tisdag 26 februari 2019

Psykisk ohälsa

Jag tittar på Ekdal och Ekdal. De pratar om psykisk ohälsa. En psykolog uttalar sig. Hon menar att man inte kan behandla normala reaktioner som sjukliga. Alltså är man stressad till den grad att man mår dåligt är det inte sjukt utan normalt. Man måste då ta eget ansvar och ändra på något. Hon berättar att vi har 8 timmars arbetstid och alla de andra 16 timmarna är våra egna. De där 16 timmarna måste man använda för att hantera sin stress. Hon menar alltså att man ska utföra sitt arbete...som förresten tar mer än 8 timmar...det ingår ju lunch och restid samt förberedelse inför att åka dit samt en viss nedvarvning efteråt...och SEDAN ska vi vila för att inte bli stressade eller utveckla psykisk ohälsa. Men alltså...jag fattar inte...vi ska alltså ta av vår fritid för att bara vila för att orka lönearbeta? Allt det arbete (politiker talar om att mammor har dubbelarbete...man erkänner alltså att hemarbete är arbete) som måste utföras i ett hem ska vi minimera för att orka lönearbeta? Det låter märkligt för mig...det är ju en hel del som måste göras i ett hem. Många saker måste göras helt enkelt...man måste handla, betala räkningar, hjälpa barn med läxor, laga mat, diska, sortera tvätt, ladda maskinen, ta ut tvätten och torka den på något sätt, vika ihop den, lägga in allt i garderober och byråer, dammsuga, damma, torka diskbänkar, torka golv, städa toaletter, bädda sängar, bädda rent, sköta vår hygien...Och sen kommer många andra saker till...sånt som sker lite mer sällan men är desto mer arbetsamt...städa kylskåp och garderober, göra rent spisen, städa förråd, gå igenom kläder inför den nya säsongen, städa ur köksskåp, byta gardiner, skaka mattor...ja, det finns mer, mycket mer...Och sen har vi ju själva familjen...den ska tas om hand...man ska prata, fika tillsammans, se på tv, göra något trevligt då och då...är det små barn i huset behöver de mycket, mycket kontakt med oss vuxna. Hur i hela friden ska det gå till? Nä, människan är nog inte konstruerad för att klara av så många uppgifter och så mycket arbete. Hela diskussionen är rätt meningslös. Varför den psykiska ohälsan ökar är inte konstigt. Bara naturligt.

5 kommentarer:

  1. Jag tror inte att de i första hand tänker på familjer som har 4+ barn när de pratar om vikten att "vila" i såna där program. De allra flesta svenskar har faktiskt inga (hemmavarande) barn och bor i ganska liten bostad atts sköta om. Då kan man komma hem och vila sen hela kvällen och mest hela helgerna. Sen har vi 85% av alla barnfamiljer som har 1-2 barn. Med deltids lönearbete för båda föräldrarna och gärna också mor/farföräldrar + städhjälp med RUT borde det gå att få en ganska rimlig vardag. Särskilt med tanke på att barnen (oftast) föds ganska tätt och det handlar om kanske max 10 stressiga år.
    Men de med stora familjer, eller med väldigt utspritt mellan barnen, eller med barn (och partner) med olika typer av funktionsnedsättningar, utan anhöriga och utan pengar till RUT, hur i friden ska de här familjerna få sin välbehövliga vila? Är någon intresserad av att ta upp frågan överhuvudtaget eller rör det så pass få individer i svenska samhället att det är en icke-fråga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får ursäkta, men jag tror inte att det bara är familjer som har 4+ barn som lider av att inte kunna vila tillräckligt. De kvinnliga sjukskrivningarna ligger högt i Sverige, tror att de är högst i EU. Och det är ju inte bara kvinnor med många barn som är sjukskrivna. Det gäller alla kvinnor med barn helt enkelt. Man kan tydligt se att sjukskrivningarna har ökat i samma takt som kvinnor har börjat förvärvsarbeta mer.

      "IFAU har i flera projekt studerat skillnaderna mellan mäns och kvinnors sjukskrivningar. Vi finner att en avgörande orsak till skillnaderna är kvinnornas familjeansvar. Efter det första barnets ankomst passerar kvinnornas sjukfrånvaro männens. Mammorna har ungefär dubbelt så många sjukfrånvarodagar som papporna efter första barnets födelse. Skillnaderna kvarstår så länge som 16 år. Notera att vi mäter sjukfall längre än 14 dagar, inte den kortaste sjukfrånvaron." https://www.ifau.se/sv/Press/Forskningssammanfattningar/kvinnor-och-man-pa-arbetsmarknaden/

      Jag tänker att det är så att hemarbete är ett arbete. Det är på riktigt ett arbete som måste utföras. Familjer är alltså utsatta för dubbelarbete. Om man har varsitt heltidsförvärvsarbete har man alltså på riktigt 3 arbeten, som ska utföras på 2 personer. Har man dessutom barn ökar arbetsbördan ytterligare. Och självklart, har man fler barn ökar den ännu mer. Av någon anledning ökar kvinnans stress mer än männens. Jag personligen tror att det är vår biologi som spökar...vi kvinnor har svårt att sluta tänka på barnen och hemmet, vi är på något sätt programmerade till att tänka på det och jag för min del tycker mycket om att tänka på barnen, fundera ut hur jag ska göra med det och det, utföra, hjälpa till, fixa och dona med allt som rör dem och hemmet. När man inte har tid att varken utföra eller tänka på det tror jag att stressen ökar kraftigt och så börjar man må dåligt. Jag anser att svenska kvinnor är berövade det allra viktigaste i livet...möjligheten att ta hand om och bry sig om våra barn och våra hem. Och detta drabbar hela familjerna så att ingen mår riktigt bra. Och jag tror att det är anledningen till att de unga också har ökande problem med psykisk ohälsa.

      Radera
  2. Ja, hur olika situation vi kvinnor och män har kom fram när min man o jag diskuterade igår. När vårt första barn var 4 månaders skulle vi vara föräldralediga halva dagen var, i jämställdhetens namn. Min man minns det här som en underbar tid. Han menar att han fick "det bästa av två världar". Men jag minns det som en mardröm. Att först amma på natten, sen tillbringa förmiddagen med att ta hand om bebis, tvätta, städa, gå till BVC, träffa föräldragruppen osv och sen kl 13 plötsligt vara så pigg o fräsch i huvudet att jag skulle kunna sitta och forska på universitetet till klockan 19! Det var nog då resan mot total utbrändhet började. Mjölkstockning, sömnlöshet, foglossning o ryggsmärtor gjorde att kroppen knappt klarade att sitta på kontorsstolen. Och sen alla förvirrade känslor: längtan efter lillen, skuldkänslor, och också en känsla av total meningslöshet på jobbet: att det inte var Det Verkliga Livet. Det var min olyckligaste tid - men lycklig för min man. Hur förklarar man det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det låter tufft. Riktigt tufft! Jag gjorde något liknande, fast lite mer light! Men det räckte för att få mig att tänka om rejält.

      När mitt andra barn var 10 månader lockades jag att börja jobba igen...de ringde från min gymnasieskola och erbjöd mig att jobba, tror det var 30 %, utlagt på två dagar. Jag tyckte det lät jättebra! Jag var överväldigad av att ha två barn...det var mycket jobbigare än jag hade trott och tänkte att det skulle vara skönt att komma iväg och få vila upp sig lite, åka bil 45 min till och från jobbet, prata om sånt jag älskade (litteratur och grammatik), fika med vuxet folk...Min man tog den ena dagen och min mamma den andra. Det var roligt i två veckor. Sen insåg jag vad jag hade ställt mig i. Jobbet kändes meningslöst...det var inte roligt att prata grammatik när jag hade en liten parvel hemma och dessutom en liten till på 3 år. Jag orkade inte koncentrera mig på jobbet alls. Jag längtade bara hem. Amningen pajade ihop helt...sonen tappade intresset för det...blev väl för länge att vänta på mig de där två dagarna kanske...eller så var det mina stressnivåer som påverkade mjölken eller nåt. När de nationella proven gick igång (med två klasser svenska och en engelska) brast det för mig...jag bara grät på kvällarna. Då bestämde vi oss för att försöka få ett tredje barn (mycket snabbare än vad vi hade tänkt oss) och att jag skulle kämpa på lite till. Och sen blev jag sjukskriven 5 mån in i graviditeten. Det visade sig ju vara jättebra...slapp ju att ta ut föräldradagar och blev sjukskriven istället...vilket gjorde att dagarna räckte i mer än 3 år för nästa barn. Och jag hade lärt mig min läxa! Jag fattade att jobb och småbarn inte var en kombination som passade mig alls. Sen har jag ju gått vidare och insett att förvärvsarbete och stor familj inte passar mig heller.

      Det där med olikheter mellan män och kvinnor...känns igen. Maken var ju hemma en dag i veckan när jag jobbade. Han klarade ju av det jättebra men han tyckte väl inte att det var jätteroligt direkt men helt ok. Han skulle aldrig ha kunnat tänka sig att vara hemma ett år på raken från jobbet och ännu mindre bli hemmaman. Vi betraktade saker och ting från helt olika perspektiv. NÄr han var hemma funderade han på sitt jobb...och jobbade extra på kvällar och helger för at få ihop det. När jag var på jobbet funderade jag hela tiden på hemmet och barnen och hur jag skulle få ihop DET.

      Radera
  3. Åh, så lika våra historier låter! Vad glad jag är över att ha träffat en likasinnad! Och tänk, bara för någon vecka sedan visste jag inte ens om att din blogg existerade! Lärare i svenska, ja det förklarar ju varför du skriver så bra, så skarpt, så analyserande och så underfundigt!
    Tre klasser - det räknas på min skola som 45-50% tjänst så jag fattar att det var tufft att ha så mycket på bara två dagar. Tufft även för en utan barn. Och du hade två så små. Dessutom är kombinationen svenska/engelska den tyngsta tjänsten inom gymnasieskolan,alltid med helklass och så dessa nationella prov...
    Jag blir så nyfiken på dig, vem ÄR du? Var bor du? Ålder? Skulle vi rent av kunna träffas nån gång and talk our heads off? Jag fattar att du inte vill vara alltför privat här på bloggen, men kontakta gärna mig genom min facebooksida.

    SvaraRadera