tisdag 17 oktober 2017

Paradistorg

Jag läste för en tid sedan romanen Paradistorg av Ulla Isaksson. Den har fortsatt att leva i mitt sinne och jag vill berätta lite om den. Den kom ut 1973 och den ledde tydligen till en upprörd och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Debatten kom att handla om huruvida kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen. I romanen förs det fram sådana tankar. Det talas också om en ny människotyp, Aniarabarnen, kyliga varelser utan empati som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet.

Boken handlar om familjen Wik och deras sommarhus Paradistorg. I centrum står den 58-åriga, frånskilda läkaren Katha. Hon arbetar på sin privatklinik hela året och sedan när sommaren börjar stänger hon den och far ut till sommarstället hennes far byggde för länge sedan. Paradistorg! Där finns de två gamla föräldrarna. Där finns också hennes tre barn med respektive och barn. Hit kommer Kathas väninna Emma varje sommar. Och dit kommer en väninna till hennes yngsta dotter Sassa. Ingrid som hon heter är en problemfylld människa och hennes 8-årige son har lika stora problem han. På sommarstället finns också Saga och Artur. De bor granne med Paradistorg och hjälper till i hushållet och i trädgården.

Paradistorget är just så där som namnet antyder...ett paradis och en mötesplats. Huset och omgivningarna träder fram som en idyll. Och det är som en samlingspunkt. Gamla och unga möts. Olika samhällsklasser möts. Män och kvinnor möts. Olika tider möts...det gamla samhället möter det nya som växer fram. Och mötena är inte friktionsfria. Problem uppstår både här och där. Den gamla mamman har sina bekymmer med sin make och med sin dotter Katha. Katha har sina bekymmer med sina barn. Det är krångel mellan föräldrar och barn och boken slutar i en total katastrof när det gäller ett av de där barnen men samtidigt finns något slags hopp i det hela...kanske finns det mer kärlek än vad man trodde.

Boken är väldigt bra tycker jag. Man dras in i den här världen och blir verkligen engagerad i alla de olika personerna och deras bekymmer.

Man vaggas in i den här sommarvärlden och blir nästan som en medlem i familjen och bekymren är till att börja med liksom personliga...det handlar om att vara i olika skeden i livet och på olika platser i samhällsstegen...det känns rätt vänligt ändå...inga jättestora saker utan idyllen känns liksom övervägande ändå. Men början på boken har förberett marken för en helt ny tyngd och ett helt nytt allvar. Katha och väninnan Emma träffas i bokens inledning. De går på teater och ser Aniaraoperan. Och Emma kan inte släppa ämnet. Hon tycker att människorna har blivit Aniaramänniskor...kalla och hårda och utan medkänsla. När sedan väl Katha kommer ut till Paradistorg pratar hon först med Saga som genomgår en kris. Hela hennes världsbild och barnatro har rubbats i sina grundvalar efter att hon arbetat på ett sjukhus och vårdat ett missbildat barn. Hon avskydde detta barnet till att börja med men sedan blev han en människa för henne och hon började känna kärlek. Barnet dör efter något slags medicinskt ingrepp och Saga uppfattar det som ett mord. Och hela hennes tro på mänskligheten går i kras. Hon kan inte tro på sin Gud längre och hon kan inte vara glad mer.

Sedan lunkar boken vidare ända tills Emma kommer på besök som hon gör varje sommar. Men det vill sig inte den här gången. Emma väljer att sova i källaren istället för uppe hos Katha. Emma är inte glad. Det där med Aniarabarnen hänger över henne och egna personliga upplevelser från ungdomen spökar för henne. Och så det där med Ingrid och barnet King som ingen vill veta av, inte ens hans egen mamma.

