Ute blåser sommarvind...

Ute blåser sommarvind...det hjälps inte...hur mycket sommarlov det än är därute i hagarna så pågår förskolesverige ständigt. Förskolorna stänger inte. Inte för corona och inte för sommarlov...det finns alltid en sommaröppen förskola runt hörnet. Och förskolorna har ändrat sig...de har utvecklats i takt med tiden...inte bara innehållet utan även själva byggnaderna.

Jag läser om en sån där modern förskola, en storförskola...en sån där som allt oftare verkar göra entré i förskolesverige. The bigger the better liksom. Det verkar som om man numera alltid bygger stora förskolor. Gärna i 2 våningar. Och gärna uppemot 10 avdelningar. Räkna med 20 barn på varje...för det verkar ju vara den etablerade nya gruppstorleken...eller ännu lite fler...23 barn hör man titt som tätt. Men hursomhelst...200 barn i en jättebyggnad. Det verkar vara det nya. Den här gången har jag turen nog att få se en planritning över en sån där ny förskola.



Ja, vad tänker man? Vad tänker jag? Omedelbar tanke...myror...ett gytter. Jag ser framför mig hur 1-åringar, 2-åringar, 3-åringar osv lämnas in i detta bygge...framlever sina vardagar i dessa moduler...forslas in i matsalen där 70 barn kan sitta på samma gång. Leker på innergården i säkerhet...i ett slutet atrium med fönsterglas runtom. Övervakade. I säkerhet. Tillsammans med 199 andra barn...som befinner sig på innergården, i de olika rummen, sittande på de olika stolarna, mattorna, i de olika ateljéerna, forskandes, dokumenterade...

Kanske är det inte alls så. Kanske är det en idyll...á la Astrid Lindgren...ett underbart ställe för lek och magi...ett myller av barn där glädje och gamman råder.

Ute blåser sommarvind
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör i långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket se'n
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara
där ska barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg
gångar sig åt främmand land
hämtar barnet pärleband
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar,
vid sitt horn och pilar.

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova."

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra
som vill barnet röra.

Så gammalt, så mossigt...så töntigt, så könsstereotypt. Gammalt. Men sången är fin. Både text och melodi. Och också synen på barnet. Barnet som omhuldat, älskat...som fri varelse i naturen med de vuxna som värn...mor som omhuldar och far som beskyddar...en trygg cirkel med barnets lek i mitten.

Nu är det inte så. Det finns ingen poesi längre i tankarna kring barnen. Var ska barnet vara? På förskolan. I storförskolan. Ängar och skogar och dammar och svalt tyst vatten och mor och far och syster och bror...adjö. Det finns andra verktyg för att ta hand om barn. Numera kan barn tas om hand enligt en:

superstruktur

Det handlar om anpassning. Antar jag. Har man 20 småbarn i en grupp... och kanske 100, 150 barn i en lokal handlar allt om struktur. Det handlar inte om att gå på nån grön äng och nynna...inte om att plocka blommor och bygga dammar...det handlar om struktur...få dagarna att löpa på så smidigt som möjligt. Och då måste allt vara välplanerat. Man måste veta att, ja inte mor då, men kanske...Greta...börjar läsa en bok kl 9,05 och att Linda dukar bordet 10,55. Att småbarnens blöjor byts kl 12.10. Att madrasserna läggs fram kl si och så. Lean. Smidigt. Strömlinjeformat. Sci-fi. Hur barnen passar in i tidplanen förtäljer icke historien...vill Wilda bygga färdigt sitt pussel...hinner hon inom ramen för superstrukturen? Behöver Robin sova lite mer än de planlagda minutrarna? Får han det. Vad händer om schemat rubbas?

Barnens barndom är förändrad in i själva fundamentet...vi tänker inte ens längre på barndomen den där perioden i livet där tiden fick gå som den ville...där sommaren var evig...där leken var oändlig...Nu handlar det om struktur...det handlar om att ta sig fram...barnet har hamnat i ett system...ett tidsschema där barnet slussas fram alla sina vakna timmar. Strukturen är grejen. Från de fyrkantiga husen med innergården i två våningsplan där barnen lotsas in och fram och tillbaka mellan olika aktiviteter till själva den innehållsliga strukturen där dagarna smidigt (?) rullar fram som delar på ett löpande band...där ska barnet vara.

Detta är den nya barndomen. Ute blåser sommarvind.