Den svenska modellen

I Ungern har ju Orban börjat jobba för att fler ungerska barn ska födas. Det ska införas skattelättnader och förmånliga lån för de som skaffar tre eller fler barn. Detta har retat upp den svenska PK-polisen. Jag har ingen åsikt om den ungerska modellen...jag vet helt enkelt inte tillräckligt om den för att våga mig på en åsikt...men jag har desto fler åsikter om den svenska modellen. För den finns ju. Och den är världens bästa. Det råder ingen tvekan när Annika Strandhäll får berätta om den.

I hennes debattartikel får vi reda på att:

- Sverige har den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor som någonsin uppmätts i ett EU-land. Och det är ju jättebra. Eller hur? Åtminstone om man har som mål att skapa ett gigantiskt arbetsläger. Arbeit macht frei.

- Kvinnor och män som inte behöver välja mellan arbete, karriär eller familj, väljer båda. Och det är bra både för individen och samhället. Jepp, det är ju så att när man inte får välja alls så gör man som man blir tillsagd. Och det är ju bra. Om man inte får vara hemma med sina barn så är man inte det. Punkt. Barn, det skaffar man ändå. Det ligger så djupt inne i vår biologi att föröka oss så det ska nog mycket till för att få stopp på den driften. Nativiteten här i riket är däremot inte så jättehög som man vill låta göra gällande. Här kan man läsa att nativiteten minskar i Sverige men att det inte märks i statistiken eftersom många invandrare föder många barn.

- Sverige är så här duktiga eftersom vi har infört den svenska modellen. Det betyder att vi har en generell välfärd, ett jämställt föräldraskap och barnens bästa i fokus. Män och kvinnor i Sverige är självständiga och jämställda, både ekonomiskt och socialt. Detta är så lyckat att det måste spridas över världen. Just det här missionerandet ingår i vår feministiska utrikespolitik. I andra länder får man förmoda att de inte har någon generell välfärd. De har inga skolor, sjukvård, poliser osv i andra EU-länder. Och föräldraskapen ute i världen...usla. Barnens bästa? Ja, det har vi verkligen...här älskar alla att ta hand om barn...alla utom föräldrarna. Redan från 1 års ålder blir barnen omhändertagna på de populära förskolorna, för populära måste de ju vara...de är ju överfulla. Och yrket är så attraktivt..eller hur är det nu? Det är brist på förskollärare va? Svårt att få vikarier? Den mest sjukskrivna yrkesgruppen? Spela roll. Det är bara kvinnor och barn det handlar om. Och de kan inte klaga. Barnen tas om hand av proffs (om det inte är outbildade vikarier förstås) och kvinnorna tjänar ju egna pengar, står på egna ben mitt bland alla barnen så vaddå?

- Hur har vi kommit hit då? Till paradiset. Jo, det är tack vare tre saker som hände redan på 1970-talet. Nämligen, avskaffandet av sambeskattningen, införandet av en individuell föräldraförsäkring och en kraftig utbyggnad av barn- och äldreomsorgen. Det var ju bra att vi fick en massa dagisplatser...så kvinnorna har nånstans att jobba. Andras barn är ju mycket härligare att passa än egna. Och får man lön för det...tja, då är lyckan gjord. Man har fått en karriär. Sambeskattningen i Sverige var dålig...den funkade inte bra. Men den hade ju kunnat ändras. I andra länder går den ju ut på att man delar inkomsterna i familjen och skattar för varsin del. Men, fy, det är ju solidariskt....helt emot socialdemokratiska värderingar.

- Det finns onda krafter både inom och utom rikets gränser. De blickar tillbaka mot en idealiserad historisk tid. Detta är ingen väg framåt. Detta är helt enkelt ett försök att knuffa tillbaka kvinnor in i hemmet, in i passivitet och ekonomiskt oberoende av en man eller en stat.

- Sverige är bäst i världen. Men vi kan bli ännu bättre. Vi kan bli bästbäst i världen. Och ett steg till på den vägen kommer att tas när "familjeveckan" införs. Man har riktningen klar för sig...man håller på att skapa världens bästa land för barnfamiljer. Barna i Sverige har det riktigt bra. De lämnas in på dagis vid 1 års ålder och får vara på institution merparten av alla dygnets vakna timmar fram till 6 års ålder. Sen är det dags för skolan...ett års obligatorisk hopp och lek och sen riktig skola...omramad av fritids i många fall. Stora barngrupper som framlever sina lediga timmar i institutionsmiljö övervakade av barnpassningsproffs. Och när de blir stora nog är det dags att ta eget ansvar...vara ensam hemma. Utvecklande. Trevligt. Psykisk ohälsa bland barn har ökat...men det är nog bara en tillfällighet...går lätt att lösa med fler kuratorer och psykologer...och det är ju också bra för kvinnorna som får fler jobbchanser. Mammorna har det också bra...att de är Europas mest sjukskrivna kvinnor är nog bara en slump. Att det ofta, ofta är stress som gör dem sjuka...äh, det är nog bara inbillningssjuka...och om inte...så ordnar sig allt om pappan är hemma några fler månader och lär sig diska snabbare. Skilsmässor...ja är ju vanligt förekommande i Sverige...men det är väl egentligen bara sunt...självständiga män och kvinnor går sin egen väg.

Och där borta i diset...ganska nära...där glimrar pärleporten...målet...bara vi jobbar på ordentligt och aldrig viker från vår mission...en ständig kamp för att få arbeta, för att få vara jämställda. Snart är vi där...och hela världen ligger framför oss att erövra. Tänk er...en hel värld som är Sverige...ständiga strömmar av bilar, eller om MP får lite mer som de vill, cyklar med barn som levereras hit och dit till förskolor...tusentals miljoner förskolor och fritidshem...mammor som skrattar hela vägen till sina arbeten som gör dem fria både socialt och ekonomiskt...lugna och harmoniska. Paradiset helt enkelt. Hoppas bara att det feministiska fälttåget får ärorika segrar.