Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

torsdag 10 september 2015

Indianer!

Igår åkte jag och minstingen och min mamma och pappa iväg på en liten utflykt på förmiddagen. Vi åkte till en liten herrgård för att äta lunch. Men först gick vi en promenad för att få lite frisk luft och få upp aptiten.
Det var så vackert! Sjön låg så stilla, nästan som en tavla. Vattnet blankt och himlen alldeles blå. Vi gick en stig runt en udde och hade sjön på ena sidan hela tiden. Udden är som en sandås och det växer stora tallar upp i sluttningarna på åsen. Knotiga rötter som klänger sig fast och gräver sig ner i sanden. Vi såg gräsänder och någon slags knipänder, fjärilar och trollsländor och stora myror som kröp ner i gångar i sanden. Minstingen hade mycket att titta på och fråga om.
 
Sedan var det dags för mat. Det var buffé - olika sallader och rostbiff och hembakt bröd och soppa och köttfärslimpa och gratinerad fisk och pytt i panna och chokladsockerkaka med smält vit choklad på toppen...Vi proppade i oss och blev så mätta...
N fick en glass till efterrätt. Han var med och beställde den själv och vågade svara och prata lite när servitrisen frågade hur han ville ha sin glass. Han är stolt över att klara av att fixa saker och han vill göra precis som vi vuxna.
Sen satt han så fint och åt sin glass. Det var lite lustigt, restaurangbesöket...det var nästan fullsatt i restaurangen men bara ett barn. Mitt barn. Annars var det bara arbetsmänniskor. Samma sak i promenadstråket och vid stranden. Inga barn. Några enstaka pensionärer. Det har blivit så tomt på barn. Vi pratade lite om det och jag tänkte lite på det. Minstingen blev lite rastlös när han hade ätit färdigt och han gick en liten sväng för att se om han skulle hitta något intressant. Han hittade ett par broschyrer och så en bok. Det var en bok med målningar, teckningar och texter av två lokala förmågor. N ville gärna ha boken och hans mormor var snäll och köpte den åt honom. Jag tyckte att det var lite onödigt men idag har jag suttit och läst i den och det var en väldig tur att sonen fick den där boken. Det är en sann njutning att läsa. Bilderna är också fina men texterna griper tag i mig. De handlar om hemorten och tiden och arbete och sport och en massa annat. Ett stycke fastnade jag särskilt för:
 
"99,9 procent av den tid som människan har funnits har det varit stenålder. Stenåldern var familjegrupper som vandrade för att jaga, fiska och samla. Så småningom slog de sig ner i ett landskap där de trivdes och det blev bonde...stenålder...För tre generationer sedan, en inte ens mätbar andel i människans tid, gick morfar och farfar hemifrån för att jobba i verket. ....Hustru, man och barn i alla åldrar hade haft sina sysslor tätt ihop. Men så gick farfar och morfar till verket. För två generationer sedan gick mamma och moster också till verket, för att förvärvsarbeta. Numera går barnen hemifrån vid - ofta - ett års ålder. Den där familjegemenskapen som var arbetsgemenskap och ständig samvaro i 99,999 procent av människans tid - och mer därtill - den är uppbruten. Det är dramatiska förändringar i människans historia. Det är klart att det blir skavsår i sådana hastigheter.
 
 Jag tänker på svunna tider. Sånt som är borta. Barn i vardagslivet. Som är med där det händer. Som är med sin mamma och träffar sina äldre släktingar. Som får hänga med på det som händer. Som får vara med i vuxenvärlden. Tomma rum. En gång levdes livet här. Nu är det festlokal. Konferenscentrum. 
 Jag tänker att jag är så tacksam och glad över den chans jag har fått. Som har möjlighet att vara med mitt lilla barn. Som finns där när de stora kommer hem från skolan. Jag är glad över vårt liv i frihet. Vi är lite som indianer tänker jag ibland. Som lever i vårt reservat. Ett alternativt liv i vår lilla bubbla omgivna av den "verkliga" världen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar