måndag 30 mars 2015

Fega föräldrar missar att motgångar är bra!

Jag läser en krönika i Expressen. Den handlar om att föräldrar inte vågar ta konflikter med sina barn. Krönikan tar avstamp i det som förskollärare larmade om förra veckan. Att föräldrar inte längre kan fostra sina barn och att de är undfallande och inte tar konflikter.

Krönikören skriver att barn inte är vana att få tillsägelser. Många barn får uppleva det första gången när de börjar i förskolan och då blir det katastrof. Jag fattar ingenting! Börjar inte barn i förskola någon gång mellan 1 och 1,5 års ålder? Ska föräldrarna alltså lära sina små 1-åringar att ta motgångar, få tillsägelser? Det låter mycket märkligt. Är inte de barnen liiite för små för att förstå tillsägelser? Trodde att man jobbade mer med avledning i den åldern.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Där barnen är - där måste fostran ske. Föräldrar kan inte fostra barn på distans. Om barnen är på förskolan den mesta av sin vakna tid då är det där fostran kommer att ske. Det kan inte gå till på något annat sätt.

Barn kommer med jämna mellanrum i de sk trotsåldrarna. Vissa tror inte att det finns trotsåldrar och andra tror att de finns. Helt klart är i alla fall att barn hela tiden utvecklas och att utvecklingen leder till nya förhållningssätt och konflikter kan uppstå. I hemmiljö är nog det en helt naturlig process. Det är barnet som visar vägen och föräldern svarar på barnets signaler på lämpligt sätt. Vissa strider kan barnet "vinna", andra inte. Frågan är hur det går till på förskolan, i skolan, på fritids...? Uppstår konflikter mellan vuxna och barn på samma sätt. Får barnet tillräckligt med feedback på sitt beteende? Är det över huvud taget möjligt att fostras av andra än de närmaste anknytningspersonerna. Gordon Neufeldt uttrycker det så att barnet måste vara villigt att fostras. Det blir det genom kärleken, anknytningen. Det tror jag på. Ur anknytningen och kontakten mellan förälder och barn kommer fostran. Det är inte fråga om blind lydnad utan om ett samspel. Man måste försöka samsas och diskussioner på olika nivåer beroende på barnens ålder leder till så mycket. Det leder till att barnen får modeller för hur de ska vara, man bygger in inre poliser (vad är lämpligt, vad får jag göra?), man talar en massa och det leder till att barnens språk utvecklas, man blottar sina känslor och tankar och blir tydligare för varandra, ännu mer anknutna...Kan detta ske någon annanstans än tillsammans med en förälder eller nära anknytningsperson. När barnet blir äldre och ska börja skolan kanske det är så pass "fostrat" att det klarar av att vara tillsammans med andra barn och vuxna. Det förstår hur man uppför sig helt enkelt. Det har blivit inbyggt i dem.

Krönikören skriver också att barn inte ska skonas från något. Det finns föräldrar som vill skydda sina barn från tex böcker om förintelsen. Det är inte bra. Barn måste få veta. Jag håller inte med där heller. Det finns ingen anledning att tala om allt om världens ondska. Jag tror att det är dumt. Det finns sagor och fantasiböcker som låter barn kittlas av farliga saker. Men där vet man om att det är på låtsas. Verklig ondska ska barn skonas från tycker jag. Det hinns med.

Jag tänker att det har blivit märkligt. Jag ser så många tecken på att barndomen håller på att försvinna. Vår syn på barn har blivit hård. Barn klarar allt. Barn kan  ha lika långa eller längre arbetsdagar än vuxna. Barn kan vara ifrån sin mamma hela dagarna från ett års ålder. Barn kan vara från sina syskon hela dagarna under hela barndomen. Skolbarn behöver inga lov längre. Skolbarn kan vara igång hela långa arbetsdagen i skola och fritids. Riktigt stora barn (över 10) år kan vara ensamma hemma efter skolans slut och på loven. Barn som bara är 1 år förväntas klarar av att möta motgångar. Barn ska fostras! Barn ska upplysas tidigt om krig, tortyr, förintelse, sex, miljöförstöring...

Det är inget vidare barnvänligt land jag ser...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar