Bara två dagar efter vår första värmlansroadtrip gjorde vi ytterligare en! Det var nämligen så att vi hade trott att Brattfors kyrka...där vi gifte oss...skulle vara öppen på söndagen. Men så var icke fallet. Den var tillbommad. Man hade ändrat öppettiderna efter att vi googlade oss fram till vad som gällde. Ny googling...på tisdagar skulle visst kyrkan vara öppen. Jaha, vi bokade in ytterligare en liten tur...tänkte att vi bara kunde åka till kyrkan och sätta oss och äta lunch på nåt trevligt ställe i närheten. Jag googlade runt och hittade massor av trevliga ställen...museer och annat...alla stängda just på tisdagar...men öppet vissa andra dagar. Jaja, strunt detsamma...nu ville vi se kyrkan inuti i alla fall och lunchplatsen fick väl lösa sig.
Klockan 12.00 gick vi glada fram till kyrkan...bara för att konstatera att den var lika låst och tillbommad som i söndags. Men nu stod det i alla fall på kyrkans hemsida att den minsann skulle vara öppen så maken satte igång med att ringa runt...och efter ett antal samtal och en ganska lång väntan kom tre unga sommarjobbare och låste upp åt oss.
Det var lika fint inuti som jag mindes det!
Utsikt mot våffelcaféet i det lilla samhället (104 invånare) dit det faktiskt kom en rätt tät ström av våffelätare.
När vi hade tittat färdigt körde vi mot Långban...ett gammalt gruvsamhälle där det finns en kulturby, flera muséer, naturområden och annat intressant. Allt var stängt men vi tänkte att själva områden säkert var trevligt nog för lite lunch! Och det var det! Vi bestämde att vi får ta en tur hit igen någon gång när allt är öppet. Långban är en av de mest mineralrika områdena i hela världen och här finns ett mineralmuseum som barnen (och jag också) gärna hade tittat in i. Här föddes också John Ericsson, den kände svenske uppfinnaren som sysslade med propellrar och konstruerade USS Monitor.
Redan på 1500-talet började man bryta järnmalm och tillverka järn i Långban. I slutet av 1800-talet bröt man också dolomitmalm och manganmalm. Först var Långban en bergsmanshytta där bergsbönderna hade rätt att bryta järnmalm och tillverka tackjärn. 1830 var det slut på den gamla tiden och hyttan lades ner. Gruvdriften lades ner 1972.
Lunchen intog vi mitt emot ett stort gruvhål med gångtrappor så att man kunde komma ner lite och se ner i hålet. Gruvhålen och gångarna är vattenfyllda.
Man kunde använda sig av såna där QR-koder eller vad de heter och bli guidad via telefonen. Det fixade barnen åt oss. Vi fick reda på att tornet ovan är ett hisshus som byggdes på 1800-talet när elektriciteten kom. Då slapp äntligen gruvarbetarna att klättra nerför de höga stegarna med bloss mellan tänderna för att lysa sig.
Själva hyttan är stor och imponerande. Jag älskar såna här byggnader! Visst är de häftiga!?
Här finns också någon slags nerfart ner i gruvan. Schaktet ner är så djupt att man skulle kunna stapla 15 torn (det som finns över schaktet) i det!
Barnen tyckte att det var roligt att leta häftiga stenar i varphögarna.
Några gamla redskap fanns i hyttan! Det var roligt att testa den gamla skottkärran som var tung nog även utan järnmalm i.
När vi hade tittat färdigt vid hyttan gick vi vidare till John Ericsson-gården. Här föddes bröderna Eriksson, Johan och Nils. Deras pappa var gruvfogde här.
Huset var så fint och gulligt och trädgården bakom var så vacker!
Från John Ericsson-gården såg man ut över vattendraget som förbinder Hyttsjön och sjön Långban...vattnet rann fort i och med att höjdskillnaden mellan de två sjöarna är stor. Vattnet rann vidare i en grävd kanal och under järnhanteringstiden har man väl haft vattenhjul i kanalen eller något för att ta till vara vattenkraften. Nu rann vattnet fritt.
På vägen tillbaka mot Filipstad åkte vi in en sväng i Persberg...gamla anfäder till oss hade andelar av det gruvfält som finns här. Själva gruvfältet åkte vi förbi i hasten och orkade inte vända men vi tittade på samhället genom bilrutan. Det var det vanliga...förfall och den där känslan av att tiden har sprungit härifrån...men också så mycket fint...naturen...fina, stora, välunderhållan villor vid sjön!
Fortfarande håller man på med gruvdrift här...vi svängde in till Gåsgruvan där man bryter kalcit.
Själva huvudkontoret måste väl ha varit en herrgård från början.
Och så åkte vi till Filipstad...stannade vid Kanonudden och barnen provsatt de gamla kanorna John Ericsson ritat och som funnits på hans monitorskepp och sedan skänkts till Filipstad.
Kanonerna var riktade mot Filipstads fina kyrka!
Sista anhalten blev John Ericssons mausoleum på Filipstads kyrkogård. Det var mycket imponerande! mitt emot stod några bänkar och där passade det bra att dricka eftermiddagskaffe!
Och så gick vi en liten sväng på kyrkogården...det är alltid roligt att spana in gamla gravar...stora och ståtliga var de gamla...bergsmän och direktörer och konstnärer och bankirer...en tjusig ort måste Filipstad ha varit en gång i världen.
Sen styrde vi kosan hemåt igen efter en riktigt fin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar