejkvällar, gym, egentid...Man kan välja ett enklare pussel med färre bitar när familjelivet kräver mycket av en som vuxen. Då blir det inte så jobbigt utan roligt och harmoniskt.

4. Alla har verkligen inte valet att bli hemmafruar. Alla kanske inte vill bli hemmafruar. Undersökningar visar dock att upp emot 50 % av kvinnor skulle vilja vara hemma länge med sina barn om de bara hade möjlighet. Ja, folk vill alltså men kan inte av olika anledningar. Det svåraste hindret att överkomma är förmodligen av ekonomisk art. Det är svårt att klara sig på en lön i Sverige.  Betyder det att vi inte kan få säga att det vore skönt att få vara hemmafru? Ska de som har valet vara tysta för att inte såra andra som inte har valet? Varför? För att inte andra ska bli ledsna? Det tycker jag är fräckt. Ska vi inte alla kunna prata om hur verkligheten ser ut, hur vi skulle vilja att det vore? Ska vi inte kunna försöka jobba för att alla ska kunna få valet? För om vi ska vara ärliga - visst är det väl egentligen meningen att de som har fött barnen ska ta hand om dem? Är det inte det vi vill egentligen, innerst inne?

3 kommentarer:

  1. Jag läste också inlägget och funderade i samma banor som du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att det finns fler som tänker som jag...

      Radera
  2. Oh vad bra skrivet! Och vad kul att läsa någon vars tankar är som ens egna.

    SvaraRadera