Måndag förmiddag. Jag städar lite extra efter helgen. När vi alla är hemma och har helg släpper jag lite på rutinerna. Jag tvättar inte mer än någon enstaka tvätt. Jag plockar inte undan så mycket som jag gör annars. På måndagarna göra jag alltså lite mer än vanligt. Jag tvättar ikapp. Jag tittar igenom barnens rum. Tar hand om kläder som hamnat fel. Ställer bort glas och tallrikar som fått fötter och hamnat på rummen och som sedan blev halta och lytta och aldrig tog sig därifrån. Jag går igenom yngste sonens rum...gläder mig åt att han fortfarande leker så intensivt trots att han saknar jämnåriga lekkamrater och hans storebröder lämnat lekåldern definitivt. Jag lägger hans leksakspistoler på rätt ställen, viker ihop hans utklädningskläder och lägger i stora lådan med de andra kläderna. Jag tar hand om alla hans papperskreationer...lägger undan de som är hela och fina och lägger resten i en papperskorg. Jag passar på att sortera lite i hans lådor...nyckelringar och anteckningsblock och pennor och skruvar och stenar och allt möjligt och omöjligt. Några trasiga saker åker i papperskorgen. Jag ser med ömhet på det hårdast pluggande barnets skrivbord. En hög med anteckningar som fyllt sitt syfte ligger i papperskorgen...den måste tömmas.
Efter min förmiddagsrunda...och efter dammsugning och avtorkning och tvätthängning och tvättvikning...går jag ut med skräpet. Återvinningsgrejerna till den soptunnan och det andra jag samlat på mig till den vanliga. Det är skönt att andas lite frisk luft. Jag passar på att sopa bort den kalla pudersnön som samlat sig utanför dörren. Ett par hus bort glider en vit skåpbil med logga upp på uppfarten. Ut kliver två kvinnor med bestämda steg. Öppnar bakdörren och tar ut moppar och hinkar. Jaha, det är RUT som kommer. De ska städa. Husfolket är på jobb och deras barn på dagis. Huset är tomt och städpersonalen ska städa.
Det känns ironiskt på nåt vis. Två kvinnor åker runt och städar andras hem, tomma hem, och kvinnorna som bor där är ute och gör nåt annat. Alla avlönas. Och staten betalar glatt hälften av kostnaderna för RUTorna. Och här går jag. Städar och gnor. I mitt hem. Vårt hem. Inte en krona är det värt. För någon. Maken får inte betala mig (genom sambeskattning) och inte får avlöna mig för de timmar jag lägger på städning och få häften tillbaka av staten. För jag gör ju inget jobb. Jag bara är. Osynlig. Men skit samma. Vi får det rent. Och jag städar mitt eget hem...där alla saker talar till mig och där personerna bakom sakerna, de jag ska träffa när de kommer hem på eftermiddagen, finns nära mig...Jag slipper åka runt i andras hem och svabba av på löpande band. Jag kan variera mina arbetsuppgifter och mitt privatliv har jag runt mig...idéer om vad jag vill göra när jag är klar tar form i min hjärna...vill jag skriva? sticka? julpynta? baka? ta en promenad? Vi får väl tänka att det är värt pengarna vi lägger på vår livsstil. Men en jäkla dyr hobby är det...att jobba hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar