Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 22 september 2017

Vardagsveckan...

...är snart slut! Det är fredag! Det är skönt! Maken har varit bortrest sen i måndags och kom hem igår! Det var också skönt! Veckorna när han är bortrest är jag extra glad över att jag har förmånen att kunna arbeta hemma. Om inte vet jag inte hur jag, vi, skulle må. Vi skulle bli tröttare förstås. Grinigare. Det skulle bli svårare att få ihop allt. Men nu är det som tur är inte så. Jag är hemma och kan fortsätta sköta om allt som vanligt. Det blir ändå lite mer arbetsamt förstås. Det blir inget handlat och disken får jag ta helt själv...ingen gör något litet extra handtag på kvällarna. Jo, barnen är rätt duktiga...de plockar in i diskmaskinen...nästan allt...dukar om jag ber dem...men de är inte som vuxet folk riktigt än...inte ens de som är nästan vuxna. Mina föräldrar har bjudit mig på lunch ett par gånger...det var snällt...skönt att få lagad mat och sätta sig vid dukat bord...roligt med sällskapet!

Veckan har annars varit ungefär som vanligt!
Upp på morgnarna.
Frukost till barnen.
Rusta iväg dem och vinka hej då!
Frukost till mig och N.
Städa och diska och tömma diskmaskin.
Tvätta och vika.
Bädda och plocka.
Torka och flytta på saker.
Skola med N. Det är roligt. Det går framåt. Matte och plus och minus och läsa och skriva och rita och lite flöjt har vi börjat med. Två toner känner han igen...H och A...och får bra ton nästan alla gånger.
Gå ut kanske.
Lunch.
Kaffe.
Städa och plocka.
Trädgården.
Barnen hem.
Fika.
Prata.
Läxor?
Spela fiol.
Förbereda mat.
Äta mat.
Diska och plocka.
Fixa i ordning för kvällen...för nästa morgon
Sagor och sånger.
Tv med nästa barn...en kopp te...ett avsnitt av en deckare...
Säga god natt.
Säga god natt till större barn. Prata lite. Plocka lite i rummen.
Tv...sticka...en liten stund...
Sängen.

Och så...utvecklingssamtal för ett barn, cykla till fiol med något som glömts, åka till stan, bibliotek, åka till läkarbesök med ett barn, fika på stan med två barn och mamma, ta en cykeltur med minstingen, gå med ut på longboardturer med minstingen, spela piano för nöjes skull, klippa och rensa i trädgården, samla upp och lägga i säckar, skura golv i tvättstugan där någon spillt något, städa toaletter och bädda rent sängar, läsa roman, läsa tidningar, stryka tvätt som samlats i en hög, laga fem kläder som legat länge i ett skåp och retat mig...

Så går en vecka. Timme efter timme går och lunkar och springer fram...inget och allt på samma gång. Så många sysslor. Så monotont och så varierande. Är det viktigt? Hittar jag på? Är det onödigt och onyttigt? Kanske, kanske inte...beror på vems ögon som betraktar...

Nu är vardagsveckan i alla fall snart slut...bara lite kvar...skynda skynda så att det ska vara fint i eftermiddag när helgen väntar...plocka och städa och torka och...förslösad kvinnokraft...onödigt jobb...men skönt att det blir gjort...

6 kommentarer:

  1. Livet! :-)
    Dagarna låter bekanta, samma schema ungefär här men det skiljer sig väl inte så mycket mellan familjer. Jag är mycket i köket, det blir ju så, flera mål mat som ska lagas och förberedas och duka och diska och torka, torka, torka diskbänk.
    Samma samma. Varje dag. Många dagar. Vardag som helg.

    Jag undrar hur "vanligt" folk orkar. Hur orkar de fixa allt på kvällarna? Tvätta sommarkläder, plocka undan dem, kolla vilka skor som ska tas fram, vinterkläder, finns allt till alla i rätt storlek?, paket som ska fixas till kalas som kommer hastiga inbjudningar till. Läxor, matsäck, utvecklingssamtal. Leta fram skosnören. Sittunderlag. Ta hand om blöta regnkläder.

    Imorse var jag glad att jag var hemma så att jag kunde ge mig ut på jakt i förrådet efter en kavaj som behövdes. Jag är glad varje morgon att jag kan rusta de som ska iväg, bort från hemmet. Att jag vet att de ätit och har allt de behöver för dagen, är förberedda. Glad att jag inte behöver ge mig iväg hemifrån kl 06:45.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är livet! Och som du skriver är det väl så här för alla andra också! Fast när? När gör alla allt som behövs? Ler när jag läser det du skriver...leta efter skosnören, matsäckar...allt detta småttiga som ändå måste göras...när ska det hända om man inte är där, då, när det behövs?

      Är också så innerligt glad över att slippa ge mig av på morgnarna! Ändå upprepas det gång efter annan att vi som lever på det här alternativa sättet inte är fullvärdiga medborgare, inte drar vårt strå till stacken, att vi är förtryckta, onödiga, icke-självförverkligade, understimulerade, ojämställda...Jag funderar ofta på hur lurad man kan bli...

      Radera
  2. Jag tänker inte så mycket på hur andra ser på mig som hemmafru, är mer förundrad över hur andra står ut!?
    Jag undrar verkligen hur andra får ihop det, men det gör de väl. De är kanske är jag som är slarvig? ;-) Som behöver så mycket tid för att sköta hemmet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur andra individer ser på mig, i den mån någon bryr sig, bryr jag mig inte ett dugg om. Jag tänker på samhället i stort, som en samlad enhet, med alla sina representanter...med all den massiva propaganda och det förtal de sprider...hur de ständigt bearbetar folks medvetanden...och hur en mamma som tar hand om hem och barn i den processen har blivit onormal och onödig och icke-önskvärd...så till den milda grad att folk i allmänhet nog glömt bort att livet kan se annorlunda ut...och såg annorlunda ut bara för några generationer sedan.

      Radera
  3. Då förstår jag bättre vad du menade. Läste igår i DN att det bästa svensken kan göra för miljön är att skaffa - ett - barn. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är så bakvänt alltihop. Och någonting jag verkligen inte kan förstå är hur en mamma kan skilja sig från sitt lilla barn, sin lilla bebis?? En del lämnar dem till pappan vid ~9 månaders ålder, en del på dagis vid ~15 månaders ålder. HUR är det möjligt!? Jag brukar tänka på det ibland när mina barn varit i den åldern då många börjar på dagis och jag blir fasen inte klok på hur folk kan. Så jag förstår - återigen inte - hur folk får ihop det? Hur får de ihop det mentalt, känslomässigt, rent praktiskt med familj och hem? Det är så hjärntvättat hela detta samhälle och varje dag går min puls upp p g a denna galenskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen bakvänt! Och tänker som du ang det där med att lämna småbarn ifrån sig. Fattar inte heller hur man kan lämna så små barn ifrån sig...en 1-2-3-åring är inte mycket mer än en bäbis som jag ser det.

      Radera