Igår hälsade vi på mina föräldrar. Vi jobbade på som vanligt här hemma på förmiddagen. Och sprängde in lite roligheter mellan varven som vi brukar. Sjöng lite, läste några sagor, tränade lite på läsningen för det tycker N är roligt just nu...N fick flyga flygplan så där som man gör med barn...hissar upp dem när man ligger i sängen...sätter fötterna mot barnets höfter, håller i händerna och rätar på benen så barnet kommer högt upp...så gjorde min mamma med mig! Älskade det! Och alla mina barn har älskat det också! Så han flög lite upp och ner och kraschlandade lite och så kom han på att han ville simma i luften. Och då kom vi på att vi skulle träna simning. En pall togs fram och så låg jag och simmade på den där pallen för att visa. Jobbigt för rygg och mage och lår och armar! Men bra träning kanske! Och kul! Och så var det Ns tur! Han simmade på och tog det seriöst...försökte få till arm- och bentag ordentligt. Och sen blev det oseriöst och simningen blev alltmer fjantig och rolig! Ja, så gick förmiddagen...huset blev städat som vanligt och tvätten blev omskött och maten kom på bordet...och N hade kul med mig och på egen hand...och kanske lärde han sig en del också...vem vet! Han är smart och rolig och glad så jag bryr mig inte så mycket...det verkar funka bra!
Och så efter lunchen gick vi till mina föräldrar alltså. Vi var ute först! N fick hjälpa sin morfar att spackla och slipa en gammal stol som skulle målas om. Och sen var han med mig och mormor i skogen. Hjälpte oss att "städa" lite och sen lekte han att en stor sten var en kanon och träbitar var kanonkulor och sen blev de trädklättring och lite annat. När de två minsta storebröderna kom från skolan blev det eftermiddagskaffe inne och lite dator och tv tillsammans med dem sen. Och så blev det dags att åka hem och då tog utelekandet fart igen...N och M började sin nya lek under cykelturen hem och den fortsatte ute i trädgården tills maten var klar!
Jobbar med vuxenjobb en stund. Bra förberedelse inför framtida eget vuxenarbete.
Låter fantasin arbeta - jobbar med kanonkulor på sitt krigsskepp. Undersöker också olika material - trä och sten - tänk de är olika tunga! Avancerad fysik kanske! Och han vet att stenen är en istidslämning och har släpats med under isen. Han vet det för han har hört att vi har pratat om det. Det var spännande och han frågade för att få veta mer. Och nu vet han mer. Naturkunskap! Fantastiskt!
Spanar uppe i en trädkrona. Höstlöven är gula och orangea. Han har frågat. Jag har svarat. Kemi! Fantastiskt. Jag nämnde ordet fotosyntes och klorofyll! Otroligt va! Han har nu fått förutsättningar att förstå avancerad kemi! Och så hade han det bra där han satt...försjönk en stund i egna funderingar. Spanade ut. Ingen vet vad han tänkte. Ingen har med det att göra heller! Ingen vet om det var någon nytta med det. Kanske var det bara härligt.
På förmiddagen hann jag också skumma igenom en artikel om en avhandling som skrivits om förskolebarn och fysik. En kvinna, fd förskollärare har följt och studerat ett antal barn som arbetat med fysik i förskolan och vilken respons de fått från förskollärarna. Hon har filmat barnen i 200 sekvenser när barnen har utforskat, laborerat och lekt kring olika fysikaliska fenomen. De har undersökt friktion genom att åka rutschkana, glidit på golvet, åkt pulka på grus och på snö och barnen har fattat att underlaget har betydelse! Fantastiskt. Barnen har jobbat med begrepp som flyta och sjunka och hur ljud skapas. Och förskollärarna har inte alltid planerat,skapat och fångat tillfällena där det finns möjlighet att utforska och samtala om olika fysikaliska fenomen.
För det är så att till synes enkla aktiviteter ger barnen förutsättningar för avancerad förståelse för fysik. Förskollärarna använde sig dock enbart av vardagliga begrepp och forskaren tror att det hade varit möjligt att lägga till vetenskapliga begrepp för att ytterligare fördjupa barnens kunskaper. Forskaren vill belysa förskolans potential vad gäller yngre barns lärande om fysikaliska fenomen.
Jag blir lite matt. Jag tänker på våra vanliga dagar. Så vardagliga. Så som barn har haft det i alla tider. Lärt sig saker av vuxna som gör saker som behöver bli gjorda, som arbetar, som lever sitt vuxenliv...och som leker i närheten...går ut och in i lekar...ut och in i sin egen värld, syskons världar, vuxenvärlden. Barn som på egen hand förstår att snö glider bättre än grus. Man förstår det bara...för det är så det är. Barn som inte behöver upplysas om att det är fråga om friktion. Barn som förstår att saker som är lätta och ihåliga flyter och att tunga och kompakta föremål inte gör det...man bara förstår det..för det är så det är. Och om barnet undrar, och det gör barn ofta och mycket i vissa åldrar...så frågar de. Varför är det så? Hur kan det vara så här? Och den vuxne svarar. Barn som utforskar världen och får reda på hur saker är när de leker men som har magin levande...stenarna blir kanoner och skogen ett vilt hav där andra stenar är krigsfartyg...kraften i fantasin gör tillvaron underbar. Alla vet att barnen lär sig saker av det. Viktiga saker. Men det är inte så viktigt att bena ut dem, sätta ord på dem, trampa sönder dem med vetenskapliga begrepp. Vi kan inbilla oss aldrig det att barn kommer att bli superduperduktiga på avancerad fysik om de får börja när de är pyttesmå. Vi kan pumpa dem med fåniga experiment och vetenskapliga begrepp och oändliga samtal om hur helt självklara saker fungerar...och tro att nu...nu kommer barnen bli forskare, allra minst. PISA-nedgången kommer att gå uppåt. Men så blir det inte. Det tror inte jag i alla fall. Var sak har sin tid. Tror jag. Att leka har sin tid. Att fantisera har sin tid. Att vara helt fri har sin tid. Får man göra det har man kanske krafter kvar att plugga, anstränga hjärnan på ett nytt sätt, repetera, studera...och lära sig avancerad fysik när man är mogen nog för det. Den där andra fysiken, vardagsfysiken...den är inte så svår...den förstår vi av oss själva. Vi behöver inte låtsas något annat.
Så vi leker vidare. Vi njuter av den underbara, gåtfulla, enkla verkligheten som finns runt oss. Och så arbetar vi vidare. Vi gör det vi måste göra och barnen är välkomna att vara med. Inte som ett pedagogiskt projekt utan för att det är detta arbete vi måste få gjort. För så är det bara. Det räcker så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar