måndag 24 juni 2013

Surrogatmödraskap och synen på barn, kvinnan och kvinnans kropp!

I SvD finns idag en artikel om surrogatmödraskap. Regeringen har givit lagmannen Eva Wendel Rosberg i uppdrag att utreda just surrogatmödraskap. Utredningen rör huruvida ideella värdmödrar ska tillåtas i Sverige. Kommersiellt surrogatmödraskap är inte aktuellt.

Artikeln tar upp att det finns risk för att barnets bästa får stå tillbaka för föräldrarnas behov. Empatin för föräldrarna blir viktigare än barnets känslor. Så här står det:
"Många homosexuella par vill ha barn och en av fem kvinnor har svårt att bli gravid. Självklart ska man gå dessa personers önskningar till mötes så långt det bara är möjligt. Samtidigt finns i Sverige en tendens att glömma andra perspektiv än vuxenvärldens ideal och drömmar. Liksom man bör fundera på hur surrogatmödraskap präglar synen på kvinnan och kvinnokroppen, bör man även ta i beaktande hur det påverkar de barn som blir till på detta sätt. Viktigt är därför att Wendel Rosberg i sin utredning inte låter sig vägledas endast av empatin med ofrivilligt barnlösa par."

Jag har inga direkta åsikter om surrogatmödraskap. Jag tycker däremot att det är bra att man diskuterar att vi ofta i Sverige glömmer bort barnets perspektiv. Det är oftast ett vuxenperspektiv som gäller. I Sverige har det blivit norm att barn skolas in på förskolan när de bara är 1 år. Från 1 års ålder får alltså de här små barnen finna sig i att tillbringa dagarna utan sina mammor eller pappor. Är det verkligen att ta ett barnperspektiv? Det är ingen som någonsin frågar sig vad barnen tycker och känner. Det är också väl känt att många barn gråter när de ska vänja sig vid att vara på förskolan. Barnen visar alltså att de inte alls vill skiljas från sina mammor eller pappor men ändå anses det vara helt i sin ordning att genomdriva vuxenvärldens vilja. Är det att välja ett barnperspektiv?

Det är också intressant att frågan om synen på kvinnan och kvinnans kropp kommer upp. Ibland funderar jag på vilken syn vi egentligen har redan nu. Vi tycker att det är helt normalt för en kvinna att först vänta barn, föda barnet, kanske amma det och sedan när barnet är väldigt litet lämna det ifrån sig hela dagarna. Ingen frågar sig hur det känns i modershjärtat. Om modern lider av att överge sitt barn. Vi kvinnor har nog tvingats bli en slags surrogatmödrar lite till mans!

Ingen pratar om att kvinnornas kroppar under en lång period av deras liv i det tysta sysslar med att se till att barn ska kunna komma till världen. Kvinnor menstruerar, har hormonsvängningar och sedan ska kroppen också avveckla förmågan att kunna bli mor när den genomgår klimakteriet. Inget av detta är något som någonsin får nämnas. Det är nog lite skamligt att vara kvinna när man tänker efter. Att föda barn är definitivt inget som anses förändra något. Efter några månader kan livet gå vidare precis som innan. Som om inget hade hänt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar