måndag 16 juli 2012

Våga ta plats i ditt barns liv

Senaste lästa bok - Våga ta plats i ditt barns liv av Gordon Neufeld och Gabor Maté.

Våga ta plats i ditt barns liv : så stärker du relationen till ditt barn och undviker att barnets jämnåriga övertar din roll (häftad)

Gordon Neufeld är filosofie doktor och arbetar som psykolog i Vancouver. Gabor Maté är medicine doktor och författare. Boken handlar om hur föräldrar har förlorat sin roll som anknytningspersoner i sina barns liv och ersatts av jämnåriga. Fenomenet kallar författarna jämnårigorientering. Den här sk jämnårigorienteringen får stora effekter på barnens utveckling. Orsakerna till jämnårigorienteringen ser författarna som ett resultat av flera olika faktorer i vårt samhälle:

- ett ekonomiskt system där båda föräldrarna måste yrkesarbeta.
- en ökad kommersialisering.
- den tekniska utvecklingen.

Författarna menar att grundorsaken till jämnårigorienteringen är ANKNYTNING. I vårt samhälle är det lätt att vi "släpper" våra barn och eftersom vi som människor är programmerade att anknyta uppstår ett tomrum - ett anknytningstomrum. Vi står inte ut med tomrum och om inte föräldrarna finns tillgängliga anknyter barnen till andra som finns i deras närhet - andra barn!

Boken är mycket intressant och sätter fingret på saker jag har funderat på - hur dagis påverkar barnens utveckling, hur lämpligt det är att barn är ensamma hemma, alternativt tillsammans med andra barn på eftermiddagarna efter skolans slut (de är för stora för fritids och föräldrarna arbetar), hur tonåringar påverkas av bristande vuxenkontakt...

Boken är indelad i fem delar som var och en behandlar olika sidor av jämnåriganknytningen:

1. Förklarar fenomenen.
2. Berättar om hur föräldraskapet undergrävs av jämnåriganknyting.
3. Förklarar hur jämnårigorientering hindrar barn från att utvecklas till en sant självständig individ. Kapitlet tar upp omognad, mobbing, för tidig sexualitet, problem inom skolan.
4. Berättar om hur vi kan hålla kvar våra barn  i vår anknytningskrets eller alternativt vinna tillbaka dem.
5. Handlar om hur vi förebygger jämnårigorientering.

Boken börjar med att förklara hur barn fungerar. Barn är inte färdiga utan genomgår en utveckling för att mogna och bli självständiga individer. Barn behöver en kontext, en anknytningsrelation. För att låta sig fostras behöver barnet knyta an till en vuxen och söka kontakt och närhet. Detta visar sig i att barnet klänger sig fast och vill vara i anknytningspersonens famn. Anknytningsrelationen är det enda som kan ge föräldraskapet dess rätta kontext. En stabil föräldraanknytning ger en trygg utgångspunkt för utflykter i världen, tillflykt och källa till inspiration.

Författarna påstår att anknytningsrelationen måste bestå så länge barnet behöver föräldrarnas fostran.

Allt detta låter ju rimligt eller hur? Inget konstigt! Men författarna menar att vårt samhälle och kultur inte längre understöder barnets anknytning till föräldrarna.  De menar att barn inte längre orienterar sig efter de fostrande vuxna som finns i dess närhet utan i själva verket fostras av andra omogna individer som saknar förutsättningar att vägleda - alltså av andra barn och ungdomar! Barn måste ha en orientering, en vägledare och om inte vuxna tar det ansvaret kommer barnet att vända sig mot någon annan som finns i närheten.

Anknytningen är både fysisk och psykisk. Den psykiska orienteringen ökar efter hand och handlar om att man behöver skapa en egen uppfattning om vem man är, vad som är verkligt, vad som är bra, dåligt osv. Barn måste orientera sig med hjälp, de kan inte själva. Anknytningen tillgodoser detta hjälpbehov. Anknytningspersonen är orienteringspunkten.

Författarna menar att vårt samhälle genomgår ett kulturellt sammanbrott. Vårt samhälle tjänar inte våra barns utvecklingsbehov längre. De menar att det har skett en nedmontering av den sociala kontexten som krävs för att såväl vuxnas föräldrainstinkter som barns strävan efter anknytning ska fungera på ett naturligt sätt. Författarna hävdar att vi utsätter barnen för situationer och kontakter som uppmuntrar jämnårigorientering. Barn placeras i miljöer där de tillbringar en stor del av dagen i varandras sällskap. De får kontakt med andra barn och inte med de vuxna som är viktiga för dem. Barnen ägnar betydligt mindre tid åt nära kontakt med föräldrar och vuxna och processen accelererar allt eftersom barnen blir större.

Författarna skriver att det är omöjligt för en person som inte tillhör familjen att fullt ut tillgodose ett enskilt barns anknytningsbehov och orienteringsbehov. De skriver också att anknytning kan uppstå på två sätt:
1. Som en naturlig följd av en befintlig situation.
2. Som en följd av att det finns ett anknytningstomrum som till slut blir outhärdligt och därför måste fyllas. Barnet anknyter då till någon annan som finns i dess närhet.

Om det som står i boken stämmer (och det tror jag att det i huvudsak gör!) verkar vår nuvarande familjepolitik alldeles uppåt väggarna! Allt det jag instinktivt känner kanske alltså är rimligt!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar