How dare you?

Barngrupperna i förskolorna i Sverige har blivit stora, riktigt stora. Det är nog så i princip över allt i landet. Och det är jobbigt förstås. Förskollärare och annan personal i förskolan har organiserat sig i form av Förskoleupproret. 35 000 medlemmar har de. De kräver att man ska lagstifta om barngruppernas storlek. Än har det inte hänt. Men trots att det är jobbigt går det. Det kan man läsa om i tidningen Läraren. Där kan man läsa om en förskola och en barngrupp. I gruppen finns 22 barn mellan 3 och 5 år. Det finns tre personal. Som brukligt. Om man ska få ihop schemat blir det i stort sett hela tiden bara 2 personal närvarande på samma gång. Som brukligt. På den här förskolan har också barnen långa dagar och det är vanligt att nästan alla 22 barnen är kvar när det är dags för mellanmål. Personalen har vädjat till sin chef att den ska göra något åt saken. Men det går inte. Personalen får göra så gott de kan helt enkelt. De får vara uppfinningsrika. De jobbar i mindre grupper (fast vilken vuxen är ledare i gruppen då?) och de är ute på gården. En anställd säger att de inte har tid att se alla barn. Man får vara glad över om man hinner ge alla barn uppmärksamhet en gång i veckan. Alla barn får inte lika mycket uppmärksamhet. De tysta glöms bort. Personalen är också ofta sjukskriven. Och det är ont om vikarier. Man får pussla med kollegor på andra avdelningar (hur går det till om det bara är 2 personal närvarande i barngrupperna...för det är väl så det brukar vara). Ibland är barnen sjuka och det är skönt. Det blir lugnare i gruppen när färre är där. Förskollärarna älskar sitt jobb men det är svårt att sköta uppdraget.

En förskollärare berättar att det inte har varit bra i förskolan när det gäller personaltäthet på många år…inte på alla de 25 år som han har jobbat i verksamheten.

Ja, det är sorglig läsning. Det är ju barn det handlar om. Små små barn som ska bli stora. Man undrar ju lite hur de påverkas av att inte bli sedda, omhändertagna, omhuldade av en vuxen mer än någon gång då och då. Vad gör det med barnen? Känslomässigt? Intellektuellt? Att de som bestämmer vågar leka med barnen på det här sättet…med vår egen framtid.

Jag är väldigt omodern av mig…för jag kan inte låta bli att tänka på de där små…att de faktiskt har varsin mamma. Och att mammor inte längre ska ta hand om sina små. Tänk om de faktiskt skulle vilja göra det. Tänk om de innerst inne längtar efter sina barn. Och tänk att de faktiskt sitter inne på det barnen behöver…omsorg och närvaro och kärlek…men måste bärga sig till kvällen kommer, till helgen, till lovet. Resten av tiden…de långa vanliga vardagstimmarna, de bästa timmarna på dagen…under de ska barnen skickas till utbildning…i överfulla barngrupper. 

Jag skulle vilja säga som Greta: How dare you?