Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.