Emma uttrycker sina tankar tydligt för första gången i samband med en kontrovers som rör just Kings beteende. Sassas (Kathas yngsta dotter) pojkvän Puss vill inte förstå vad Emma menar med Aniara-människor. Han tycker att det låter skrämmande och överdrivet. Emma replikerar då att det inte ser likadant ut på landsbygden som i städerna, betongtundrorna. Ture (gift med Kathas äldsta dotter Annika) skrattar då och hånar ungdomar som slår sönder saker och förstör för skattebetalarna. Puss funderar vidare på det där med en ny människotyp. Han säger att de barn han känner liknar barn som han minns dem från sin egen ungdom och som hans mamma berättade om från sin. Han tycker att dagens barn liknar de gamla precis som lingon. Emma tänder till och frågar:

"Och vad tror du det beror på att du sitter där så trygg på din stol och alldeles uppenbart inte har några som helst svårigheter med självkänslan eller med dina medmänskliga kommunikationer?"...."Jo, det ska jag tala om för dig! Det beror på din mamma, som nog lät dig leka mycket med sina bröst och som med allra största säkerhet älskade dit och hade tid att visa det." Emma blir allvarligare och fortsätter: "Och det barn som i tidig barndom icke får njuta denna ljuva rätt - och observera!"..."det ordet har två betydelser! Vad tror du händer med det?" "Vad händer ett spädbarn som lämnas utan vård?" Puss svarar att det dör väl. "Emma nickar. "Och om det via sinnrika anordningar får mat och blöjor men ingen mänsklig röst, inga händer, inga ögon?""..."Tja, det äter,skiter, sparkar och fäktar, snorar, dreglar, ylar, lallar, växer, får tänder och så vidare - men det blir aldrig människa och det kan aldrig någonsin ta igen vad det har förlorat under - låt oss säga de två första åren av sitt liv." Puss invänder att detta måste väl ha varit vanligare förr. Emma berättar om vad hon ser i Stockholm och så frågar hon: "Vet du hur många genomsnittstimmar ett stockholmsbarn framlever på de där förvaringsanstalterna som kallas daghem? Tio och en halv, du lingongosse!" Puss invänder att på daghemmen får de ju vård, händer och ögon och allt det där. Emma fnyser åt det. Ture säger att vi inte skulle klara oss utan daghem. "Och våra erfarenheter är mycket goda. Dessutom hävdar jag med frenesi, att föräldrar också har rättigheter!" Emma blir ännu argare. "Du har inga som helst rättigheter förrän Andreas har fyllt åtminstone två år!" Puss bara skrattar och Ture säger: "Jag är urtrött på den där utnötta determinismen, som bara tjatar om att mödrar som inte älskar får barn som hatar."

Diskussionen fortsätter. Ture pressar Emma att få ur sig allt vad han vet att hon står för. Han säger att: "Du är som grekernas modergudinna med de tjugo brösten. Tala om för honom (Puss) vad du tycker om den moderna kvinnan till exempel." Emma skrämmer de andra när hon spänner blicken i dem och med det lugn hon har när hon börjar tala: ""Ni skulle inte ha bett mig", säger hon långsamt, "för nu måste jag svara och det blir inga mjölkmilda sanning om jag ska säga som jag tycker och något annat vägrar jag, för nu har jag tyckt det här så länge att jag vågar säga det högt. Det är en skam att vara människa idag, men det är en ändå svårare skam att vara kvinna. Varför? Därför att kvinnan bär ett större ansvar men vägrar att låtsas om det. Därför att hon förnekar sig själv och sina resurser, det helt unika i sin möjlighet att ge liv och att på ett människovärdigt sätt ta hand om detta liv.""

Emma berättar om att hon ber unga kvinnor att inte röka när de väntar barn. Att hon ber dem att amma får både barnets som deras egen skull. Men nä, mammorna tycker bara att det är slaskigt och oestetiskt och att man får hängbröst. Hon berättar att hon talar till väletablerade, ekonomiskt och yrkesmässigt välutrustade mödrar om att "deras barns framtida trygghet och självkänsla beror av hur mycket tid och kärlek de vill ägna dem under den första tiden av deras liv. Två år ber jag, bönfaller jag, tigger jag. Två år det är inte mer än en tjugondedel av ditt yrkesliv, inte mer än en fyrtiondel av ditt eget liv. Men de stirra på mig som om jag vore galen: Du är inte klok, säger de mycket riktigt, jag skulle bli tokig på kuppen. Ja, det är en större skam att vara kvinna idag än någon gång förut, säger hon och orden droppar förstorat tydliga genom en tystnad, där de hör ljusen på bordet fräsa och regndropparna prasslande leta sig neråt i vinlövet utanför fönstret. "För första gången i historien kan kvinnan själv bestämma över sin kropp och vad gör hon? I en tid när allt förtvinar, förgiftas och förstörs gör hon sig till en apekatt efter mannen , hon eskalerar och accelererar i den vansinniga teknologiska utvecklingen, hon går in i nyttighetsprocessen på mannens villkor och odlar därmed den livsfarliga konkurrensen i stället för den gåva till samspel som hon har fått i sin utrustning. Hon skall till varje pris vara lika tuff, lika krass, lika rationell som mannen, och det skamligaste av allt, hon böjer in sitt biologiska unikum under samma fruktansvärda "rationella" lagar. Hon parar sig som ett djur men hon har mindre förstånd att vårda sitt barn än djuren har."

