6 månader

Undrar om det är nåt nytt på g? Eller något nygammalt. För när föräldraledigheten på 60-talet infördes var den 6 månader lång. Mamman, för det var ju hon som var hemma på den tiden, kunde vara ledig från sitt jobb i 6 månader med full betalning. Därefter kunde hon alltså återgå till jobbet eller säga upp sig. Nu är ju det där med uppsägningar bortglömt och föräldraledigheten har kommit att uppfattas som den tid mor och barn har tillsammans, eller ja…pappan ska ju ha sitt också förstås. Att återgå till arbetet efter avslutad föräldraledighet är den enda möjlighet som finns i folks medvetandevärld numera. När jag fick mitt första barn för 26 år sen var föräldraledighet ett vanligt förekommande samtalsämne…vi pratade om hur man skulle bära sig åt för att få den att räcka så länge som möjligt. Och alla jag kände skaffade barn med det rätta åldersavståndet…alltså ca 2 år…allt för att maximera tiden tillsammans med åtminstone det äldsta barnet. Nu verkar det röra på sig. Rejält. Man har forskat fram att barn inte behöver vara hemma längre än 6 månader. Bara om landet i fråga har riktigt dålig förskoleverksamhet kan det vara motiverat. Och i Sverige har vi väldigt bra barnomsorg. Säger de som forskar i alla fall. Det är inte dåligt för små barn att vara på förskola alltså. Det finns inget som motiverar att barn skulle behöva mer tid tillsammans med sin mamma (och/eller pappa) än 6 månader på heltid. När det gäller skolprestationer, hälsa och arbetsmarknadsresultat finns det ingen som helst fördel att ha varit hemma längre. Barnen blir lika bra arbetsenheter om de lämnas in i offentlig verksamhet vid 6 månaders ålder. Som om det är det man har i tankarna när man tar hand om sin lilla unge!

Det är spännande att leva! Man får uppleva så mycket! Det ska bli ”roligt” att följa den här utvecklingen! Vill ni läsa lite om den här forskningen finns det en blänkare om det här

På fotot…ett sexmånaders barn…och jag tror inte ett ögonblick att han skulle ha mått bra i en förskola vid den åldern! Jag tror inte att han skulle ha skrattat och med vidöppna ögon mött omvärlden så som hans ansiktsuttryck visar att han gör! Och jag tror att han hälsa hade påverkats negativt av att fraktas fram och tillbaka mellan förskola och hem, kläs av och på, matas av främmande eller försöka på egen hand kara i sig lite mat, dras upp på morgonen och så vidare och så vidare. Jag tror inte att hans kognitiva utveckling hade varit särskilt gynnsam av att inte ha ständig närkontakt med mig! Jag tror att han skulle ha varit sämre i skolan än han är nu. Och jag tror att han kommer att lyckas bra på arbetsmarknaden trots att han fick vara hemma i 7,5 år innan han mötte institutionvärlden. Och förresten…jag skiter i vilket…för en sån söt go underbar unge vill man väl ta hand om själv!? Eller? Vilken vettig mamma vill lämna bort en sån???