måndag 3 juni 2013

Den kommenderade familjen, del 2

AVDELNING 2 : GENOMFÖRANDET

Avdelning 2 i Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen handlar om hur man gick till väga för att styra barnfamiljerna i rätt riktning. Boken är skriven 1999 - så det har ju hänt lite mer sedan dess... Fortfarande är allt nedanstående ett sammandrag av Ingegerd Troedssons bok - någon gång kommer jag med någon liten reflektion - det framgår i så fall!

Alva Myrdal påpekade i ett tal inför den socialdemokratiska partikongressen 1969 att "justitieminister Kling redan tagit det nya djärva greppet at ge moderna, säg gärna radikala direktiv till en familjerättskommitté, vilka praktiskt taget helt överensstämmer med motsvarande avsnitt i jämlikhetsrapporten." Det blir alltså Alva Myrdals linje som kommer att gälla för Socialdemokraternas familjepolitik.


Först handlar det om äktenskap och samboskap

Troedsson menar att äktenskapet genom lagstiftning har försvagats.

I de berömda direktiven till 1969 års Familjelagsakkunniga uttalades att lagstiftningen är ett av de viktigaste instrumenten som samhället förfogar över "när det gäller att möta människors önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor." Det fanns ingen anledning "att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av fler instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämställdhet mellan män och kvinnor är en realitet." (Man vill alltså se till att utvecklingen går i en annan riktning. Men vill ändra folks önskningar.)

1969 säger justitieministern att äktenskapet bör ha en central plats men att man borde "försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig."

- Men samboförhållanden har visat sig vara mycket mindre stabila än äktenskap.
- Risken för separation är över 3 ggr så hög för dem är sambos.
- Giftermålsfrekvensen har gått ner så att endast ca 45 % av alla barn som föds i Sverige har gift mor (1998). Sedan 1749 har vi aldrig haft så liten andel av befolkningen som är gift.

Snabb genomgång av skillnader mellan äktenskap och samboskap:
  • Sambolagens regler ger inte den svagare parten samma "solidariska" skydd som äktenskapet vare sig under samboförhållandet eller vid förhållandets upplösning.
  • Makar har skyldighet att underhålla varandra under äktenskapet. Räcker den ena partens inkomster inte har den andra parten skyldighet att bidra. Motsvarande skyldigheter finns inte för sambor.
  • När ett gift par blir föräldrar blir vårdnaden automatiskt gemensam. I sambopar måste faderskapet fastställas. Modern är ensam vårdnadshavare men föräldrarna kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till skattemyndigheten.
  • Ett gift par ärver varandra. Det gör inte sambor om inte testamente upprättas. Vid skilsmässa ingår bostad, sommarstuga, bohag, aktier, bil... i bodelningen med undantag för enskild egendom. I sambofallen är det bara bostaden och bohaget som ingår under förutsättning att de har anskaffats för gemensamt bruk.
Samboskapet innebär alltså mindre trygghet än äktenskapet för den part som tjänar minst - mestadels kvinnan!

Troedsson frågar sig varför man ville försvaga äktenskapet? Familjen som ekonomisk enhet innebar stora krav men också en betydande frihet för makar att själva bestämma hur arbete skulle organiseras, vem som skulle bidra genom arbete i hemmet eller med förvärvsinkomster. Jämlikhetsrapporten ansåg att denna ekonomiska enhet måste försvagas. Annars kunde kvinnor fortsätta att förlita sig på att bli försörjda av sina män. Äktenskapet fick inte bli en försörjningsinstitution. Det intressanta är att detta krav har förverkligats vid äktenskapets upplösning men inte under dess bestånd! Makar har ett gemensamt försörjningsansvar för varandra. Det är inte äktenskapslagstiftningen som lägger hinder i vägen för makars möjligheter att själva bestämma över hur de ska fördela arbetet eller ta hand om barnens vård och omsorg. Det är andra lagar som har urholkat deras valfrihet.

Tidigare ansågs de ömsesidiga försörjningsskyldigheterna följa med efter äktenskapets upplösning. Alltså hade hemarbetande makar ett skydd!  I takt med den ökade graden av förvärvsarbete bland gifta kvinnor har det blivit allt ovanligare att underhållsbidrag utgår mellan frånskilda makar. 1978 antogs äktenskapsbalken och där är utgångspunkten att vardera maken svarar för sin försörjning efter äktenskapsskillnad. En skilsmässa klipper de ekonomiska banden.

Troedsson frågar sig också varför man inte poängterar mer att äktenskap är det bästa sättet att skydda sig när man lever tillsammans.

Skyddet för efterlevande har också försämrats:
1990  - den generella livslånga änkepensionen avskaffades och ersattes av ett efterlevandeskydd som gällde både män och kvinnor.
1996 - Socialdemokraterna genomdrev med Centerns hjälp betydande försämringar i den.  Änkor under 65 år drabbades hade inte möjlighet att gardera sig eftersom makens dödsfall redan hade inträffat.
Signalen var tydlig - det är den egna inkomsten och pensionen som kvinnor ska förlita sig på. Annars kan man räkna med retroaktiv bestraffning.

1969 uttalade sig Palme om en utveckling mot en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor. Troedsson frågar sig hur det har gått med den solidaritet Palme så starkt underströk. Gällde den inte förhållande kvinna-man?

Sedan handlar det om skattesystemet - om att gå från skatt efter förmåga till skatt efter oförmåga.

Utvecklingen under 1950- och 1960-talen medförde en väsentlig förbättring av möjligheterna till utbildning och förvärvsarbete för både män och kvinnor. Sjukvården, barn- och äldreomsorgen byggdes ut. Det skedde en utveckling mot ett "valfrihetens samhälle". Den här utvecklingen ersattes från 1971 av ett samhälle där barnfamiljerna allt mer försattes i beroendeställning och därigenom lättare kunde styras enligt jämlikhetsrapportens riktlinje. En grundläggande förutsättning var inkomstbeskattningens omformning från en skatt efter bärkraft till en ren särbeskattning. Steg för steg försvann hänsyn till försörjningsbörda.

  • Fram till 1948 - ortsavdrag för barn.
  • Barnavdrag - olika för olika orter. Man fick alltså dra av pengar från sin inkomst från varje barn - den beskattningsbara inkomsten blev alltså mindre ju större familj man hade. Det fanns inga arbetsgivaravgifter, ingen fastighetsskatt. Endast obetydliga indirekta skatter belastade hushållsekonomin. Avdraget var större från och med tredje barnet för att underlätta för större barnfamiljer. Barnfamiljer med mycket låga inkomster missgynnades dock, något man hade kunnat komma tillrätta med genom negativa skatter. Fördelen var att ortsavdragen sänkte den beskattningsbara familjeinkomsten och därmed marginalskatten. Borttagandet av barnavdragen var första steget mot att ersätta avdrag med bidrag.
  • Familjebeskattningen byggde på sambeskattning - makarnas inkomster lades samman innan skatten fastställdes. 1952 - omläggning av familjebeskattningen. Ortsavdragen höjdes för gifta och samboende. Skilda skatteskalor för gifta och ogifta.
  • 1966 - de familjer som förlorade på sambeskattningen fick rätt till frivillig särbeskattning.
Den gamla sambeskattningen kunde fram till 1966 missgynna familjer där båda arbetade. Krav började resas på att makar skulle beskattas individuellt. Folkpartiets ungdomsförbund lade fram ett förslag till en familjebeskattning grundad på särbeskattning. Trots rätten till frivillig särbeskattning blev debatten intensiv.

Dessa synpunkter fördes fram som argument för särbeskattning:
- Kvinnor ska frigöras, inte minst för betalt arbete in om vård och omsorg.
- Viktig jämlikhetsfråga för kvinnor.
- Omläggningen skulle frigöra stora summor som skulle kunna användas för att förbättra stödet till barnfamiljerna.
- Skattesystemet skulle inte subventionera "vård av frisk man".

Också den socialdemokratiska jämlikhetsrapporten som antogs av partikongressen 1969 krävde särbeskattning.

1970 fattade riksdagen med bred majoritet beslutet om en övergång till obligatorisk särbeskattning av makar. Huvudsyftena med beslutet angavs vara att åstadkomma höjd levnadsstandard för låginkomsttagare och barnfamiljer samt att genomföra en individuell beskattning av arbetsinkomst. Kostnaderna för de höjda grundavdragen skulle betalas med en kraftig momshöjning.

Efter att särbeskattningen hade införts steg priserna med 7,4 %. Kommunalskatten ökade. Det totala skattetrycket steg.

Det var familjer med endast en inkomst som fick betala. Det visste man redan innan.

Den obligatoriska särbeskattningen skulle göra det mer lönsamt för gifta kvinnor vars män hade hyggliga eller goda inkomster att arbeta. Det sågs som en av de viktigaste anledningarna till skatteomläggningen. Individuell skatt var viktigt för jämlikheten. För barnlösa familjer blev det så till en början men inte för ensamstående föräldrar. Inte heller för barnfamiljer med låga eller vanliga inkomster.

Den nya särbeskattningen tog ingen hänsyn till familjens sammantagna skatteförmåga. Man var därför tvungen att komplettera med inkomstprövade bostadsbidrag.

De högre marginalskatterna drev fram höga krav på löneökningar som drev upp inflationen och urholkade landets konkurrensförmåga. Tillväxten och välståndet började gå i stå.

1971 infördes den individuella beskattningen men inte fullt ut. Man hade rätt till skattenedsättning om en part saknade inkomster. Rätten till förvärvsavdrag behölls också en tid. 1985 slopades förvärvsavdraget. Barnbidraget höjdes och flerbarnstilläggen ökade. Kraftiga skattehöjningar infördes under 1983 och 1984. Priserna ökade kraftigt. Detta ledde till att fler barnfamiljer sökte socialbidrag.

1990/91 togs de sista resterna av familjebeskattningen bort. Skattereduktionen för ensamföräldrar och för familjer med hemmamake togs bort. Man tog också bort möjligheten till extra avdrag pga existensminimum. Existensminimumreglerna hade tagits fram för att användas för familjer med flera barn som annars skulle ha behövt socialbidrag för att få ihop till skatten. Man började kräva att båda föräldrarna arbetade eller sökte arbete och barnomsorgsplatser.

1990/91 ville man komma till rätta med inkomstsystemet och infördes moms på en lång rad varor och tjänster som varit momsbefriade samtidigt som momsen höjdes kraftigt. Man ville att ca 10% av skattebetalarna skulle betala statlig inkomstskatt och för de övriga skulle det räcka med kommunalskatt. Barnbidragen skulle höjas.

I dag är den individuella beskattningen är en helt schablonmässig skatt som inte tar hänsyn till individens eller hushållens verkliga skatteförmåga. En förvärvsinkomst som ska räcka till för både föräldrar och ett antal barn beskattas lika högt som om inkomsten tjänats in av en person utan barn. Man tar ingen hänsyn till vilka omkostnader familjen har.

Barnfamiljerna har gjorts allt mer beroende av bidrag och styrande barnomsorgsstöd.

Troedsson fortsätter med att skriva om hur den kommunala barnomsorgen blev det enda reella alternativet.

Troedsson skriver att det är bra att daghemmen finns. Hon säger också att det är fel att daghem och fritidshem alltsedan den socialdemokratiska jämlikhetsrapporten allt mer betraktats som "den allena saliggörande" omsorgen samtidigt som det ekonomiska stödet har koncentrerats dit.

Bortsett från tiden med föräldrapenning går stödet till omvårdnaden av småbarn och skolbarn i dag enbart till den kommunala barnomsorgen och ett antal fristående, av kommunen godkända, daghem. Det lilla stöd som andra alternativ kunde påräkna försvann i och med att hemmamakereduktion och förvärvsavdrag till slut avskaffades.

1970 kostade en daghemsplats - trots dåtidens låga personalkostnader - omkring 80 000 kr. Detta borde ha visat att omvårdnaden av de små barnen i deras egna hem av föräldrarna eller en duktig ersättare, mycket väl skulle ha kunnat hävda sig, om familjepolitiken hade givits en friare utformning. Men politiken har styrt barnfamiljerna mot en omsorgsform som långt ifrån alltid är bäst i det enskilda fallet och som ofta ställer sig dyrare för det allmänna.

Under 70-talet blev det svårare för småbarnsfamiljer att själva ordna för barnen. Svarta dagmammor utan varje form av social trygghet för egen del blev länge det enda alternativet för föräldrar som väntade i de långa dagisköerna. Den kommunala barnomsorgen blev det enda möjliga alternativet. Inte för att den nödvändigtvis alltid var det bästa alternativet för familjen. Det var det enda alternativet som fick det allmännas ekonomiska stöd.

Staten har styrt bidragen dit de vill. 1985 var statsbidraget till en daghemsplats mer än dubbelt så högt som för motsvarande familjedaghemsplats. Familjedaghemmen fick minskad betydelse.

Barnen har i många fall fått långa arbetsdagar, upp till 11 timmar. Ingen arbetstidslagstiftning skulle tillåta det för vuxna.

1999 råder en rollfördelning som är oklar och betänklig. Det är kommunerna som både finansierar och producerar barnomsorg och dessutom avgör vilka alternativ som ska få del av stödet. Kommunerna utöver tillsynen över den konkurrerande verksamheten.

Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att tillhandahålla barnomsorg för barn i åldern 1 till 12 år. Statsbidragen till den kommunala barnomsorgen har numera ersatts av generella statsbidrag och utjämningsbidrag. Kommunen har fått större frihet att utforma barnomstorgen efter egna förhållanden. Det har också lett till ett ökat kostnadsmedvetande i kommunerna. Detta har medfört större barngrupper också för de allra minsta barnen.

Utbyggnaden av förskolan var stor under 1990-talet. Redan då pekar barnombudsmannen att bland daghemsbarnen under 3 år finns drygt 60% i avdelningar med 16 barn eller fler.

1994 fanns ett vårdnadsbidrag som socialdemokraterna rev upp så fort de kom till makten. Det innebar en liten möjlighet för föräldrarna. Ungefär 2 av 3 familjer med barn på 1 eller 2 år uppbar vårdnadsbidrag 1994. Beslutet av avskaffandet firades med tårtkalas av riksdagens socialdemokrater.

Den allt hårdare skattebördan på barnfamiljerna har tillsammans med det ensidiga stödet till kommunal barnomsorg i praktiken lett till ett monopol. Maxtaxa på dagis skulle kunna skynda på utvecklingen ännu mer, indirekt visa att de styrande inte tillmäter annan vård något värde! (Och detta har ju som bekant hänt!)

Monopol på barnens vård och fostran borde inte höra hemma i en demokrati. Friheten att välja - med statens stöd men utan dess styrning - vara en grundläggande rättighet för föräldrar.

Sen handlar det om hur man ändrat attityderna till förskolan - det är numera en lärande institution precis som skolan.

1997/98 kom propositionen Läroplan för förskolan och i och med den beslöts att ordet dagis inte ska användas längre utan ersättas med förskola. Regeringen ville placera förskolan och barn mellan 1 och 5 år på det första steget i "det livslånga lärandet" och knyta barnomsorgen närmare skolan. Med en läroplan blir kommunerna bundna att följa de riktlinjer och mål som finns där.

Enligt förslaget ska förskolans läroplan likna den som finns i skolan och vända sig till all personal inom barnomsorgen. Läroplanen ska bestå av fyra områden: Normer och värden, Utveckling och lärande, Barns inflytande och Förskola och hem. Men barnen ska inte prestera resultat och uppnå mål utan det är mål att sträva mot.

Från 1996 ligger den kommunala barnomsorgen under Utbildningsdepartementet och Skolverket. Socialdepartementet och socialstyrelse har inte längre med verksamheten att göra trots att daghemsverksamheten också omfattar små barn, en del mycket små med ännu outvecklat motstånd mot infektioner, stort behov av omvårdnad, lugn och kontinuitet.

1998 kom en proposition från skolministern om en läroplan för förskolan i åldern 1 till 5. Det hävdades att den nordiska modellen för en heldagsomsorg med god kvalitet är av avgörande betydelse för den generella välfärdspolitiken och en förutsättning för jämställdhet mellan kvinnor och män och barns goda uppväxtvillkor. De borgerliga partierna hävdade att man måste vara öppen för olika barnomsorgsalternativ och inte ensidigt fick framhålla en speciell form. Uppslutningen i riksdagen var trots detta stor för en läroplan också för så små barn som 1-, 2- och 3-åringar.

Förskolan ska utgöra en viktig del av ett livslångt lärande. (1998 när Troedsson skrev boken trodde många att detta skulle bli ytterligare ett slag mot barnomsorgen i barnens egna hem eller i familjedaghemmen. Och det fick hon ju rätt i konstaterar jag.) Föräldrar som själva tar hand om sina egna barn hela eller delar av arbetsdagen berövar alltså barnen en god start i livet.

Troedsson skriver att barn i alla tider gått i livets skola, följt med de vuxna i deras arbeten, steg för steg fått lära sig och delta i de uppgifter de blir mogna för, lärt sig att ta ansvar för yngre syskon, visa hänsyn till äldre... Det har skett utan utarbetade läroplaner men samhället har ändå gått vidare, trots att barnen "bara" uppfostrats av föräldrarna.

Troedsson fortsätter med att säga att det som förskolorna erbjuder - "en god pedagogisk verksamhet där omsorg, fostran och lärande integreras" nog erbjuds i de flesta hem också. När barnen blir äldre mår de bra av samvaro i grupp under pedagogisk ledning men det är en annan sak och det kräver inte heltid.

Troedsson blir förundrad när hon läser att regeringen vill framhålla förskolans betydelse att hos barnen utveckla öppenhet, respekt, solidaritet och tolerans. Hon menar att det är dubbelmoral! S-regeringen visar ju ingen respekt, solidaritet och tolerans mot familjen. (Och detta synsätt har ju senare Alliansregeringen tagit över! Det är över huvud taget intressant att Alliansregeringen för exakt samma politik som den forna s-regeringen.)

Familjerna har fått svårt att få ekonomin att gå ihop. Det enda realistiska alternativet när det gäller barnomsorg är kommunal förskola. Fler skulle behöva arbeta heltid för att få bättre ekonomi men drar sig för att låta barnen gå så länge på förskolan. Botemedlet är inte maxtaxa, med de ökade kostnaderna och den ökade styrning som denna skulle föra med sig. Det fordras istället en mer flexibel familjepolitik som utgår från föräldrarnas olika önskemål och behov. Mer valfrihet alltså!

Nu handlar det om hur staten styr familjerna när det gäller de mest privata frågorna.

Troedsson berättar om föräldrapenningen - föräldrapenning efter inkomstbortfallsprincipen, dvs med 80 % av ett visst antal prisbasbelopp. Denna ersättning är drygt 10 ggr mer än det lägsta beloppet, garantibeloppet. Man får ett visst antal dagar med den första sorten och ett visst antal av den andra sorten. Man kan ta ut hela dagar eller delar av dagar och dagarna måste tas ut innan barnet har fyllt 8 år.

Huvudregeln är att föräldrapenningen delas lika mellan föräldrarna men de kan komma överens om en annan fördelning. Sedan 1995 är en månad (på initiativ från Fp) vikt åt pappan. Senare har vi fått ytterligare en pappamånad.

Skillnaden i föräldrapenning blir stor. Men det kan vara tillfälligheter som avgör. Under de första 180 dagarna måste mamman ha varit försäkrad för en högre sjukpenning än 60 kr i minst 240 dagar i följd närmast före barnets födelse. För de övriga 180 dagarna som kan betalas ut enlig sjukpenningnivån finns inget motsvarande krav. Detta innebär förstås ett tryck på deltidsarbetande kvinnor.

Föräldrapenningen följer automatiskt med löneutvecklingen upp till taket på 7,5 basbelopp men garantinnivån har inte räknats upp.

Det räcker inte med att mamman är klar med sina studier när hon börjar fundera på barn. Hon måste också vara förankrad på arbetsmarknaden och sjukförsäkrad. Annars drar hon och hennes familj en nitlott när det gäller ekonomin. Troedsson påpekar att detta knappast är solidariskt.

Föräldraförsäkringens utformning har bidragit till att kvinnor skjuter upp barnafödandet till en allt högre ålder. Födelsetalen har också sjunkit kraftigt sedan början av 1990-talet.

1987 infördes nya regler för föräldrapenningen och det blev förmånligt att föda barn med kortare intervall. Den gamla föräldrapenningen följde med om man fick nästa barn inom en viss tid. Den kan följa med under ett tredje, fjärde osv barn bara man blir gravid innan det tidigare barnet är 21 månader!  Då ökade benägenheten att föda ännu ett barn inom 30 månader från föregående nedkomst. Det borde vara föräldrarnas egna överväganden och egna önskemål som bestämmer, inte någon central barnplaneringspolitik. Tänk om man inte blir med barn då? Om planerna går i stöpet då får det allvarliga ekonomiska konsekvenser. "Att ha staten med sig i sängen, under aldrig så ljuva kärleksstunder, är en absurd idé."

Troedsson frågar sig hur länge föräldrarna i vårt land kommer att acceptera att det är lagstiftarna som bestämmer när barnen ska födas och hur tätt. Hon tror att morgondagens unga människor kommer att revoltera om denna statliga megaplanering fortsätter. Jag vet inte jag! Det verkar inte riktigt som att folk har lust att revoltera.

Troedsson går vidare med att skriva om bostadsbidragen.

Bostadsbidragen har varit ett bra instrument för att dölja effekterna av de skattehöjningar som med särskild kraft har drabbat barnfamiljer med lägre skatteförmåga. De har samtidigt knuffat ner många hushåll i en fattigdomsfälla som är svår att ta sig ur. De har också fungerat som en kvinnofälla genom att urholka lönsamheten av mödrars och fäders förvärvsarbete. De har bidragit och bidrar till att styra barnfamiljers val av bostad. De har blivit en metod att styra arbetsfördelningen inom barnfamiljerna.

Troedsson skriver mycket om bostadsbidragen - det är rätt krångligt att hänga med på alla siffror och jag struntar i att gå in i det! Det går i alla fall ut på att skattereformen (sambeskattningen) ledde till att fler har blivit beroende av bidrag från staten. Bostadsbidragen blir ett sätt att komma till rätta med fattigdomsproblemen som uppstod. Men när man tar emot bidrag blir man också beroende av staten - man måste följa de direktiv de ger.

Troedsson skriver också om att ha många barn.

Flerbarnsfamiljerna har fått finna sig i att bli mer styrda av staten än andra. De har fått känna av konsekvenserna av det "jämlika" skattesystem som inte längre tar hänsyn till försörjningsbörda.

Barnbidrag och tillsammans med flerbarnstillägg kan verka höga men det nämns sällan att flerbarnsfamiljer har mindre del i det ojämförligt största familjepolitiska stödet, till den kommunala barnomsorgen.

1982 togs beslut om flerbarnstillägg under en borgerlig regering. Det var ett billigt och effektivt sätt att lyfta de större barnfamiljerna ur den fattigdomsfälla de hamnat i genom ett okänsligt skattesystem. Det skulle annars behövas mycket höga inkomster för att flerbarnsfamiljerna över huvud taget skulle komma upp i socialbidragens skäliga nivå. Flerbarnstillägget utökades vid tre ytterligare tillfällen. Troedsson skriver att det egentligen var fråga om besparingar. Man ändrade om reglerna för bostadsbidragen på samma gång och slopade bostadsbidragen för fjärde och följande barn.

Men 1995 beslutade s-regeringen om en sänkning av barnbidraget och att flerbarnstillägget skulle slopas. Ändå var det belagt att de större barnfamiljerna hade blivit långt mer beroende av kompletterande socialbidrag än familjer med färre barn.

1998 återställdes barnbidragen och delar av flerbarnstilläggen.

Troedsson skriver att det är arbetsamt att vara beroende av stöd och bidrag och inte av egen kraft kunna försörja sin familj. Det är uppenbart att solidariteten inte omfattar dem som har flera barn. Hon säger att allt färre familjer har kostat på sig lyxen att ha många barn. Hon föreslår att skatten ska ta hänsyn till den försörjningsbörda  och skatteförmåga familjerna har.

Om hur möjligheter har förvandlats till skyldigheter

I takt med att möjligheten till kraftigt skatteunderstödd kommunal barnomsorg förbättrats har erbjudandet allt mer förvandlats till en skyldighet. Den som inte begagnar sig av möjligheten får stå sitt kast. "Helt oberoende av hur många barnen är eller hur späda de är, helt oberoende av vad det allmännas alternativkostnad skulle bli och helt oberoende av familjens egna önskemål." Redan 1985 sa generaldirektören vid Socialstyrelsen att "Den som frivilligt väljer att inte försörja sig t ex med eget arbete är inte berättigad till socialbidrag..." Kravet att försörja sig själv gäller alla, män  och kvinnor, såväl med som utan barn. Det gäller också småbarnsföräldrar som genom att jobba deltid inte når upp till skälig levnadsnivå. 

Steg för steg har det blivit allt omöjligare för en vanlig familj att av egen kraft klara sig på en inkomst när barnen är små. De små möjligheter som stod till buds, hemmamakereduktion, rätten till existensminimum, icke-diskriminerande bostadsbidrag är alla borta.

I Dagens Industri kunde man i januari 1999 läsa att "Sverige skiljer ut sig genom sina höga skattesatser. Däremot skiljer inte Sverige ut sig i form av extremt höga dagisavgifter. Tvärtom har Sverige det ovanligt väl försörjt med kraftigt skattesubventionerad barnomsorg... Det är bättre att sänka skatterna så att betalningsförmågan ökar och begrava maxtaxan som det desperata vallöfte den var."

LO var de som först kom med idén. 1998 föreslog de att dagistaxan skulle halveras och att sänkt dagisavgift är bättre för låginkomsttagare än sänkt skatt. Göran Persson hakade på och maxtaxor vid daghemmen blev en viktig del av partiets valmanifest. Den socialdemokratiska regeringen aviserar i vårpropositionen 1999 att en allmän förskola och maxtaxan ska genomföras från år 2001. En allmän förskola också för fem- och kanske fyraåringar ska påbörjas 2001 och maxtaxan år 2002.

Avgifterna för förskolan var redan mycket låga i den kommunala barnomsorgen. Barnbidraget var i Sverige också ganska lågt jämfört med andra länder som dessutom hade särskilda skattelättnader för barnfamiljer. De svenska barnomsorgsavgifterna var andelsmässigt lägst 14 % av bruttokostnaden.

Man räknar ut att maxtaxan förstås kommer att kosta en hel del. Den kommer också förmodligen att leda till att barnen kommer att gå längre dagar (eftersom taxan för närvarotimmar försvinner och blir till en enhetstaxa). Barnomsorg för barn till arbetslösa och föräldralediga kommer att kosta.

Det visar sig också att endast runt hälften av dessa ökade kostnader skulle leda till direkta besparingar för berörda småbarnsfamiljer genom lägre taxor. Maxtaxeförslaget innebär i själva verket ett sällsynt dyrt sätt att förbättra ekonomin för en grupp medan alla andra barnfamiljer, inte minst de med dyra tonårsbarn, inte skulle få någon del av förmånerna.

Maxtaxeförslaget skulle säkerligen leda till något högre skatteintäkter genom att en del föräldrar gick upp i arbetstid. Men andra föräldrar som försöker begränsa barnens vistelsetider får inte längre någon ekonomisk fördel som hjälp för sådana arrangemang.

Maxtaxorna snedvrider också föräldrarnas möjlighet att välja: mellan olika alternativ för omsorgerna om barnen liksom mellan tid för barnen och tid för hushållsarbete. Det allmännas ekonomiska stöd skulle ännu mer inriktas på att någon annan tar hand om barnen. Mindre tid för barnen skulle prioriteras. Göran Persson sa att "avgörande för att uppnå jämställdhet är att höja kvinnors sysselsättningsgrad." Ändå tyder allt på att kvinnor redan jobbar mer än männen även om mycket av det de gör inte räknas i pengar. Kräver verkligen en generell välfärd tröttare föräldrar, svårare att få avlastning, mindre tid för barnen. Borde inte barnfamiljerna få mer flexibla lösningar?

I mars 1999 undersökte LO effekterna av maxtaxeförslaget. För en familj med två barn, man heltidsarbetande och kvinna deltidsarbetande blir vinsten 15 000 kr/år. Men man nämner inte att denna förbättring av hushållsekonomin bara tillfaller familjer med barn i den kommunala omsorgen medan alla andra barnfamiljer skulle få nöja sig med att finansiera den kostsamma reformen. Man räknade heller inte på något alternativ. Om man i stället hade höjt barnbidragen hade det räckt till höjda barnbidrag för alla tvåbarnsfamiljer med 8000 kr/år och för trebarnsfamiljerna på minst 12 000 kr.

Troedsson skriver att det allvarligaste med förslaget är de signaler som sänds ut. Det visar att den överordnade ideologin, alla föräldrar i förvärvsarbete och alla barn i kommunal heldagsomsorg, går före alla andra hänsyn, alla andra prioriteringar, alla andra behov och önskemål. Man vill utjämna de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn samt över livscykeln. Troedsson säger att det istället krävs ökad, inte minskad valfrihet. Samt att hänsyn tas till barnfamiljernas försörjningsbörda.

Om  hur den svåråskådliga familjepolitiken gör att insynen minskar och därmed möjliggör styrning.

Möjligheten att styra familjepolitiken i önskad riktning underlättas av att det är flera departement, flera statliga myndigheter och flera utskott som hanterar dessa frågor. Helhetssynen blir sämre. Barnomsorgen är inte längre en del av socialtjänsten utan räknas till skolväsendet. Utbildningsdepartementet tar hand om skolfrågorna. I kommunerna förs barnomsorgen allt oftare över från socialnämnden till skolstyrelserna. Kostnaderna för barnomsorgen ligger på kommunerna. De tidigare specialdestinerade statsbidragen är inbakade i generella statsbidrag. Barnbidragen ligger under Socialdepartementet. Socialutskottet hantera föräldraförsäkring, underhållsstöd, vårdbidrag till funktionshindrade barn... Bostadsbidragen hanteras av socialförsäkringsministern. Skatterna, en helt avgörande fråga för barnfamiljernas ekonomi ligger under Finansdepartementet och i riksdagen under skatteutskottet. Familjerätten ligger under justitieministern.

Den här splittringen försvårar en helhetssyn i familjepolitiken. Men samtidigt underlättar bristen på överskådlighet möjligheterna för en målinriktad regering att styra barnfamiljerna i önskad riktning. Troedsson tycker att barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring och återinförda vårdnadsbidrag ligger inom ett och samma utskott och borde gälla sådana frågor som om maxtaxa ska införas och kommunerna ska ges särskild kompensation för detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar