En betraktelse av hundar!

Läser en artikel om hundar. Många har ju hund och om hundägarna jobbar hela dagen blir det lite ensamt för hunden. Det här kan göra att man kan frestas att köpa ytterligare en hund för att den första hunden ska få en kompis! En hundpsykolog säger att det inte är någon bra idé. Det blir bara två hundar som ligger och har tråkigt och väntar. Det kan också uppstå konkurrens mellan hundarna. En tredje nackdel är att två hundar kan känna sig starkare tillsammans i t ex möten med andra hundar. Psykologerna säger att de kan utveckla ett gangsterbeteende. Han menar att för hunden är husse/matte viktigare än hundkompisarna. De betraktar oss människor som medlemmar av samma art och dessutom betraktar de oss som högre i rang och därmed ledare.

Jag blir lite full i skratt! När det gäller hundar kan man se verkligheten som den är! Det är väl klart att en hund hör ihop med sin flock! Sen kan det finnas en till hund i flocken men då tror jag att flockledaren bör vara hemma hos flocken och se till att medlemmarna mår bra och sköter sig! När det gäller barn och familjer är det inte lika lätt att komma med såna här råd. Men är det inte rätt självklart att vi människor också är flockdjur? Vår flock är familjen. Det är där vi hör hemma. Vi vuxna klarar av att ha andra flocktillhörigheter också - en arbetsflock. Men den flocken kommer aldrig att vara lika viktig som den ursprungliga flocken - familjen. Arbetsflocken är tillfällig och utbytbar. Folk kommer att sluta, bli arbetslösa, gå i pension... Vi klarar det. Den här flocken är i de flesta fall inte livsviktig för oss. Men familjeflocken är det nästan alltid. Utan en nära krets som man kan lita på kommer att finnas där alltid blir verkligheten osäker. När familjeflocken går sönder är det inte bara lite trist utan en katastrof. Det är en sorg. Kanske är det bra för barn att få bygga upp en rejäl flocktillhörighet innan man ger sig ut och börjar delta i lite mer tidsvillkorade flockar? Kanske ska man ha den där flocktryggheten i ryggen?

Kanske är människobarnen inte så olika hundar? Barn behöver kanske mamma/pappa mer än kompisar. De känner att de hör samman med sin mamma/pappa, ev syskon och sedan finns kanske andra lite mer perifera flockmedlemmar också, mor- och farföräldrar, andra släktingar, grannar... Kanske liknar barnen hundar i andra avseenden också. De kanske kämpar om konkurrens de också. Man har noterat att till och med 1-åringar kämpar om ledarskapet på förskolorna. Är det bra för barn att vara tvungna att kämpa för sin position så tidigt? Precis som hundar utvecklar gangsterbeteende när de blir utlämnade åt varandra kanske barn också gör det. Kanske är det därför vi ser att mobbing och kränkningar ökar.

Kanske är de dags att uppvärdera flocken! Kanske är mamma/pappa viktigare än alla kompisar i världen?