I lördags...

...åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad! Det var en riktig hit! Precis som alla andra tycker vi mycket om Lars Lerins tavlor men också tv-programmen med honom och Junior. Vi fick med oss tre barn och min mor och far. 

Yngsta barnet blev glad när vi sa att vi skulle åka till museet. Han har sett några av tv-programmen och tyckt att det varit spännande och roligt...och så har han sett en del av Lerins konst i böcker jag har och på nätet och tycker förstås om dem! Gissa om han blev glad när han plötsligt fick syn på en man i rutig skjorta...Lerin! Vi tog mod till oss och bad om att få en autograf! Lerin var mycket vänlig och vi bytte några ord! 

Vi strosade runt och tittade på alla underbara tavlor! Vi pratade och jämförde...vad tyckte vi mest om! Vi tyckte om allt...de mörka eller isigt ljusa bilderna från Lofoten och de ödsliga från Värmland...båtar, midnattssvart himmel...de ensliga husen...de röda himlarna, det gula skenet från lampor i hus...det är suggestivt och ödsligt. Men de vackra naturbilderna med björkstammarna, blommorna som lyser i gräset...underbart...en varm och innerlig känsla. Och de katalogartade bilderna...fantastiska...hönsen i sina burar, fjärilar monterade i svävande rader, pärmar och böcker...Vi gillade som sagt allt.

Och så fanns där en vägg med oljemålningar av Lerin...också de fantastiska. 

Sen tog vi en kopp kaffe! Och det blev en liten upplevelse i sig! Vi fick välja varsin kopp...och det fanns många att välja på...alla olika, alla gamla och vackra, roliga, underbara...och efter att ha pratat lite med tjejen som stod bakom disken fick vi reda på att det var Junior som köpt in dem! Det var inte så lätt att välja men till slut fick det bli...

...en mormorsaktig hög sak med lila blomster och guldkanter!

En gästutställning pågick med tavlor av Inge Schiöler...också fantastiska tavlor...i olja och med fantastiska färgkonstellationer! 

En tv stod på i en hörna och där slog vi oss ner för att vila lite. Tre filmer som Lars Lerin gjort snurrade. Vi såg en som hette De Daglediga...där man får se inspelningar från 1984-87 med människor i Fryksdalen...intressant, underhållande...som att komma hem till människor och få glimtar av deras vardagsliv.

Ja, så blev det dags att åka hem igen...rikare på synintryck och samvaro...och dessutom med några böcker, vykort och en affisch i bagaget. En riktigt fin lördagseftermiddag fick vi tillsammans!