Sitter nån i båten.

Jag läser en debattartikel i Skolvärlden. Den handlar om föräldraskap och skola. Om uppfostran. Skribenten menar att barns bristande respekt handlar om att föräldrarna har tappat greppet om barnens nyckfulla vilja. Föräldrarna låter barnen hålla på med paddor och telefoner och detta skapar problem för småbarnen...de blir vana en passiv, asocial värld med vanebildande Quick-fixes. Föräldrarna är likadana...de är på sociala medier hela tiden och samtidigt är de alltför lyhörda för sina barn. De vill hämta hem barnen tidigare efter som de (här raljerar uppenbarligen författaren) tycker synd om "lilla hen". Barn ska få ha kul och göra vad de vill. Och så kommer skolan...och pga ovanstående får skolan föra en otacksam kamp...barnen är inte uppfostrade. Skolan får alltså ta över föräldrarollen. Och det är inte meningen. Skolan ska undervisa. Föräldrarna ska fostra. Och när barnen kommer till skolan ska barnen ha med sig en grundläggande respekt. Allt börjar med föräldrarna menar författaren. Om inte föräldrarna har ordning på sina barn kan ingen annan vuxen myndighet heller ha det. Och fostran det är att ge ramar...inte låta barnen få som de vill hela tiden. Fostran det är "strukturer som inte aktivt frågar efter vad de (barnen) envar vill hela tiden utan tvärtom, som tydliggör vad vi ska och vad som därmed krävs av envar." Det handlar om disciplin. Och den skapas hemifrån. Föräldrarna ska tänka efter, säga nej och visa vägen. Men det gör inte föräldrar numera. De har blivit leverantörer åt barnen samt kravställare till skolor. Och när barnet upptäcker att deras vilja inte står i centrum då uppstår problem. Och så har vi hamnat där vi hamnat...med dålig ordning i skolan...vilket är föräldrarnas fel...föräldrarollens fel.

Det är det vanliga...det som poppar upp många gånger varje år...att det är föräldrarnas fel. Att föräldrarna är ansvariga, inte bara för sina barn, men också för skolan. Och på sätt och vis är det ju rätt. Som debattskribenten för fram...allt börjar med föräldrarna. Men precis som vanligt stannar man där. Man konstaterar hur det är men funderar inte över varför. Och tiotusenkronorsfrågan är:
HUR SKA FÖRÄLDRAR KUNNA FOSTRA SINA BARN UTAN ATT VARA TILLSAMMANS MED DEM? NÄR SKA DET SKE?

När man hävdar att allt börjar med föräldrarna och att föräldrarna är ansvariga för barnens fostran måste man borra sig ner djupare i problemet och fundera över ovanstående frågor. Det är lätt. Det är uppenbart att om barn lämnas bort vid 1 års ålder för att sedan tillbringa de flesta av sina vakna vardagstimmar på institution...från 1 års ålder till de börjar skolan och i de flesta fall bevistar fritids efter skoltid hela lågstadiet och kanske nåt år av mellanstadiet...och när fritidstiden är slut tar ensamtimmarna vid i hemmet efter skoldagens slut....så finns det ingen TID att fostra barn. Föräldrana är ju inte där. Och om föräldrarna inte är där är det inte deras ansvar. Staten har tagit det ansvaret. De har tagit det och delat ut det till sina underhuggare...förskolepersonal, lärare och fritidspedagoger...och vikarier. Det är deras ansvar.

När man har konstaterat detta får man borra lite djupare och ställa sig frågan...KAN BARN FOSTRAS PÅ ENTREPRENAD? Verkligheten verkar tyda på att så inte är fallet. Om så vore fallet skulle inga klagomål på barn och föräldrar och bristande fostran och dålig ordning i skolan valsa runt om och om igen.

Här får man nog sätta punkt. Om man kommit så långt ner i borrningsarbetet. För det är så här vi vill ha det. Eller inte vi kanske men de som bestämmer. De vill inte att föräldrar ska få lov att fostra sina egna barn i hemmen. De vill det inte av flera anledningar. Det är inte bra för tillväxten (säger de). Det är inte bra för jämställdheten (kvinnorna blir inlåsta). Och det är inte bra för barnen. De blir dåliga i skolan då säger de. Lol.