tag:blogger.com,1999:blog-8425607597329894182.post3573260430663749720..comments2023-10-27T23:25:25.483-07:00Comments on Hemma hos fru G: OnaturFruGhttp://www.blogger.com/profile/04125362879861771577noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-8425607597329894182.post-70942679793802965592019-09-04T23:28:35.608-07:002019-09-04T23:28:35.608-07:00Det skulle nog inte komma på fråga. Varken det ena...Det skulle nog inte komma på fråga. Varken det ena eller andra. FruGhttps://www.blogger.com/profile/04125362879861771577noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8425607597329894182.post-57968182024019612672019-09-03T13:35:10.775-07:002019-09-03T13:35:10.775-07:00Kommer du ihåg Bullerbyn? I första bokens första k...Kommer du ihåg Bullerbyn? I första bokens första kapitel berättar Lisa om sina framtidsplaner. Hennes bror vill blir trillebult-ingenjör. Själv vill hon bli mamma. Törs en flicka säga det idag? Och skulle en författare få trycka en sån mening i en barnbok?<br />Åsahttps://www.blogger.com/profile/16877373146808061291noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8425607597329894182.post-31480820615176199852019-09-02T23:39:57.275-07:002019-09-02T23:39:57.275-07:00Precis.
Och det är väl kanske lite av detta vi s...Precis. <br /><br />Och det är väl kanske lite av detta vi ser nu när den psykiska ohälsan ökar. Unga kvinnor verkar vara speciellt utsatta...jag tänker att vi kvinnor är just extra utsatt i och med att vi har berövats det i livet som borde vara mest meningsfullt...att få ta hand om vår avkomma...det verkliga livet alltså...jag tror att det är något som kvinnor inte längre släpper fram...det är en tanke som är så undantryckt eftersom verkligheten inte ser ut på det sättet längre...men inom oss gnager det nog. När en flicka ska drömma om sin framtid kan hon inte längre se framför sig att bli mamma...hon måste drömma om att skaffa ett yrke...vilket som helst...och detta skall utgöra hela hennes identitet...jag tror att detta skapar en känsla av...ja, kanske hopplöshet, meningslöshet. Men det är bara spekulationer från min sida. Kanske är jag helt ute och cyklar. FruGhttps://www.blogger.com/profile/04125362879861771577noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8425607597329894182.post-20058682103599146402019-09-01T07:03:51.297-07:002019-09-01T07:03:51.297-07:00På min dotters förskola berättade fröknarna att ba...På min dotters förskola berättade fröknarna att barnen blir eld och lågor varje gång det kommer nån utifrån och jobbar på förskolan. det kan t ex vara en rörmokare som ska fixa nåt, Ungarna släpper allt och springer dit och står storögda och tittar: äntligen en människa som GÖR något! På Waldorf (eller är det Montessori) finns inte traditionella leksaker. Barnen får hälla vatten ur kannor i muggar, tvätta dockkläder och hänga upp på linor med klädnypor osv. <br />Fascinationen med det Riktiga Livet fortsätter hos äldre barn. Våra barn gillar också det du beskriver: följa med på släktbesök, baka, snickra, alltså vara i verkliga livet.<br />Det är ju i Verkliga Livet de ska bo sen, resten av livet. Tänk själv, om vi skulle bli placerade i en okänd värld med typ rymdvarelser, på en okänd planet, med vetskapen att vi om några år skulle behöva klara oss själva där. Skulle vi inte vara fullständigt desperata då, att få lära oss allt om denna plats: vad äter man för mat där, hur lagar man den, hur få man pengarna att räcka, vad är valutan, hur sköter man sina bankärenden? Helst av allt skulle vi nog vilja ha en personlig mentor som kunde guida oss genom alla okända, och ibland skrämmande procedurer. Tänk, om då ingen hade riktigt tid med oss? Och vi istället blev hänvisade till en lekhörna: Sitt här och lek lilla vän, fråga inte så mycket, var inte så ivrig, ställ inte så stora krav! Var tyst nu, och snäll! <br /> Skulle vi kanske så småningom hamna i depression? Bli apatiska? Oförmögna att ta egna initiativ? Och bara känna oss lamslagna inför den skrämmande, okända framtiden på denna mystiska planet vi hamnat på? Åsahttps://www.blogger.com/profile/16877373146808061291noreply@blogger.com