Man pratar om hur viktigt det är att se till att barnen lär sig att freda sig. Det pratas om hur killar lär sig att alla tjejer är liksom deras...att de fostras till att tänka att alla tjejers kroppar är deras att göra vad de vill med. Det börjar på dagis...de får knuffas och retas och bära sig åt och tjejerna fostras in i att tänka att killar är såna och att de egentligen nog bara är kära i dem och visar det på det sättet. Det har rapporterats om att små barn utsatts för sexuella övergrepp redan på dagis...och då av andra småpojkar. Det börjar så tidigt.
Och allt det här ska lösas genom att barnen lär sig freda sig. Lär sig att se sin kropp som bara sin egen och lär sig säga stopp när någon gör något som inte är ok. Rädda barnen har knåpat ihop en skrift om hur det ska gå till. Stopp - min kropp! Heter boken. Där kan man läsa om hur man redan från början hjälper barnet att få integritet. Mycket av det som skrivs låter vettigt. Det handlar om att lära sig lyssna på vad man själv vill, om att säga nej när något känns fel och lyssna på när andra säger nej. Det handlar om att varna för vuxna som kan göra "dumma saker." Och det handlar om att inte pusha barnen att pussa, krama eller sitta i knät på släktingar om de inte vill.
Men så finns det också en del andra råd som känns märkliga. För mig i alla fall.
Redan när barnet är 1 år gammalt är det dags att börja träna barnet till självständighet. Då är det dags för barnet att börja lära sig att tvätta sina privata kroppsdelar och barnet kan göras delaktigt vid blöjbyte och så småningom börja lära sig torka sig själv efter toalettbesök så tidigt som möjligt.
Munnen är också ett privat område. Barnet ska uppmuntras att äta själv tidigt. Man ska inte tvinga in maten i barnets mun. (Fast det kanske inte så många föräldrar gör förhoppningsvis utan mer kanske matar dem...stoppar in i munnen när barnet öppnar den.)
Det är också viktigt att de vuxna tar sig tid att förklara varför vi gör saker med deras kropp till exempel byter blöja och att de vuxna ibland måste göra saker som barnet inte har lust med eller vill.
Vi vuxna ska inte bry oss om att småbarn som äter själv eller ska ta hand om sin personliga intima hygien kan vara krångliga och tidskrävande. Vi ska tänka på att det har stor betydelse för framtiden. På det här sättet blir barnets integritet stärkt och självkänslan likaså.
Jag tänker att det är helknasigt alltsammans. Små 1-åringar som ska lära sig tvätta sig själva, byta blöja på sig själva, torka sig själva på toan...få höra resonemang om att vuxna ibland måste göra sånt som barnet inte gillar...jag antar att det rör sig om blöjbyten och toaletttorkningar på förskolan där barnet måste ta emot hjälp av pedagoger. För hemma...när mamma/pappa byter blöja, torkar rumpan är det väl inte riktigt så...om ett barn krånglar och vrider sig...det lirkar man väl med? Busar, blåser i magen, skämtar...lockar för att kunna få blöjbytet gjort. Och vad händer på kuppen? Prat, närhet, kontakt. Det är väl därför barn är hjälplösa och i behov av hjälp så länge som de är...för att de ska lära sig så mycket...och att detta sker i samspel med företrädesvis mamma och pappa. Barnet behöver få kroppskontakt, ögonkontakt, pratkontakt...ur omsorgen kommer utvecklingen. Och barnet och den vuxne kommunicerar. Det är den där anknytningsdansen...där barnet tar emot hjälp men också visar vägen...mot självständighet. Rätt vad det är vill barnet göra själv...klä på sig, borsta tänder...och mamma/pappa låter barnet pröva, hjälper till om det behövs...Rätt vad det är visar barnet att det inte längre vill bli torkat i rumpan...det kan själv, blir lite mindre oblyg, blir större. Rätt vad det är börjar barnet äta mer på egen hand efter att först ha blivit matat, sedan en kombination av matning och egenätande...och så går det av sig självt...utan att det riktigt har märkts att någon träning har skett.
Barn och förälder följs åt...utvecklas tillsammans...
Men det går inte i dagisland. Här sker allt bakochfram. Först ser man till att barnets integritet kränks...när det ska bytas på, torkas, matas, sövas av främlingar i institutionsmiljö. Sen låtsas man att allt är normalt. Ja, rentav bättre än i hemmet. Här blir blöjbytena och toabesöken pedagogiska tillfällen. Och så upptäcker man att det inte funkar. Och då blir reaktionen att...inte förändra barnets uppväxtförhållanden...utan att förändra barnet. Göra barnet stort. Vuxet i förtid. Beröva barnet omsorg för att värna barnets fysiska integritet.
Det är galet. Helgalet. Föräldrar som har småbarn som fortfarande har behov av hjälp med intima göromål borde ha rättighet att själva bestämma över vem och var den här hjälpen ska ges. Om föräldrarna själva vill ta hand om det bör de ha rättvisa ekonomiska möjligheter att kunna ta hand om sitt eget barn. Om de hellre lejer ut omvårdnaden borde det vara en rättighet att bestämma över vem som ska ta hand om barnet.
Men så är det inte i dagisland. I dagisland skruvar vi till verkligheten så att den ska passa till den fastlagda modellen. Och då får småbarnen bli precis som gamla tiders barnhemsbarn...vuxna i förtid, tvingade att ta hand om sig själva. Det tyckte ingen var bra. Men i dagisland blir detta till något fantastiskt och utvecklande och pedagogiskt. Det blir bra. För det måste det bli. Och då blir det det. I planekonomier är det inte verkligheten som betyder något. Bara planen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar