fredag 20 november 2015

Obligatorisk förskola från 3 år

Nu är vårdnadsbidraget borttaget. Det var en glädjens dag för många. På Birgitta Ohlssons fb-sida kunde man läsa om hur glad hon var som liberal att denna kvinnofälla äntligen är borta. Folk hejade på. De tyckte att visst ska man få vara hemma om man vill men det får man allt bekosta själv. Och Birgitta tryckte gilla. Någon försökte förklara att dagisföräldrarna får ju pengar för den omsorg de använder. Förskolesubventionen är ju stor. Men Birgitta brydde sig inte om att kommentera. Det är väl så att om man väljer rätt så är man värd stöttning av samhället. Idag kan man läsa att fp, eller i alla fall Bengt Westerberg (vad nu en sån, rent ut sagt, gammal gubbe har att göra med våra små?) tycker att det ska vara obligatorisk förskola från 3 år. Och det är inte för barnens skull. Det är för mammornas skull. Det är en viktig jämställdhetsreform. Alltså. Kvinnorna måste fatta buskapet. De ska inte, på inga villkor, ta hand om sina barn. Om barnen måste lämna hemmet. Då finns det ingen anledning för mammorna att gå hemma och dra. De få som nu gör det alltså. För det är ju nästan inga mammor som finns hemma. Vilka är det som ska nås? Invandrarkvinnor? De ultrafå som har hoppat av?

Fast det är inget att bry sig om. 93 % av alla barn går redan i förskola. De flesta kommer inte fatta att det är någon skillnad. Det känns redan som ett obligatorium. Eller i alla fall som något man gör. Barn sätts väl på förskola när de är mellan 1 och 1,5 år. Det är så här man jobbar i Sverige. Man tar obligatoriet sist. När budskapet redan har gått fram utan att folk har fattat vad som har hänt. Först lite lock och så lite pock och sen slår fällan igen. Snart så! Snart är det klart. Lite till bara.

Jag konstaterar i alla fall att det här är ett känslolöst land. Gamla gubbar, karriärkvinnor vräker ur sig sina floskler. Tvingar ut sina förvridna idéer på alla oss andra. Ingen känner ömhet för barnen, för kvinnorna som har burit dem i sina kroppar, fött dem under smärta, skapar band genom ständig omsorg, amning, oro, kärlek under de där sköra månaderna i början av barnets liv...Band som ska klippas av. Utan pardon. Det finns ingen plats för moderskärlek, föräldrainstinkter, omsorg...Det är kyla. Rationalitet. Som egentligen är vansinne. Fixa idéer. Det är så man kan gråta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar