Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

torsdag 29 augusti 2019

Onatur


Det är krångligt det där med barn. Det är så mycket som ska putsas och fixas och donas med när det gäller barnen. Så att de blir som folk. Eller bättre än folk. För folk duger inte. Våra strukturer är felaktiga. Kvinnor känner fortfarande alltför mycket ansvar för sina barn. De har svårt med att ge upp mödraskapet. Och karlarna…ja de är för karlaktiga helt enkelt. De måste bli lite mer som fruntimmer…alltså inte riktiga fruntimmer utan som den stereotypa sorten. Eller hur det nu är. Hur som helst måste vi bli annorlunda. Vi måste mötas på mitten och bli likadana. Och då gäller det att börja i tid…för det som krokigt ska bli måste böjas i tid som bekant.


I förskolan har man chansen. För det är där ungarna finns. På en nyhetssida kan man läsa om det hela. Det har forskats nämligen. Man har forskat fram att man kan påverka de strukturer som normalt sett formar barnen på ett felaktigt sätt kan brytas bara genom att man fixar till lekmiljön. 98 % av alla Sveriges 5-åringar finns i förskolan och det är där de ska få hjälp att utvecklas. Problemet är att inomhusmiljöerna kan befästa maktordningar. Forskaren berättar om att det handlar om vilka lekar som leks var, vilka lekar som har högre status, vilka som får vara med, vilka åldrar som leker tillsammans och så vidare. 


Man kan ändra på detta genom att till exempel se till att barnen får leka alla sorters lekar i alla rum. Det ska inte vara en bygghörna och en dockvrå osv. På en konferens ska man prata om det här…hur man kan bygga om förskolorna för mer inkluderande lek och lärande. Forskare, arkitekter och förskolor ska presentera hur de gjort för att påverka barnens inflytande, demokrati, rummens utformning och hur normer skapas i rum. 


Ja, det är tur att de har nåt att göra. Att det finns så mycket att forska om när det gäller barna. I mitt stilla sinne tänker jag…är det inte vansinne alltsammans? Är det inte egentligen själva förskoleidén som vi känner den som är galen? Som skapar sjuka normer för våra barn och föräldrar på det stora hela taget? För vad är en förskolemiljö? Egentligen, om man tänker efter? En institution. En helt onaturlig miljö. Inget riktigt liv pågår där och hur man än återskapar det verkliga livet inom institutionsväggarna blir det aldrig på riktigt. Det kan aldrig bli mer än en lokal där ett gäng barn samlas ihop eftersom föräldrarna inte kan eller vill ta hand om dem i barnens egna hem. De vuxna är anställda som kommit till institutionen för att tjäna pengar på att ta hand om andras barn. År efter år. Leksakerna är just leksaker. När jag läser sånt här är jag glad över att mina egna barn mestadels fått tillbringa sin barndom i ett hem, deras eget hem. Ett ställe där det riktiga livet levs…där det städas, tvättas, lagas mat, jobbas i en trädgård, gås ärenden, fås besök, där man går bort på besök…där leken kan pågå sida vid sida med arbetet, där den kan flyta ut och in i arbetet…Där barnen och de vuxna lever tillsammans för att de är en familj och har känslomässiga band med varandra. Där det inte finns baktankar med allt…där miljön är ett resultat av de vuxnas smak och inställning till familjelivet…just deras familjekultur. 

4 kommentarer:

  1. På min dotters förskola berättade fröknarna att barnen blir eld och lågor varje gång det kommer nån utifrån och jobbar på förskolan. det kan t ex vara en rörmokare som ska fixa nåt, Ungarna släpper allt och springer dit och står storögda och tittar: äntligen en människa som GÖR något! På Waldorf (eller är det Montessori) finns inte traditionella leksaker. Barnen får hälla vatten ur kannor i muggar, tvätta dockkläder och hänga upp på linor med klädnypor osv.
    Fascinationen med det Riktiga Livet fortsätter hos äldre barn. Våra barn gillar också det du beskriver: följa med på släktbesök, baka, snickra, alltså vara i verkliga livet.
    Det är ju i Verkliga Livet de ska bo sen, resten av livet. Tänk själv, om vi skulle bli placerade i en okänd värld med typ rymdvarelser, på en okänd planet, med vetskapen att vi om några år skulle behöva klara oss själva där. Skulle vi inte vara fullständigt desperata då, att få lära oss allt om denna plats: vad äter man för mat där, hur lagar man den, hur få man pengarna att räcka, vad är valutan, hur sköter man sina bankärenden? Helst av allt skulle vi nog vilja ha en personlig mentor som kunde guida oss genom alla okända, och ibland skrämmande procedurer. Tänk, om då ingen hade riktigt tid med oss? Och vi istället blev hänvisade till en lekhörna: Sitt här och lek lilla vän, fråga inte så mycket, var inte så ivrig, ställ inte så stora krav! Var tyst nu, och snäll!
    Skulle vi kanske så småningom hamna i depression? Bli apatiska? Oförmögna att ta egna initiativ? Och bara känna oss lamslagna inför den skrämmande, okända framtiden på denna mystiska planet vi hamnat på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis.

      Och det är väl kanske lite av detta vi ser nu när den psykiska ohälsan ökar. Unga kvinnor verkar vara speciellt utsatta...jag tänker att vi kvinnor är just extra utsatt i och med att vi har berövats det i livet som borde vara mest meningsfullt...att få ta hand om vår avkomma...det verkliga livet alltså...jag tror att det är något som kvinnor inte längre släpper fram...det är en tanke som är så undantryckt eftersom verkligheten inte ser ut på det sättet längre...men inom oss gnager det nog. När en flicka ska drömma om sin framtid kan hon inte längre se framför sig att bli mamma...hon måste drömma om att skaffa ett yrke...vilket som helst...och detta skall utgöra hela hennes identitet...jag tror att detta skapar en känsla av...ja, kanske hopplöshet, meningslöshet. Men det är bara spekulationer från min sida. Kanske är jag helt ute och cyklar.

      Radera
  2. Kommer du ihåg Bullerbyn? I första bokens första kapitel berättar Lisa om sina framtidsplaner. Hennes bror vill blir trillebult-ingenjör. Själv vill hon bli mamma. Törs en flicka säga det idag? Och skulle en författare få trycka en sån mening i en barnbok?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skulle nog inte komma på fråga. Varken det ena eller andra.

      Radera