Efter detta långa (det är ännu längre) tal samlar sig Ture. Han verkar "samlad, handlingskraftig, ansvarsmedveten." Han går fram till Emma och lägger armen om henne och säger "Du har fel i alla fall, Emma, hur länge du än har tänkt. Vi har alla skuld i detta, hör du? Alla! Tänk på Annika: hon är rena motsatsen till det du målade upp och det vet du. Hon har i alla år matat mig med dina idéer och jag har insett, att hon haft rätt. Men ror du att jag har levat upp till det? Tror du att jag har förmått ta in ens en fingerborg av det? Det är inte kvinnan det är fel på Emma, det är människan och hon är självmordsmässig. Hon vill sitt eget fördärv och hon kommer att utrota sig själv. Du sörjer över det, men jag orkar inte - det är hela skillnaden!"

Det tar sig inte mellan Katha och Emma. Det finns liksom ingen glädje mellan dem. Emma kan inte bortse från allt det allvarliga hon ser när det gäller barnen, mammor, familjer, samhället. Hon kan inte gå in i Paradistorgsidyllen och glömma det utanför. Och det hårda samhället har också nästlat sig in i Paradistorget. Det olyckliga och oälskade barnet King finns här. Den oförmögna och sargade Ingrid likaså. Och Kathas sonson Tomas som plågas både av världsläget och kontaktlösheten mellan honom och föräldrarna är här också. Men Emma och Katha gör i alla fall sin årliga båtuflykt. De har det roligt och njuter av bad och picknick på den ensliga ön de åker till. Men så blir Emma dyster igen. Hon berättar om något hon aldrig berättat om förut.Att hon genomgått en illegal abort i sin ungdom. Att hon blivit lurad att ta bort det. Och utflykten slutar i moll.

Ett sista samtal har de...i källarrummet där Emma envisas med att sova. Katha påminner Emma om att hon ändå hjälpt så många människor. Men Emma vill inte lyssna. "Jag har ju redan sagt dig, att det inte finns några barn längre, och du vill inte tro mig, men jag har papper på det Katha. Kalla fakta! De föds förgiftade och förstörda, övergivna och ångesthotade med nyckeln kring halsen och gänget som väntar. De får varken ömhet eller motstånd, varken kärlek eller fasthet. De tränar sig i övervåld: de måste vara tuffa, måste förhärda sig, måste berusa sig - förstår du inte? Hur ska de nånsin kunna bli Någon , när de hela tiden behandlas som Ingen?"

Detta blir det sista samtalet mellan dem. Morgonen därpå har Emma rest sin väg. Efter detta är liksom sommaren slut. Augusti gör sitt intåg och luften förändras...den bär på förruttnelse och aningar om höst. Och katastrofen som skall drabba dem alla väntar och närmar sig snabbt.

Jag gillade som sagt boken. Och jag tycker att det var så oväntat och intressant att Isaksson lät en bokperson prata så öppet och hårt om de förändringar som ägde rum i samhället vid den här tiden, 70-talet...när mammorna lämnade hemmen i enormt rask takt...även om orden är hårda och är dragna till sin spets tycker jag att det ligger en hel del i resonemanget. Men ämnet verkar inte ha fortsatt att engagera någon...snabbt blev det nya samhället det normala. Hur barnen har det när de tas från sin mamma vid 1 års ålder och fostras långa dagar på institution resten av barndomen för att senare bli de där nyckelbarnen man tyckte var upprörande på 70- och 80-talet...det är inget någon längre tänker på. Det är så världen är beskaffad helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar