tisdag 10 oktober 2017

Det nya patriarkatet

Problemet med feminismen om man har de där gamla trista och onaturliga mammakänslorna är att det inte är feministiskt att ha mammakänslor. Ja, så verkar det vara om man läser hur Lady Dahmer resonerar. Eller jag tror att hon menar så här: att kvinnor som tar hand om egna barn inte gör det av en slump. De har fostrats till att göra det. Av patriarkatet. Och killar som gör karriär har fostrats till det av patriarkatet. Det är de rådande könsnormerna som orsakar det här. Nu är Lady Dahmer hemmafru. Och hon får tydligen skit för det eftersom hon sviker feminismen när hon är det. Och nu vill hon förklara sig. Det är av praktiska skäl hon är hemmafru. De har ställt sig i att ha hus och hennes make tjänar mer och allt det där vanliga. Verkligheten sätter liksom hinder för att hon ska kunna leva jämställt på det sätt hon egentligen vill det. Hon tycker att det är roligt att vara med barnen. Men det är ett skitval. Ett dåligt val och hon försöker indoktrinera sin dotter att inte hamna i samma sits som hon själv.

Lady Dahmer skriver också att det är livsviktigt för kvinnans frigörelse och självständighet att vi klarar oss på egen hand ekonomiskt. Att göra sig beroende av någon som man gör som hemmafru är ett skitdumt val.

Ja, det är inte lätt livet. När hjärtat säger ett och när hjärnan säger ett annat. Fast jag fattar inte riktigt. Hemmafru...det är ju inget någon ska vara överhuvudtaget. Det ingår inte i några normer och inte i några strukturer alls i våra dagar. Hemmafrun är död. Vare sig hon skulle vara kvinna eller man. Så jag fattar inte riktigt varför Lady Dahmer inte bara sätter ungarna på dagis och tar ett jobb. Vi har ju kommit så långt i vår strukturella utveckling numera att alla jobb faktiskt kan anses vara en karriär. Vi jobbar inte längre för att försörja oss och för att få mat på bordet utan ett jobb är en karriär. Punkt.

Det är svårt att reda ut sina tankar. Och är man feminist verkar det vara ännu svårare. Hur ska vi ha det nu då? Var är det där patriarkatet? Vilka strukturer gäller? Förväntas vi mammor vara omhändertagande? Vem kräver det? Hur går den här fostran till? Var tillägnar vi oss de stereotypa könsrollerna? Hemma? Under det där året barnen är hemma numera? På dagis där alla proffsmammor, de statliga hemmafruarna finns? Ser barnen dagisfröknarna och så skapas mönster och strukturer i deras hjärnor att kvinnor jobbar med barn? Vilka kvinnor rör det sig om? Det är ju inte deras egna mammor utan andra. Tror barnen att det är en speciell sorts varelser som tar hand om barn? Och vilka av flickebarnen kommer att identifiera sig med den här speciella typen av kvinnor? Eller härmar de sina mammor...de som lämnar av dem varje morgon, varannan om jämställdhet råder? Det är svårt att veta.

Jag ser ett patriarkat. Jag ser mönster och strukturer. Patriarkatet är staten och media. Här finns både män och kvinnor. Mest karriärkvinnor och karrärmän. Kalla och hårda och empatilösa. Kanske är de avundsjuka och missunsamma också? Om de offrar sina barn kan väl gott alla andra göra det också. Om inte de tar hand om sina ungar ska väl inte kreti och pleti få göra det heller. Patriarkatet har lagt fast den rådande strukturen. Kvinnor väntar och föder barn. De som känner för det ammar. Men det minskar. Förmodligen blir det så när mammor har berövats sina mammadrömmar. Om man vet att ungen bara är ens alldeles egen i några månader...varför binda sig så hårt....det gör bara ont i hjärtat då. Sedan slår strukturen fast att 480 dagar har tilldelats barnet. Målet är att de ska bli färre. Pappan måste ta 90 av dessa 480 dagar. Annars tillfaller de patriarkatet. Du är inte godkänd och då ska du ha sitt straff. När de sista dagarna är till ända tillfaller barnet patriarkatet. Där arbetar patriarkatets riktiga hemmafruar. De gör karriär. De gör inget skitval. De tjänar ju pengar, får pensionspoäng och är jämställda...de har brutit de traditionella strukturerna och är godkända. De är visserligen kvinnor. Men de är inga mammor. Och det är all skillnad i världen. Föräldrarna...ja enligt den rådande strukturen som patriarkatet har fastlagt skall de arbeta heltid. De skall vabba lika mycket. För statens barn blir ofta sjuka. Kvinnovarelserna blir oftare sjukskrivna. Det ser patriarkatet som ett problem. Det är inte jämställt. Och så gör ju inte kvinnovarelserna sin plikt. De maskar på något sätt. Eller det kanske är synd om dem. Men problemet kan lösas. Mer arbete är medicinen. Färre föräldradagar. Färre vabdagar. Mer jämställdhet á la patriarkatet så ska det nog bli ordning på kvinnovarelserna.

Jag tänker att dagens patriarkat är det mest stenhårda man kan tänka sig. Det har inte som en enskild patriark några känslor. Det älskar inte sin fru. Det vill inte sina barn väl. Det arbetar inte ihop med sin fru. Det är en maskin. Och vi är kuggarna. Vare sig vi är kvinnor eller män. Men mest om vi är kvinnor. För vi är inte gjorda av stål. Vi har livmödrar och mjuka bröst och mammakänslor som skriker något, eller i alla fall kanske viskar någonstans djupt därinne. Och det här patriarkatet gör männen hårdare än någonsin. Deras kärlek och omsorg om fru och barn tvättas bort. De tänker på pengar. Att frugan måste vara en arbetshäst för att pengar till nöjen och resor ska komma in. Och barnen. Ja, vem bryr sig. Det finns dagis. Fritids. Datorer i tysta hem. Det går bra.

Jag skiter i vilket. Jag är hemmafru. Stolt hemmafru. Det är inget skitval. Det är ett toppenval. I alla fall om man hittat rätt karl. En man kan lita på. Det trista är att överpatriarkatet inte tycker att man är värd något. Trots att man tar hand om barn och är sin egen rut och rot så är man icke godkänd. Man gör inte karriär. Man mår bra. Och det gillas inte. Det är inte vår uppgift att må bra. Vår uppgift är att arbeta för patriarkatet. Och det gör de äkta feministerna. De går lydigt patriarkatets ärenden. Det blir så när man inte ser strukturerna tydligt.















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar