lördag 29 oktober 2016

Jag läser om förskolan! Och känner mig yr! Det är så mycket nu...och buden är olika. Och allt blandas i en enda röra. Jag försöker få någon ordning på alla åsikter och tankar och fragment som plötsligt väller fram.

I Stockholm tänker S ge alla barn rätten till att gå på dagis, förlåt, förskola, i 40 timmar i veckan.

Förskollärarna tycker att det är ett dåligt förslag och  har startat en namninsamling MOT det. De tycker att de redan går på knäna. Barngrupperna är stora och det är brist på utbildad personal i Stockholm. Det är svårt att få vikarier. Då är det liksom inte läge att utöka uppdraget förskolan har i vårt samhälle. Dessutom kommer inga mer resurser tillföras när fler barn kommer vara i förskolan under en längre tid av dagen.

Tja, så är det föräldrarna. Många föräldrar tycker att det är jättebra att få den här servicen. Att barnen äntligen ska få vara så här många timmar på föris. För det blir så orättvist annars. När kompisarna får vara så här härligt länge! De som går hem tidigare kommer utanför gemenskapen. Ja, så går de ju miste om delar av sin utbildning också.

En mamma, Linn Svansbo, någon s-kvinna, lade i förrgår ut en bild på sin stackars gråtande dotter som är så förtvivlad över att hon efter 4 dagar på heltid (med mammaledig mamma hemma) inte får komma den femte dagen, fredagen. Hon kommer då missa höstfesten. Och det är ju förskräckligt. Hon är så ledsen, så ledsen. Att mamman helt enkelt kunde ha diskuterat med förskolan om huruvida det var möjligt att byta ut en dag mot den där höstfestdagen...varit hemma på måndagen och gått på fredagen...verkar inte ha varit något som förespeglade henne. Men i alla fall. Dagis är så underbart. För där får barnen egentid och blir socialiserad i leken med kompisarna. Och så blir de utbildade av proffs! Och det är viktigt för annars kommer de efter i skolan sen.

Sen är de ju mammans välmående också. Hon kan ju inte klara av två barn hemma i flera timmar varje dag. Carin da Silva, Camilla Läckberg och Blondibella har bloggat om det här. De säger att en liten unge inte kan sitta hemma med en mamma som är jättejättetrött av sömnbrist och som bara sitter och halvsover, byter blöjor och ammar i en soffa. Det kan vara helt omöjligt för en stackars mamma att ens få in linserna en dag när man har hand om två barn oavbrutet. Fast det finns ju glasögon också..i och för sig.

Och så är det ju barnen själva. De har ju RÄTT att gå på dagis precis lika länge som alla andra har. Det blir ju helt orättvist om ett lyckligt lottat barn har föräldrar som jobbar heltid och får lov att gå i 40 timmar eller mer och så är det ett annat stackars barn som inte får. Som måste vara hemma med mamma. Inte schysst. Och barnen äääälskar förskolan. De vill knappt med hem efter sina 6 timmar om dagen som de i nuläget har i Stockholm.

Och de här dagiskramarna retar sig så hemskt på alla påhopp från prettomammorna. Prettomammorna säger nämligen elaka saker om dagismammorna. Som att man inte borde skaffa barn om man inte vill vara tillsammans med dem. Det är att skamma. Och det gör man inte. För då har man liksom sagt att dagismammorna inte älskar sina barn lika mycket som prettomammorna gör. Och det gör de faktiskt. Älskar barnen . De älskar barnen jättemycket. Och de skulle faktiskt vilja ha dem hemma hela tiden men barnen själva vill ju inte det. De läääängtar ju till dagis hela tiden.

Sen måste vi tänka på bäbisarna också. Bäbisarna har också behov. Och det vet psykologen Malin Bergström. Psykologen tycker att det är bäst för storasyskonet att fortsätta som innan, gå till förskolan och ha kvar sina kompisar och alla rutiner. Barn är så här och nu menar Malin. De sitter inte på förskolan och tänker på sin mamma. De leker och har det kul! Men lämningarna kan bli krångliga förstås. Det är inget att bry sig om och det beror oftast på att föräldrarna är mer osäkra och medgörliga än tidigare. Så det är bara att inte vara medgörlig! Då ordnar sig allt. Och det är klart att det är så...för hur ska det annars gå till? Barnet är ju maktlöst! Det får finna sig i att göra som de omedgörliga föräldrarna bestämmer. Och så var det bäbisen också, den behöver ju knyta an till sin mamma! Och det måste ske i lugn och ro. Och då är det väl bäst att storasyskonet är ur vägen. Malin går så långt som att påstå att 6 timmar förskola om dagen är för lite! Det måste till mer!

Andra tyckare tycker på ett annat sätt. Malin Wollin har också skrivit ett inlägg om 40-timmarsförslaget. Det är befriande läsning. Hon vänder sig mot att barn behöver 40 timmar i förskola. Hon vänder sig mot att barn ens behöver 15 timmar i veckan på förskola. Hon är förskräckt över att man inte längre ser en ny föräldraledighet som en ny chans att få vara tillsammans med sitt lite större barn. Hon ställer frågan om hur det kunde bli så här.

Sen har vi proffstyckarna, de med lite mer tyngd, som försöker göra någon slags analys av situationen. Somar al Naher skriver i sin ledarkrönika på Expressen om att det här är en viktig reform. För det är ju så att förskolan inte pysslar med barnpassning längre. Förskolan förbereder barnen för fortsatt undervisning och sätter barnens behov i centrum. Och varför ska inte barnen unnas undervisning så mycket som bara möjligt. Det skriver hon inte förstås men hon måste väl mena det antar jag. Verksamheten finns alltså inte till för föräldrarna eller arbetsmarknaden utan för BARNEN. Men det här fattar inte folk och både förskollärare och föräldrar har gjort MORALISKA ställningstaganden om att föräldralediga ska vara hemma hos barnen. Men det blir fel. Ilskan ska riktas mot politikerna. Själva reformen är bra, det är bara fel att det fattas pengar. Men det där med moralen är något som ändå ligger där och spökar. Hos proffstyckarna också. Britta Svensson skriver också i Expressen.  Hon skriver att svenska föräldrar är så bortskämda. De får vara hemma ett helt år när barnet kommer. De får nästan gratis förskola och alla barn har rätt till 15 timmar på förskolan, är barnet över 3 år är det helt gratis. Hon berättat till och med vad en dagisplats kostar, 130 000 kr per år varav föräldrarna betalar som mest 16344 kr. Hon skriver att hon ryser när hon tänker på att barn ska ha rätt till heltid. Små barn som måste ha samma arbetstider som vuxna. Hon skriver att visst är det så att förskolan är viktig för det framtida lärande. Det har hon sett i USA där hennes egna barn som gått i svensk förskola var mycket bättre rustade för skolan jämfört med de barn som gått hemma med mamma. Så svensk förskola är toppen! Inte tu tal om det. Men varför är 8 timmar om dagen bättre än de 6 stockholmsbarnen redan i detta nu har? Och nu skriver Britta att hon misstänker att det finns ideologi under ytan. Kommunistisk ideologi. Det handlar om att staten vill ta ifrån föräldrarna barnen och fostra dem i egen regi. Och det här signalerar en slarvig inställning till världens bästa förskola. Argumenten slirar. Det är lätt att hålla med om att det är något bortskämt över det hela. Att mycket ska ha mer. Att föräldrarna inte längre orkar ta hand om sina barn. Och östtanken är lätt att hålla med om också. Men varför dyker den först upp nu...varför blir det öst bara när nöjesinlämningen ökar? Varför är det inte öst överhuvudtaget? Är det inte en kommunistisk idé från första början att staten ska fostra våra barn i institutioner där statens förlängda armar, förskoleproffsen, arbetar? Och är det inte en östtanke att föräldrar tvingas till att lämna bort sina barn? Att staten genom ekonomiska styrmedel tvingar föräldrarna till det. Britta säger det ju själv när hon redovisar siffrorna. Hon glömmer bara bort att berätta att de som inte vill ha förskola går miste om hela kakan. Att staten inte har en neutral inställning till var barnen ska fostras. Att föräldrarna inte får rättvisa förutsättningar att ta sitt fulla föräldraansvar. Bara de som "väljer" rätt belönas av staten. Och den enda belöningen är subventionerad, nästan gratis, förskola. Den enda invändningen Britta har är den MORALISKA. Det är inte rätt att föräldrarna har roligt på samhällets bekostnad. De ska arbeta i sitt anletes svett...då är det inte ett dugg skadligt för barnen att vara heltid på förskolan. Åtminstone säger inte Britta något om det. Dubbelmoral säger jag. Om samhället tar barnen från oss...bekostar det med våra egna skattepengar...då är det väl egentligen inte mer än rätt att man får lite kul på kuppen! Det är först när man betalar själv, väljer själv, som man kan ta ansvar. På riktigt.


Malin Wollin undrar hur det kunde bli så här. Ja, hur kunde det bli så här? Det är väl inte så svårt att förstå egentligen. Det är som min mormor alltid sa - "får man som man vill så gråter man inte." Och nu har politikerna fått som de ville. Och nu ska de vara glada! Budskapet har äntligen gått in. Föräldrarna har inte längre någon lust att ta hand om ungar! De är ju till besvär. De är jobbiga. Man blir bunden. Man blir trött. Man kan inte förverkliga sig själv. Barnen hör inte längre hemma hos föräldrarna. Och absolut inte hos en mossig mamma. De hör hemma på institutionerna. Och institutionerna är inte längre barnpassning. Det har gått in hos föräldrarna. De ropar om att - det är ju för barnens skull! Det är inte för vår skull! De missar sin utbildning! Där finns proffsen. De som vet. Så nu står vi här. Och vad gör vi nu då? Jag skrattar. Det är rätt roligt egentligen. Politikerna trodde att de skulle kunna både han kakan och äta den. De litade på att föräldrar ändå alltid är föräldrar. De är som den där åsnan som man alltid kan lasta på lite till. Går det...så går det också. Vi kan ta ifrån föräldrarna ansvaret lite i taget och lägga på mer och mer förvärvsarbete...erbjuda mer och mer gratisverksamhet i förskolan...mer och mer billig barnomsorg. Men si, nu går det inte mer. Nu har föräldrarna fattat (i alla fall gänget i Stockholm). Deras uppgift är inte att ta hand om barn som är äldre än ett år eller så. Det är förskolans uppgift.

Och jag förstår dem. Faktiskt gör jag det. Det finns liksom inget kvar av föräldraskapet. Det är så ytterst, ytterst lite kvar. 480 dagar ska fördelas mellan två föräldrar. Sen är det dagis. Och så ett barn till. Kanske ett tredje. Eventuellt. Och så den inställningen som slagit igenom om att barn måste gå i förskola för att bli fungerande människor. De måste ha kompisar. Världen går under annars. Och ärligt, varför ens ta hem ett barn som vant sig vid att vara på förskola för bara ett år? Och börja om igen med ny inskolning. Bättre att ha kvar rutinerna. Men då kommer ju problemet med frakterna. Jobbigt att släpa litet barn och bäbis och barnvagn fram och tillbaka - det blir ju fyra promenader om dagen. Kanske måste man ha buss, eller tunnelbana...vad vet jag. Och sovtider och amning. Det blir ett riktigt sjå det. Nä, då är det väl mycket enklare att pappan sköter logistiken i samband med den egna frakten till och från jobbet. Enkelt och bra! Och efter ett år är ju hela familjen igång igen! Och då var det ju skönt för mamma och pappa att kunna slappna av under sina lagstadgade, av Gud instiftade föräldradagar. Ägna sig åt bäbis, gå sköna barnvagnspromenader, dricka latte (kanske inte poppis längre?) och snacka med andra föräldralediga...om man har turen att lära känna några. Men öppnis finns väl fortfarande och sist jag tittade in i ett sånt fanns där bara bäbisar! Och då passar man ju bra in där. Ett stort barn skulle bara ställa till det. Det har det roligare bland alla dagiskompisar!

Ja, nu står vi här! Och det blir spännande att se vart det tar vägen! Förr tänkte jag alltid att föräldrar var så ledsna och led av att vara tvungna att lämna in barnen till förskolan. Jag trodde verkligen att de flesta föräldrar innerst inne helst ville ta hand om barnen själva, hemma. Och jag tyckte att förskollärarna var så fanatiska, som hävdade och på riktigt trodde, att förskolan var så fantastisk, guds gåva till mänskligheten. Men jag håller på att svänga om. Jag tror inte längre att föräldrar vill ta hand om barnen. Jag tror vi har blivit förstörda. Och jag tror att förskollärarna, de som ser barnen, är med barnen, kanske är de som tänker mest sunt. De har liksom blivit de nya mammorna i samhället. För det är väl så att mamma, det blir man bara när man är tillsammans med barnen, mycket.

Hur som helst! Det är spännande! Det har väl aldrig pratats så mycket om förskola och föräldrar och moral och barn som nu! Och åsikter krockar och tillmälen far omkring! Kanske är ändå stenen i rullning! Jag hoppas, hoppas så mycket att jag ska få vara med om dagissveriges kollaps! Jag inbillar mig nästan att det kommer att hända, att inledningen kanske är i sin linda. Eller också är det bara önsketänkande...vi får se!


4 kommentarer:

  1. Hej!

    Att lärarna protesterar tror jag mycket har och göra med att det blir mer jobb för dem, kanske där är några som tänker sunt men det blir väl så att de som kan lämnar yrket/arbetsplatsen och kvar blir ja de som kanske inte bryr sig så mycket.
    Eller så kan de säkert sätta in några nyanlända där så får personalen avlastning (nja) och barnen får lära sig prata svenska med brytning och möta andra kulturer. Vem kan ha något emot detta upplägget. Att ta in folk med barn och gamlingar som vi inte har nån möjlighet att överhuvudtaget kontroller (utdrag från belastningregistret etc) är inte rätt nånstans.
    Om dessa nu ska lära sig språket så görs det väl bäst bland våra politiker och inte av treåringar på en förskola. Hur ska ett barn, som inte själv behärskar språket, kunna lära en vuxen människa det?
    Blev lite svammel utanför det egentliga inlägget, ursäktar det.

    Jag tror att det lär komma en generationer, kanske mina barns, som kommer att slå bakut av allt detta som sker i samhället. Man kan ju hoppas :-D

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är säkert så att förskollärarna har kommit till en gräns när det inte längre är hållbart med ännu fler barn, ännu längre tid i förskolan. Men jag tycker ändå att tonen har ändrat sig mycket på de år jag följt med i snacket på olika forum. Det sägs saker man inte kunde säga för några år sedan som "varför skaffa barn om man bara vill lämna bort dem" "förskolan kan aldrig vara lika bra som föräldrarna" och det pratas om anknytning. Tror också att du har rätt i att man kommer att lösa problemen med personalen med att sätta in människor som inte har utbildning ...kanske som någon slags åtgärd. Men då faller ju hela det pedagogiska syftet...om personalen inte har den där fantastiska högskoleutbildningen som gör dem mer lämpade än föräldrarna att fostra barnen. Fast den idén har väl redan fallit..så mycket löst folk som jobbar i förskolan numera - tonåringar utan någon form av utbildning som vikarier...

      Radera
  2. Jo, men det med utbildningen kan de säkert komma runt på nåt sätt, kan man få ett höstlov till att bli ett läslov så kan man ordna det också :-)

    Hälsningar från skåne

    SvaraRadera