När jag var barn paddlade vi mycket kanot...jag, brorsan, mamma och pappa! Jag älskade det! Det var så mysigt att ge sig iväg på sjön, sitta nära vattnet, kunna doppa ner handen, glida fram över vattenytan, se stränderna från andra hållet, komma till ställen man inte kunde till fots! I somras gjorde jag, maken och de tre yngsta ett par utfärder tillsammans med just den där kanoten...på samma sjö, och paddlade till samma ställen som när jag var barn! Det var roligt att vara med om det igen...nu som vuxen!
Det här var min absoluta favoritplats som barn...en lång slät stentunga som sticker ut i vattnet...perfekt att ligga och läsa på...och en liten lagun jag och brorsan döpte till Näckroslagunen, innanför!
Utanför finns en pytteliten ö, eller det är väl ett skär...vissa år är det dolt av vatten och andra, som i år, sticker det upp lite över ytan. När jag var barn gillade jag att paddla dit, eller simma...nu var det mina egna barn som gjorde det!
På utsidan av klippan är det riktigt djupt, så djupt att man kan dyka på huvudet om man vill...men det gjorde vi inte...inte när jag var barn heller...det är nåt med det där svarta vattnet...hemlighetsfullt, mystiskt...det känns säkrast att hoppa med fötterna först...även om vi noga kollade under vattnet...kände med händerna och dök ner och en bit ut för att se att allt var som jag mindes det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar