tisdag 17 januari 2017

Då var det dags igen!

En lista med uppmaningar till skolföräldrar cirkulerar på facebook.


Tja, det är det vanliga. Barnen är stökiga. Det är föräldrarnas fel. Föräldrarna ska fostra sina barn. I skolan ska de undervisa.

Jag håller med. Det är föräldrarnas ansvar att fostra barnen.
Det är skolans ansvar att undervisa barnen.

Detta är A.

Jag väntar....
Jag väntar hela tiden på att någon ska säga B.

NÄR ska föräldrar fostra barnen?
Under barnets första levnadsår, på morgnar, kvällar och helger?
Ja, och så under semestern förstås?

Vad är fostran?
En förälder som på överblivna stunder förmanar sitt barn?
Sitt stilla.
Torka dig om munnen.
Prata inte med mat i munnen.
När läraren pratar ska du vara tyst.
Säg tack när du får något av någon.

Eller går fostran till så att ett barn härmar vuxna, noterar hur de gör, får modeller för hur man uppför sig? 

Jag tror på den senare varianten. Och den kräver förstås att förälder och barn tillbringar mycket tid tillsammans. Delar vardagen tillsammans så att tillräckligt många olika ingredienser som ingår i vardagslivet kommer med, tillräckligt många gånger så att mönster och modeller integreras i barnet. 

Vidare antar jag att anknytning - kärlek - krävs i fostransprocessen. Barnet vill följa den älskade föräldern, den som älskar barnet...vill likna förebilden. Senare använder barnet denna anknytning i relationer till andra vuxna i andra situationer, tex lärare. Barnet har blivit vuxenanknutet och vill vara vuxenvärlden till lags. Barn som är barnaknutna genom att de fostrats av andra barn i barngrupperna på institutionerna har inte samma intresse av att vara de vuxna till lags, de är hellre kompisarna till lags. 

B innebär att:

Om föräldrar ska kunna fostra sina barn...om de ska kunna på allvar hållas ansvariga för sina barns beteende... så måste de få ta ansvar för fostran. Och då måste föräldrar få bestämma var och hur fostran ska ske och vem som ska ge den. Men ingen säger B. Det räcker med A. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar