måndag 2 januari 2017

Ett S-verige som håller ihop

Magdalena Andersson skriver i Dagens industri. Hon berättar om de problem Sverige har. De problem som egentligen inte är så värst stora för S har gjort så mycket för att komma till rätta med dem att de redan har minskat ordentligt. Det handlar om inkomstklyftor, brister i välfärden, klimatet, arbetslösheten...Det mesta ser bra ut. Den svenska modellen levererar. Men det är ändå inte riktigt bra nog.

Till exempel är sysselsättningsgraden rekordhög, den högsta Eurostat någonsin uppmätt i ett EU-land.

Och detta är bra. Men inte bra nog. Magdalena skriver: "Vi ser utmaningarna och har sedan vi tillträdde som regering gripit oss an dem. Här ska vi fortsätta jobba stenhårt. Steg för steg, budget för budget, år för år ska vi fortsätta bygga SAMHÄLLSBYGGET." Och det gäller att jobba hårt..."Alla som kan ska jobba. Skolresultaten ska stärkas, välfärden värnas. Klimatutsläppen ska minska. För ett Sverige som håller i hop."

 Ett Sverige som håller ihop. Vad nu det är. Det ryser lite i mig. Orden är hårda, bestämda, agitatoriska. "Alla som kan ska jobba." Den där återkommande frasen har förändrats lite..förut lät det "alla som vill och kan ska jobba." Nu är det "Alla som kan ska jobba." Hur mycket? Är det heltid? Låter det snart... "Alla som kan ska jobba heltid."? Och ännu lite senare..."Alla måste jobba heltid."? Kan det låta "Arbeit macht frei?" Vem bedömer vem som kan jobba? Kommer det finnas kontrollanter? Står arbetsplikt på önskelistan? Liksom skolplikten kanske obligatoriskt arbetskraftsdeltagande väntar? Vem vet. Orden ekar högt...

Jag kommer att tänka på radioprogrammet "Allvarligt talat" i söndags. Horace Engdal filosoferar kring lyssnarfunderingar. Någon funderar om varför hon får dåligt samvete när hon vilar sig...trots att hon kanske arbetat en hel dag. Horace pratar om synen på arbete...hur vi en gång i tiden hade träldom...som avskaffades på 1300-talet. Hur vi numera nästan har återinfört träldomen igen...den ständiga plikten, kravet...både utifrån och inifrån...på att ständigt göra nytta, arbeta, göra vår plikt.  Hur vår syn skiljer sig från sydligare länders syn. Där man strävar efter att inte arbeta...utan efter att leva. Hur arbete inte ses som något positivt utan tvärtom...något man vill stöka över så snabbt som möjligt för att kunna ägna sig åt viktigare saker.

Här i landet har arbetet blivit religion tänker jag. Och det måste vara ett visst sorts arbete. Precis som trälarna måste vi arbeta åt andra för att det ska räknas som arbete. Mitt arbete jag genomför varje dag är inte arbete. Jag är nämligen min egen arbetsgivare och arbetstagare förpackad i en person. Och det duger inte. Jag är inte en av dem som arbetar stenhårt för att få Sverige att hålla ihop. Det jag gjort idag och alla andra dagar duger inte...tvätten, disken, städningen, plugget med barnen, matlagningen, pratet och leken med barnen...det är inte arbete. Det håller inte måttet. Mitt arbete håller visserligen ihop min familj...men inte Sverige. I Sverige är arbete inte vad för jobb som helst. Det måste passa in i den svenska modellen för att räknas. Det måste kunna mätas och vägas och registreras i mätningarna till exempel Eurostat ägnar sig åt, vara siffror i BNP, vara godkänt av Magdalena och hennes gelikar inom alla de olika partierna vi har över oss.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar